Så införs vapenlagarna bakvägen

De första vapenlagarna

Jakt- och idrottsskytte är utbredda fritidssysselsättningar i Sverige och nästan alla känner någon som ägnar sig åt dessa aktiviteter. Sverige har samtidigt – åtminstone om man jämför med andra demokratiska länder – mycket restriktiva regler för vapeninnehav. Det senare innebär exempelvis att EU:s vapendirektiv, som kom att medföra krav på drastiska regelskärpningar i många andra länder, kan implementeras i Sverige utan i princip några ändringar alls; de regler som andra EU-länder tvingas införa finns redan i Sverige.

Så har det inte alltid varit. När de första vapenregleringarna infördes i Sverige för nästan exakt hundra år sedan – som en reaktion på revolutionen i Ryssland – handlade det om att förhindra att handlare sålde skjutvapen till personer som skulle kunna väntas använda dem till en kommunistisk statskupp. Samma rädsla för att beväpnade grupper skulle kunna försöka ta makten med våld låg också bakom 1934 års vapenkungörelse, som fortfarande utgör grunden i den svenska vapenlagen. Denna gång handlade det inte bara om kommunister utan även om grupper på högerkanten. Även lagen om olovlig kårverksamhet har samma ursprung.^[1]

Däremot såg man då ingen anledning att särskilt begränsa vapeninnehav för ändamål som jakt eller skytte, eller för all del skydd. Att få licens var i princip en ren formalitet, och så förblev det i ytterligare flera decennier. I samband med 1950 års besparingsutredning diskuterades exempelvis om, i syfte att avlasta länsstyrelserna, tillståndsplikten för hagelvapen borde ersättas med ett ”förbudssystem”, det vill säga ett system där den som inte genom ”särskilt beslut befunnits ej kunna anförtros att inneha hagelgevär” skulle få inneha ett sådant utan vidare formaliteter. Man beslutade emellertid inte om någon sådan ordning, bland annat med hänvisning till att även hagelgevär kunde användas i kårverksamhet men också till att de dåvarande formaliteterna inte kunde ses som betungande.

Dessutom betraktade politiker skytterörelsen – som fötts efter Finska kriget, och formaliserats 1860 – som en positiv kraft, inte minst för landets försvar. ”Skjutskicklighet ökar värnkraften”, som det stod på den kända affischen från 1941. Skytterörelsen hyllades också av Per-Albin Hansson för sin roll i demokratirörelsen – bland annat under en debatt i riksdagens andra kammare 1937: ”När jag nämner skytterörelsens bästa traditioner, går naturligtvis tanken tillbaka till Blanches skarpskyttar, som sannerligen inte uppträdde för att försvara herrarna, men som en gång utgjorde ett faktiskt hot mot fåtalsväldets ansträngningar att hålla tillbaka en demokratisering av vårt land.”^[2] Knut Bäckström skriver också i sin bok Arbetarrörelsen i Sverige (1958) att ”[i skarpskytterörelsen] hade de demokratiska elementen samlats och tränats sig i att sikta rätt i mer än ett hänseende”.

Den motbevisade läckagehypotesen

Både den svenska vapenlagstiftningen och tillämpningen av denna har dock kommit att bli allt mer restriktiv över tid. Reglerna har skärpts 1949, 1961, 1973, 1991, 1996, 2000, 2010 och 2014. Inriktningen har, från att handla om att hindra extremister från att beväpna sig, också över tid alltmer kommit att inriktas på att reglera vapen för skytte eller jaktändamål.

Detta har blivit särskilt påtagligt sedan Rikspolisstyrelsen 1995 i skriften ”Illegala vapen” (RPS 1995:2) formulerade vad som senare kommit att kallas ”läckagehypotesen”, det vill säga att det är jägare och skyttar som (genom att deras vapen stjäls) förser den kriminella världen med vapen. Denna linje kom senare i Rikspolisstyrelsens rapporter till Justitiedepartementet att formuleras som att ”[det] går inte att komma ifrån att nästan alla illegala vapen någon gång varit legala” och att ”åtgärder för att begränsa antalet illegala vapen måste därför enligt styrelsens mening utgå ifrån de legala vapnen” (min kursivering) liksom att ”det är angeläget att minska den totala mängden legala vapen i civila händer”.

