Så hamnade klansamhället på allas läppar

När klanen till slut hamnade i tidningarna

Sedvanerätt och klaner. För bara fem–tio år sedan var sådana fenomen, liksom parallella domstolar, okända för de flesta svenskar. Nu för tiden är det någonting som vi nästan dagligen kan läsa om.

Under våren 2018 rönte ett domslut vid tingsrätten i Solna stor uppmärksamhet i svenska medier. I domen frikändes en man som hade stått åtalad för misshandel av sin före detta fru. De starka reaktionerna bottnade inte så mycket i domen som sådan som i de skäl som angavs av den oeniga rätten. Där åberopade de två skiljaktiga nämndemännen, av vilka en var en förhållandevis känd islamistisk aktivist (och politiskt aktiv i Centerpartiet), som skäl till domen dels att mannen kom från en ”god familj, till skillnad från hennes”, brottsoffret, dels att

det normala ”i dessa kretsar” är [. . .] att en kvinna berättar för släkten att hon blir misshandlad om hon blir det så att saken kan lösas inom familjen. Det faktum att Maryam Jassem inte sagt till hans släktingar att han slog henne, utan i stället anmälde det till polisen, minskar hennes trovärdighet ytterligare.

Den kände kriminologiprofessorn Leif G W Persson menade i en upprörd kommentar i Veckans brott (6/3 2018) att det faktum att den kvinnliga nämndemannen inte för länge sedan hade uteslutits ur sitt politiska parti (och därmed från nämndemannauppdraget), hade sin förklaring i politiskt röstfiske bland landets stora muslimska populationer.

Persson påpekade vidare att domen var skriven i uppenbar konflikt med de principer som bär upp svenskt rättsväsende och att den snarast var typisk för sharialagstiftning. Det senare var en ståndpunkt som blev den gängse bland de många debattörer och opinionsbildare som reagerade mot domen. Den var ett utslag av ett försök att smygislamisera Sverige, hette det mer eller mindre underförstått.

Själva grundbulten i det svenska samhället utmanas av klantänkandets seglivade kulturella strukturer.

Så här i efterhand kan man konstatera att Leif G W Persson hade både rätt och fel. Han hade fel i så måtto att domskälen mer knyter an till klanens rättskipning än till muslimsk religiositet. Dock hade han rätt i att svensk lagstiftning är oförenlig med åberopanden av den ena eller andra familjens heder. Han hade också rätt i sitt påpekande att domen vittnar om kollisioner mellan två diametralt motsatta rättssystem.

Han kunde emellertid ha lagt till att dessa kollisioner har blivit allt mer vanliga på senare år. Men för att se det, krävs att man höjer blicken över islam och ser domslutet ur ett klanperspektiv.

Att nämndemännen påpekar att det ”i dessa kretsar” är normalt att man löser rättsliga tvister ”inom familjen”, visar hur själva grundbulten i det svenska samhället utmanas av klantänkandets seglivade kulturella strukturer. Dessa strukturer går tillbaka långt innan dess att islam grundades och har inte kunnat rås på av islam.

Den uppfattning om staten, som för svenskt vidkommande går tillbaka till åtminstone 1600-talet, vilar i nutiden på principer som idéhistoriskt slog igenom under 1700-talets andra hälft. Centrala aspekter är här idén om likhet inför lagen och att rättskipningen står på en så neutral grund som möjligt. Det innebär att familjer och släkter inte ska ha något att säga till om när det kommer till själva domsluten.

I förlängningen av en sådan rättspraxis ligger föreställningen om att en persons anor och kön inte bör åberopas som stöd för att vederbörande är tillförlitlig eller opålitlig. De som döms är primärt sett individer, inte kusiner eller avkommor. Detta är en viktig grundbult i det som kommit att kallas demokrati, och som historiskt sett – alltsedan den grekiska antiken – har vuxit fram i (mer eller mindre blodig) konflikt med klantänkandet.

Klanen som samhällelig organisationsform står i bjärt kontrast till den statsbaserade organisationsform som präglat västvärlden sedan Upplysningen och som fått sitt kanske största genomslag och acceptans i just Sverige. Det grundläggande för klanen är nämligen att individen där är underordnad kollektivet; individens status är beroende av klanens heder – och vice versa.

Klansamhällets rättsliga praxis har, efter flera hundra års frånvaro, lyckats ta sig in i svenskt rättsväsende.