Det finns emellertid inget som tyder på att den av polisen förfäktade hypotesen är korrekt. Fram till 2012, när jag som första forskare studerade omfattningen av vapenstölder i Sverige, fanns över huvud taget ingen rättvisande statistik rörande sådana. Brottsförebyggande rådet (Brå) redovisade förvisso anmälningsstatistik men ingen visste vad som dolde sig bakom denna. I politikernas ögon kunde polisens gissning vara lika god som någon annans.

Polisen hade överdrivit omfattningen av sådana från privatpersoner med, beroende på vapentyp, mellan 7 och 176 gånger.

Jag gick i min studie igenom samtliga anmälda vapenstölder i Sverige från 2002 till 2010. Dessutom gick jag igenom alla vapenstölder i Stockholms län under perioden 1995–2010. Jag fann då dels att 16 procent av de anmälda stölderna inte rörde stölder av något riktigt licenspliktigt vapen. Det handlade i stället om stölder av luftgevär eller vapendelar eller ingen stöld alls – eller om dubbletter eller rena felkodningar (exempelvis ett fall ofredande som av misstag fått koden för stöld av skjutvapen).

Jag fann också att faktiska vapenstölder var mycket ovanliga både i absoluta tal och i relation till antalet vapenägare och antalet bostadsinbrott. Stölder skedde i storleksordningen 100 tillfällen om året – vilket kan jämföras 20 000 årliga inbrott i bostäder. Jag fann även trenden var tydligt fallande. Vapenstölderna minskade också samtidigt som antalet inbrottsstölder ökade. Vidare fann jag att polisen i sina rapporter om vapenstölder till justitiedepartementet hade överdrivit omfattningen av sådana från privatpersoner med, beroende på vapentyp, mellan 7 och 176 gånger.

Andra forskare har, liksom Brå, studerat vilka vapen som används vid brottslighet och funnit att det handlar om enstaka fall om året där ett tidigare legalt (stulet) vapen dyker upp i kriminella sammanhang. I stället handlar det om insmugglade vapen, huvudsakligen från Balkan. Forskningen visade sålunda här motsatsen till vad Rikspolisstyrelsen hävdat inför de ansvariga politikerna.

Vapendirektivet och licenshaveriet

Det ska här nämnas att inget parti, såvitt känt, någonsin gått till val på att införa nya restriktioner för civilt vapeninnehav i Sverige. De förslag om mer restriktiva regler som lagts har också, snarare än att vara svar på önskemål från väljarna, framfötts i tjänstemannaleden eller kommit från EU. I den mån frågan har tagits upp inför val har partierna talat om att stoppa ytterligare pålagor – dock betydligt mer sällan om att ta bort existerande regler.

Efter 2018 års val är läget något annorlunda. Om man utgår från de utfästelser som partierna gjorde i valrörelsen finns en tydlig riksdagsmajoritet bestående av Moderaterna, Kristdemokraterna, Centerpartiet och Sverigedemokraterna för att inte bara stoppa den ”överimplementering” av EU:s vapendirektiv som regeringens vapenutredare Kasimir Åberg föreslog tidigare i år, utan också för att genomföra en rad förändringar som skulle innebära att det blev lättare och mindre byråkratiskt för jägare och skyttar att förvärva och inneha vapen.

Bland de förslag som det – om partierna håller sina vallöften – finns en tydlig riksdagsmajoritet för, återfinns att tillåta byten av vapen inom den så kallade vapengarderoben, att ta bort licensplikten för ljuddämpare, att öka antalet vapen en jägare får ha, att acceptera det europeiska vapenpasset samt att ta bort tidsbegränsningen av licenser. Kristdemokraterna, Centerpartiet och Sverigedemokraterna förordar även att ansvaret för vapenlicenshanteringen ska tas ifrån Polismyndigheten. Beroende på hur Moderaterna ställer sig (de har inte avvisat förslaget, men förordat att frågan först ska utredas) kan det finnas en majoritet även för detta.

Sverige måste visserligen som EU-medlem implementera vapendirektivet, men görs detta på ett minimalistiskt sätt och utnyttjas de undantagsmöjligheter som erbjuds kommer det som en följd av Sveriges redan mycket restriktiva regler inte att behöva innebära några större förändringar. Det krävs i praktiken tre åtgärder: Sverige bör, precis som vid implementeringen av EU:s vapendirektiv vid EU-inträdet, uttala att den mycket höga säkerhetsnivå när det gäller vapentillstånd i Sverige innebär att kraven är uppfyllda. Vidare behövs som en följd av direktivets utformning två förtydliganden i lag.

Kristdemokraterna, Centerpartiet och Sverigedemokraterna förordar även att ansvaret för vapenlicenshanteringen ska tas ifrån Polismyndigheten.

Enligt direktivet – men till skillnad från Åbergs utredningsförslag där vissa sådana vapen föreslås flyttas kategori A (”krigsmaterielkategorin”) och därmed som huvudregel skulle bli förbjudna för civila att inneha – är halvautomatiska sportvapen (pistoler och gevär) alltid i kategori B, det vill säga en kategori vapen som får innehas med licens. Endast vid det tillfälle ett sådant vapen har ett infört magasin med fler än 10/20 patroner, är kombinationen av vapen och magasin i kategori A. Genom att tillämpa direktivets skrivning i kombination med den undantagsmöjlighet som direktivet medger för målskyttar kan dagens ordning i stort sett upprätthållas och de idrottsgrenar som är beroende av sådana vapen fortsätta utövas. Vidare krävs att Sverige utnyttjar undantaget som innebär att den som är medlem i en skytteförening också har rätt att inneha och använda magasin till sina vapen. Det är också för att undvika rättsosäkerhet nödvändigt att detta undantag knyts till personen och inte till vissa vapen. De övriga förslag som lades fram av utredningen, som tillståndsplikt för magasin, finns inget krav från EU på att införa.

De andra ovannämnda förslagen från partierna skulle kunna genomföras i morgon utan andra konsekvenser än att den jägare eller skytt som önskar köpa ett nytt eller byta ut ett vapen skulle kunna göra det snabbare och med mindre krångel. Det är också förslag som enbart skulle röra registrerade, licensbelagda vapen. De skulle inte påverka kriminell hantering av illegala vapen.

Av de förslag partierna lagt före valet är det som skulle få störst effekt sannolikt att flytta licenshanteringen från Polismyndigheten, en verksamhet som bland de drygt 600 000 personer som ägnar sig åt jakt eller skytte ofta kallas ”licenshaveriet”. Från att ha varit en tämligen rutinartad verksamhet har vapenlicenshanteringen kommit att bli något som orsakar både frustration och kostnader för enskilda.

Licenser har också nekats med hänvisning till potentiell – alltså inte beslutad – framtida lagstiftning.

Det handlar dels om de långa handläggningstiderna (att få en vapenlicens kan ta flera månader och tiderna är längre i dag än när myndigheten 2013 fick kritik av JO för att handläggningen tog oacceptabelt lång tid), dels om att myndigheten på märkliga grunder nekar licenser som enligt lagstiftaren inte borde nekas. Till exempel nekades den åttafaldiga svenske mästaren och landslagsskytten Robert Andersson licens på ytterligare en pistol med hänvisning till att han inte var aktiv nog inom sin sport.

Licenser har också, som polisforskaren Stefan Holgersson vid Linköpings universitet visat, nekats med hänvisning till potentiell – alltså inte beslutad – framtida lagstiftning. Polisen bekräftar själv att tillståndsgivningen blivit mer restriktiv över tid.

Befria licenshanteringen från Polismyndigheten

Någon särskild anledning till att ansvaret för licenshanteringen ska ligga hos Polismyndigheten finns inte. Det finns tvärtom tunga argument för att Polismyndigheten är en av de minst lämpade myndigheterna att sköta denna verksamhet.