Inom klanen baseras ens värde huvudsakligen på släktrelationer. Rättskipningen utgår från en strävan efter att bevara jämvikten mellan släkter och familjer. Den individuella skulden har där en långt mindre betydelse än den kollektiva skammen. Hedern spelar en betydligt större roll än den enskilda handlingen som sådan.

Övergången från klan till stat skedde i Sverige för många hundra år sedan, sannolikt successivt från 1200- till 1600-talet. I många länder i Mellanöstern, Nordafrika och på Balkan har denna process aldrig påbörjats eller ägt rum blott partiellt.

Att klansamhällets rättsliga praxis, efter flera hundra års frånvaro, har lyckats ta sig in i svenskt rättsväsende så långt som till att det i domskäl påstås tala till den åtalades fördel att brottsoffret inte har låtit släkten sköta rättskipningen, är – som kriminologiprofessor Persson påpekat – allvarligt. Minst sagt.

Men samtidigt tidstypiskt.

Det vittnar om de kulturella sedvänjornas seghet och överlevnadsbenägenhet över århundraden och årtusenden. Men det vittnar också om en svensk naivitet inför de problem som kan uppstå när en samhällelig organisationsform, uppbyggd kring familj och släkt, konfronteras mot en organisationsform baserad på en stark stat, vars primära uppgift är att värna individens autonomi. Autonomin gäller inte minst möjligheten att stå fri från familjens och släktens göranden och låtanden – i historien och i nutiden. Autonomin gör mig ansvarig för mina handlingar; inte för min kusins eller för min farfars farfars.

Att initiera en diskussion om relationen mellan klan och stat har i Sverige sedan lång tid omgärdats med stora hinder och reservationer. Orsaken till detta har sannolikt, eller i alla fall delvis, varit att vi på grund av vår historia ser staten som någonting fullkomligt självklart. Vi har kulturchauvinistiskt antagit att andra människor i detta avseende inte skiljer sig nämnvärt från oss. Det som i själva verket har varit vår särart har vi uppfattat som något nästintill allmängiltigt.

Men det finns också ideologiska anledningar. Politiskt har det sedan åtminstone 1970-talet varit mer eller mindre tabu att diskutera kulturella praktiker och etniskt baserade sedvänjor som fundamentalt olikartade och seglivade.

Klanupproret i Libyen

Våren 2011 spred sig den arabiska våren till Libyen. Vid ett tillfälle i början av mars, då Muammar al-Qadhafi hade förlorat kontrollen över stora delar av landet och hans regims öde syntes beseglat, uttalade sig Sveriges dåvarande utrikesminister Carl Bildt om Libyens framtid:

– Det handlar inte om att stödja den ena eller andra, det handlar om att få stabilitet och en rimlig utveckling.

När kritik riktades mot Bildt förklarade han att han syftade på klanledare i opposition mot Qadhafi, som då fortfarande formellt sett regerade. Enligt Aftonbladets reporter Lisa Röstlund fick Bildts förklaring Mellanösternkännaren och professorn i islamologi Jan Hjärpe att skratta. ”Pratet om klanproblematik är ren propaganda”, förklarade professor Hjärpe. ”Det är ren dumhet”, förtydligade han. Enligt artikeln ansåg islamologiprofessorn

att den syn på Libyens klanproblematik som Bildt står för är föråldrad och härstammar från hur landet såg ut för 50 år sedan, före Gaddafi.

– I dag är klanernas roll inte alls lika framträdande. [. . .] Det här handlar inte om klanrivaliteter utan de unga som sätter sig upp mot det gamla gardet. De unga har en ny, modern samhällssyn och kontakt med omvärlden genom sociala medier, säger Jan Hjärpe.

I dag vet vi att det i själva verket var ett klanuppror som ägde rum i Libyen för sju år sedan. Libyen, som Muammar al-Qadhafi då styrt i 42 år, kastades därmed in i ett vanvettigt krig mellan olika klaner. Det som klanerna slogs om var makten över staten. Det var den kamp som Qadhafi i någon mån hade lyckats stävja och profiterat på alltsedan han 1969 tog makten i landet genom en oblodig militärkupp.

Med vetskap om klanernas betydelse och makt försökte han först motarbeta dem, precis som även Saddam Hussein i Irak och Siyad Barre i Somalia gjorde. Initialt förbjöds folket att tala om klaner. Alla dessa tre politiska ledare insåg emellertid snart, var och en på sitt håll, att detta var en oframkomlig väg. I stället satsade de på att utnyttja klanstrukturerna till sin fördel.

I själva verket var det ett klanuppror som ägde rum i Libyen för sju år sedan.

I dokumentärfilmen Libyen en omöjlig nationalstat, från 2015, uttalade sig Qadhafis kusin. Han hade arbetat för regimen i 42 år, men levde när han intervjuades i landsflykt. Till skillnad från professor Hjärpe menade Ahmad Gaddaf al-dam att Libyens moderna historia kunde förklaras utifrån hanteringen av klanstrukturerna:

Det fanns en allians mellan stammarna Awlad, Sliman, Qadhafi, Magarha, Hasouna, Tarhoun och Warshefana. Den alliansen bestod under Qadhafi och han drog nytta av den. När det var strid stred de för honom. De hade en överenskommelse, ungefär som en allians mellan olika partier i västvärlden, fast starkare på grund av blodsbanden.

Det outforskade klansamhället

Trots att klansamhället är en av de vanligaste samhällsformerna i världen – och därtill den form som många nationer förefaller sprungna ur – har ämnet i vår samtid negligerats av svenska forskare, politiker och journalister. Det har funnits ett tabu kring frågan, vilket har gjort att vi saknar förmåga att förstå utrikespolitik såväl som integrationspolitik.

En sökning på Google på ord och ordsammansättningar som har att göra med ”klan” och ”forskning” ger vid handen att endast två smärre forskningsprojekt om klan har finansierats av Vetenskapsrådet under 2000-talet. Inget av dem tycks ha resulterat i någon större publikation, och inte heller fått något medialt genomslag. I den mån som andra forskningsprojekt om klan har finansierats av vetenskapsstiftelser så är det i alla fall uppenbart att dessa projekt inte har inriktats på den för den svenska integrationspolitiken fullkomligt essentiella frågan om hur konflikten mellan stat och klan ska hanteras.

Det har funnits ett tabu kring klansamhället.

Utomlands har dock forskning bedrivits. Läser man allt ifrån FN-rapporter till antropologiska studier, eller nutida verk av statsvetare som Francis Fukuyama, författare till The Origins of Political Order (2011), av islamkännaren Akbar S Ahmed eller rättshistoriken Mark S Weiner, öppnar sig världar som är märkligt okända i Sverige.

Man kan mot den bakgrunden fråga sig hur svenska analyser över huvud taget kan göras av länder i Mellanöstern, utan att den viktigaste sociala enheten ens nämns: den utvidgade familjen, klanen. Hur kan man göra politiska studier av dylika länder, utan att fästa vikt vid sociologiska och juridiska aspekter som är relaterade till den fundamentala skillnaden mellan klan och stat?

När till exempel Israel-Palestina-konflikten skildras får vi oftast bara höra om de två dominerande politiska partierna i Palestina, Fatah och Hamas. Men i vilket samhälle verkar de? Hur ser de sociala strukturerna ut? Vilken legitimitet har dessa politiska partier och varför?

Kollektivets rättigheter och skyldigheter

I ett försök att komma till rätta med dessa brister, åtminstone delvis, har vi sammanställt antologin Klanen (Timbro förlag, 2018). Vi har försökt att med hjälp av akademiker och författare belysa dels klanen som organisationsform, dels relationen mellan stat och klan. Exemplen hämtas ur historien, kulturhistorien och samtiden.

Syftet är att kasta ljus på de utmaningar som den västerländska staten i allmänhet, och den svenska i synnerhet, står inför som en följd av de senaste decenniernas omfattande invandring. Denna invandring har till stor del utgjorts av människor från samhällen uppbyggda runt klaner och med ytterst svaga och bräckliga statsbildningar – det vill säga från kulturer av ett i grunden radikalt annorlunda, man kanske kunde säga direkt motsatt, slag än den svenska.

Dessa ”utmaningar” har inte blivit mindre eller enklare av att det i så många västliga länder, i synnerhet då i Sverige, till stor del alltså har rått konsensus – både bland akademiker och politiker, men också (eller man kanske ska säga: och därmed) bland journalister – runt professor Hjärpes åsikt. Men varför har det blivit så? Varför har just den åsikten kommit att få en så pass dominerande ställning?