Polisens uppgift är att bekämpa brott. Det har två implikationer; för det första att man riskerar att se allt man gör genom dessa glasögon. En nekad vapenlicens, om så till en aldrig så oförvitlig jägare eller skytt innebär då – trots att risken för att vapnet genom stöld hamnar i orätta händer är aldrig så mikroskopisk – att man tagit bort ett potentiellt vapen från gatan. Någon uppsida med en beviljad licens finns däremot inte ur det perspektivet. Varje proportionalitetsbedömning skulle därmed också utfalla till förmån för en mer restriktiv linje.

För det andra kommer en administrativ verksamhet som vapenlicenshantering aldrig att vara polisens kärnverksamhet. Det innebär i sin tur att verksamheten inte kan räkna med att prioriteras. En rikspolischef kan få gå för att spektakulära brottsutredningar misslyckas eller för att polisen tappar kontrollen över situationen i utanförskapsområden, men inte för att det tar ett år i stället för en dag för en jägare att få en vapenlicens.

Det finns tvärtom tunga argument för att Polismyndigheten är en av de minst lämpade myndigheterna att sköta denna verksamhet.

Att verksamheten inte är en kärnverksamhet innebär också att det blir svårare att rekrytera erforderlig kompetens. Få söker sig till polisen för att ägna sig åt rena administrativa frågor. Sannolikt är bristen på teknisk och juridisk kompetens orsaken till att myndigheten exempelvis i inlagor till domstolar påstått att .223 Remington (en kaliber som är så klen att den som använder den för jakt på större djur än rådjur och bäver begår jaktbrott) är ”särskilt kraftig”, att kikarsikten (som i stort sett alla jägare använder) är något för ”polisens och militärens taktiska bruk”, eller att den vapenmodell som hela det svenska bronslaget på använde vid VM i dynamiskt hagelskytte skulle vara ”olämplig för målskytte”.

Ovannämnda faktorer kan också förklara hur det kommit sig att Polismyndigheten kommit att inta en extremposition i den svenska debatten om vapenregleringen. När förslaget till EU:s vapendirektiv var ute på remiss 2015 inkom 90 remissvar. Endast två remissinstanser var positiva, och Polismyndighetens var en av dem. Samma sak upprepades i samband med att Naturvårdsverket sommaren 2018 kom med nya förslag om reglering av vapen för jakt. Där menade Polismyndigheten, ensam bland remissinstanserna, att förslagen inte var restriktiva nog.

Den myndighet som pekats ut i de politiska förslagen som en lämplig kandidat för att ta över vapenlicenser är den av riksdagen redan beslutade, men ännu inte inrättade, Viltmyndigheten. Denna skulle ändå behöva ha kompetens rörande jaktvapen (och andra jaktmedel) vilket av effektivitetsskäl skulle göra det motiverat att den fick sköta licenshanteringen.

Det finns samtidigt inget som hindrar polisen från att ha tillgång till vapenregistret, exempelvis för att kontrollera om en misstänkt person är vapenägare inför ett tillslag. På liknande sätt har polisen exempelvis tillgång till körkortsregistret, trots att den inte genomför förarprov eller utfärdar körkort. Viltmyndigheten skulle dessutom sannolikt ha lättare att rekrytera personal med erforderlig kompetens, samtidigt som den inte skulle påverkas av de målkonflikter som en myndighet med brottsbekämpning som främsta uppgift per automatik lider av.

---

Noter

1. Det fanns även från 1927 vapenregleringar som syftade till att komma åt tjuvjakt, exempelvis ett krav på tillstånd för att inneha hagelgevär. Detta kommenteras i den proposition (1934:181) som föregick införandet av 1934:års vapenkungörelse bland annat med att Svenska Jägareförbundet anfört att detta vore ”önskligt ur jaktvårdssynpunkt”. ↑
2. Blanche är författaren August Blanche som tillsammans med bland andra Viktor Rydberg och Lars-Johan Hierta var med och grundade skytterörelsen ↑