Denna invandring har till stor del utgjorts av människor från samhällen uppbyggda runt klaner och med ytterst svaga och bräckliga statsbildningar.

En delförklaring skulle kunna ta fasta på den avoghet gentemot staten som sådan, som finns inom både högern och den akademiska vänstern, där staten – åtminstone på en teoretisk nivå – inte sällan uppfattas som förtryckande och disciplinerande.

De demokratiska statscentrerade samhällena är hierarkiska och på ett sätt auktoritära, i det att folket väljer en ledning som ges mandat att styra och stifta lagar. Dessa lagar ska sedan åtlydas. Mot detta kan ställas klansamhällen: ett slags platta organisationer där varje klangrupp sköter sig själv och där man inom gruppen diskuterar sig fram till lösningar på praktiska problem. Systemet bygger på konsensus. Klanhövdingar har funktionen av att vara kloka medlare snarare än ledare.

När den svenska Ali Khan-familjen, med säte i Göteborgsförorten Angered, beskrevs av Johanna Bäckström Lerneby i ett långt reportage i Aftonbladet (23/9 2017) poängterade familjeöverhuvudet Hashem Ali Khan, eller Abu Saleh, att hans familj inte bör ses så som den har beskrivits av polisen, som ett slags maffiakonglomerat. Det som Hashem Ali Khan i grunden sysslat med är, påpekar han, medling i uppkomna konflikter, inte bara i Angered utan över hela Europa:

– Om någon vill döda dig så kan inte polisen hjälpa dig. För det är inte bara du. Du har barn och barnbarn, bröder och systrar. Polisen kan inte rädda hela familjen. Du kanske har restauranger, du har butiker. Du kan inte kasta bort det och försvinna.

Han förtydligar:

– Det finns många familjer här i Sverige. Stora familjer som vår. Om det händer något problem mellan två personer i två familjer. De slår varandra, till exempel, och polisen kommer och tar en person till sjukhuset och en person till häktet. Då kommer jag in här, mellan familjerna, inte mellan de två som har bråkat med varandra, utan jag kommer in och pratar med de andra i familjerna, som inte polisen tog.

Och den lösning som man kommer fram till handlar uppenbarligen inte, primärt sett, om att straffa den som har begått ett brott. I stället rör det sig – i enlighet med klanens logik – om att uppnå ett tillstånd av harmoni mellan familjer eller släkten:

– Folk i sådana situationer blir bara obekväma av att sitta på rättegång och anklaga varandra. Jag kommer i stället med lösning direkt, så att problemet är löst och sen går jag hem.

Llanledarna kom överens om att en lämplig kompensation för mordet var att brodern till den mördade mannen gifte sig med mördarens syster.

En sådan här rättskipning – som generellt sett i Sverige har varit ett okänt fenomen under många, många sekler – står i kontrast till den moderna, liberala staten och dess rättssystem. Det sistnämndas yttersta syfte är att värna om individens autonomi. I förlängningen har den starka staten därigenom förutsättningar att fungera som garant för ett rättskipningssystem som utgår från idén om likhet inför lagen och som inte dömer människor på basis av vilken familj, släkt eller klan som de ingår i.

En sådan individuellt baserad frihet är dock främmande för samhällen organiserade runt klaner. I klankulturer är klanen kollektivt ansvarig för vad varje medlem gör. Klanens status är baserad på att varje enskild person ser sig som upprätthållare av klanens heder. Detta blir tydligt inte minst vid hedersrelaterad brottslighet, som har sin grund i att klankulturens kollektivistiska karaktär bärs upp av föreställningen om hedern som ett kollektivt fenomen.

Den amerikanske juridikprofessorn Mark S Weiner, som deltar i antologin Klanen, har i ett helt annat sammanhang diskuterat ett mordfall i Afghanistan där klanledarna kom överens om att en lämplig kompensation för mordet var att brodern till den mördade mannen gifte sig med mördarens syster.

Från ett svenskt nutidsperspektiv kan det synas orättvist att offrets närstående drabbas hårdast av straffet. Den mördade afghanske mannens bror tvingas att under resten av livet genom sin fru påminnas om sin brors mördare som dessutom blir en del av mordoffrets familj: den mördades svåger.

Enligt ett sådant här system uppfattas kvinnor som bytesobjekt i transaktioner mellan familjer. Förövaren kan däremot gå fri.

Konfliktens lösning beror på att rättigheter och skyldigheter i klankulturer inte är individuella. Utifrån klanens logik har familjen eller släkten som kollektiv erhållit en rimlig kompensation för att en av dess medlemmar har tagits av daga. En sådan kompensation kan bestå just i att genom giftermålet skapa en allians med mördarens familj.

Anklagelser om ”kulturrasism” har regelmässigt slungats mot debattörer med motiveringen att de ”åberopar skillnader mellan befolkningsgrupper i termer av kulturella egenskaper”.

Den status som den enskilda individen åtnjuter är i klansamhällen baserad på statusen hos den familj som han eller hon tillhör. Familjens status är i sin tur helt beroende av att varje enskild individ agerar i enlighet med hederskodex.

Just det faktum att varje persons värde i klanen är knutet till varje annan persons agerande, är ett viktigt skäl till att klan är ett så framgångsrikt sätt att organisera samhällen. I klansamhällen garanteras nämligen ordningen genom klanens själva struktur snarare än genom en överordnad centralmakt.

Att kollektivets bästa alltid sätts framför individens självförverkligande skapar ett självreglerande system som inte är i behov av någon centralmakt för att skipa rättvisa. Som Weiner uttrycker det: ”Systemet som helhet kan liknas vid stålbalkarna i en byggnad, som var och en skänker stöd åt de övriga för att på så vis hålla hela strukturen på plats.”

Kulturrasism-fällan

Ett annat skäl för varför resonemang om stat och klan har haft så svårt att vinna gehör i Sverige har att göra med oviljan att se kulturer som fundamentalt olikartade. Att enbart diskutera skillnader mellan somaliska klanstrukturer och den svenska historien utifrån en för det västerländska perspektivet unik tilltro till staten, det kunde 2014 ge upphov till anklagelser om att betrakta världen ”genom en vit mans koloniala blick”, som Bilan Osman uttryckte det i Expressen (26/7).

Sådana invändningar var inte det minsta ovanliga under 2000- och 2010-talen. På svenska Diskrimineringsombudsmannens hemsida kunde man 2018 läsa följande definition av begreppet ”rasism”:

Ursprungligen ett ord som beskriver uppdelningen av människor i ett rassystem där vissa raser biologiskt är underställda andra. I dag pratar man mer om kulturrasism – föreställningen om att kulturer är absoluta, oföränderliga och definierar individens egenskaper.

När svenska akademiker – som Paulina de los Reyes, Diana Mulinari och Irene Molina – har riktat kritik mot föreställningar om så kallad hederskultur i allmänhet och ”diskursen kring mordet på Fadime” i synnerhet, har anklagelserna om ”kulturrasism” regelmässigt slungats mot debattörer med motiveringen att de ”åberopar skillnader mellan befolkningsgrupper i termer av kulturella egenskaper”.

Enligt dessa statligt sanktionerade auktoriteter på området är det alltså rasistiskt att påstå att det kan finnas betydande skillnader mellan en till Europa inflyttad ”befolkningsgrupp” från Somalia och en befolkningsgrupp från Thailand.

Att en kulturell identitet inte är absolut och oföränderlig, innebär inte att den inte kan vara fundamentalt annorlunda än andra kulturella identiteter.

Om forskning om klan alltså är ytterst sällsynt i Sverige, ser situationen radikalt annorlunda ut när det gäller forskning om just ”rasism”. 2016 meddelade Vetenskapsrådet att 65 miljoner kronor avsatts till rasismforskning under bidragsperioden 2016–2020.

Intressant nog är den sorts forskning rörande integration och migration som staten väljer att finansiera till stor del dominerad av nätverken runt just de personer som kritiserar föreställningar om att det skulle kunna finnas kulturellt baserade skillnader mellan olika människogrupper: Paulina de los Reyes, Diana Mulinari och Irene Molina.

En falsk dikotomi

Man kan i detta sammanhang erinra sig ett centralt namn inom postkolonial teoribildning, Harvardprofessorn Homi K Bhabha. I sin forskning har han – som så många andra nutida akademiker – kritiserat ett binärt tänkande där kulturer ställs mot varandra som fundamentalt olikartade.

Enligt Bhabha finns det över huvud taget inte någonting sådant som ett rent, essentiellt ”jag”. Han uppfattar våra identiteter som generellt sett hopsatta av segment från flera olikartade kulturer och trosföreställningar mellan vilka det sker ständig växelverkan. Att så är fallet kan man väl på goda grunder anse. Problemet uppstår i det ögonblick som det hävdas att koloniala föreställningar vidareförmedlas så fort som någon påstår att det finns en fundamental skillnad mellan att å ena sidan växa upp och formas i ett klansamhälle och å den andra växa upp i en modern stat.

Som så många andra kulturteoretiker lutar sig Bhabhas föreställning tungt mot den sortens dikotomier som han säger sig bekämpa. Det är lite rörande att notera att han själv laborerar med en binär opposition, vars ena sida utgörs av föreställningen om att identiteter är huggna i sten, och dess andra sida av ståndpunkten att det inte finns några fundamentala skillnader mellan olika befolkningsgrupper – säg den svenska eller thailändska.

Den frihet som staten tillhandahåller måste kunna användas till något konstruktivt.

Det Bhabha och hans likar inte tycks förstå är att existensen av gråskalor inte upphäver binära oppositioner. En befolkningsgrupp kan vara förhållandevis homogen samtidigt som individer i gruppen ändå uppvisar betydande inbördes variationer. Att en kulturell identitet inte är absolut och oföränderlig, innebär inte att den inte kan vara fundamentalt annorlunda än andra kulturella identiteter. Kulturellt baserade egenskaper kan vara seglivade utan att vara en gång för alla givna, ”absoluta, oföränderliga” – med DO:s språkbruk.

Dock får Bhabhas och hans meningsfränders laboratoriemässiga syn på kulturmöten som konsekvens att den som diskuterar fenomenen klan och stat som två fundamentalt olika sätt att organisera gemenskaper uppfattas vidareförmedla en kolonialistiskt imperialistisk världsbild – ja, enligt de svenska forskarna i Bhabhas tradition är det till och med rasistiskt att förutsätta att det finns skillnader mellan befolkningsgrupper på basis av om man har vuxit upp i ett utpräglat klansamhälle eller i ett statsbaserat samhälle som det svenska.

Det är det som DO avser när den baserar en definition av rasism på en försåtlig glidning från en föreställning som få eller ingen hyser, om att kulturer ”är absoluta, oföränderliga”, till uppfattningen om att en kulturell bakgrund kan spela roll, ja ibland till och med spela stor roll, för en individs ”egenskaper”.

Statens konkurrenskraft

Trots att en sådan här postkolonial diskurs vilar tung över svenska universitet, över kulturdebatten och över många myndigheter i Sverige har frågan om relationen mellan stat och klan kommit att få en allt större aktualitet, inte minst – så som framgick av det inledande exemplet från Solna tingsrätt – i rättsväsendet. Bland poliser och åklagare har det inte gått att blunda för att klaner som Ali Khan-familjen har tagit över rättskipningen i vissa bostadsområden.

Ställda mot ett klanbaserat samhälle är den moderna statens fördelar dock långt ifrån självklara. Det må handla om ett val mellan å ena sidan frihet och autonomi och å andra sidan obrottslig lojalitet och minimala möjligheter till självförverkligande. Samtidigt är det ett val mellan ensamhet och samhörighet, mellan brist på sammanhang och historisk kontinuitet, mellan att endast tillmätas värde på basis av prestation och att ha ett självklart värde som del av en grupp.

Framför allt handlar det dock om att den frihet som staten tillhandahåller måste kunna användas till något konstruktivt. Erbjuds man inte den möjligheten är det svårt att förstå varför man skulle välja stat framför en organisationsform som genom historien har uppvisat en exceptionell konkurrenskraft och överlevnadsförmåga.

I det avseendet har vår antologi Klanen ett indirekt syfte. Om dess primära målsättning är att förmedla kunskap om klankulturer, hoppas vi samtidigt att den ska vara uppfordrande i sin underförstådda ambition att belysa ett antal för integrationspolitiken centrala frågor om dels statens historiska roll och dess nuvarande funktion utifrån ett mer existentiellt perspektiv, dels hur man ska få människor från klankulturer att förstå och omfatta den tilltro och tillit till staten som är så unik för Sverige.

---

Texten är en bearbetad version av inledningen till Klanen, en nyutkommen antologi på Timbro förlag.