Så kom debatten att handla om hudfärg

Ivar Arpi är ledarskribent på Svenska Dagbladet och ett välkänt ansikte bland borgerliga opinionsbildare. Nu är han aktuell med boken Så blev vi alla rasister, som han har skrivit tillsammans med ledarskribenten på Göteborgs-Posten Adam Cwejman. Boken granskar den så kallade identitetspolitiken, som med dunder och brak gjorde entré i den svenska offentligheten för snart fem år sedan och sedan dess har dominerat stora delar av debatten.

– Hade man pratat i de termerna för femton-tjugo år sedan hade folk trott att man var galen.

Varför är då detta ett problem?

– Man kan se konsekvenserna till exempel i USA. Det är inte ett land som man riktigt kan jämföra med Sverige, med tanke på dess historia av slaveri och Jim Crow-lagarna, men Donald Trumps framgång tror jag att man kan delvis förklara med att Demokraterna har blivit så förknippade med identitetspolitik att många vita amerikaner känner att de går till Republikanerna av identitetsskäl. Trump har under valrörelsen pratat om de här sakerna, och något liknande skulle absolut kunna ske i Sverige.

De som förespråkar den här typen av identitetspolitik säger att det är för att människor med vissa hudfärger har gemensamma politiska intressen, eftersom de är strukturellt förtryckta, underordnade i någon form av makthierarki. Ligger det inte någonting i det?

– Jag tror att man får skilja på några olika saker här. För det första är det ju så att människor med en annan hudfärg blir dåligt bemötta i vissa situationer. Att det finns rasism i samhället är ingenting vi förnekar i den här boken. Men att hävda att man har ett gemensamt intresse, gentemot vita, det är ideologi. Där man har tagit en marxistisk analys av samhället och bytt ut klasserna mot raser, men så ser det ju inte ut, eftersom världen är mycket mer komplex än så.

– När man har tittat på diskriminering på arbetsmarknaden kan man se lite olika saker. De bästa och mest omfattande studierna visar, att när du kompenserar för vilken kompetens personerna har och vilken utbildning, så försvinner skillnaderna mellan människor med utländsk bakgrund och inrikes födda. Faktum är att du har större chans att få ett kvalificerat jobb om du är utrikes född och har en hög utbildning och bra läs- och skrivkunnighet.

Det påminner om diskussionen om lönegapet mellan kvinnor och män, som krymper om man kompenserar för utbildningsnivå, antal år i arbetslivet, hur många timmar i veckan personerna jobbar och så vidare.

– Då krymper lönegapet till endast 3 procent. Men när det gäller skillnaden mellan inrikes och utrikes födda så finns inte ens ett sådant, oförklarat lönegap.

”Hade man pratat i de här termerna för femton-tjugo år sedan hade folk trott att man var galen.”

Med ”identitetspolitik” menar Arpi och Cwejman situationer där man politiserar egenskaper som man inte själv kan påverka, det vill säga hudfärg, kön, hur kroppen ser ut och ställer den identiteten i ett motsatsförhållande till en annan typ av kroppar, som beskrivs som överordnad.

Vad betyder ordet ”rasifierad”?

– Det är ett ord som kommer från amerikansk akademisk postkolonial litteratur, men det används i princip bara i Sverige. Det förekom i princip inte heller i Sverige förrän efter Reva-debatten 2013. Innan dess diskuterade man inte hudfärg eller rasifiering särskilt mycket. Man var tvungen att gå långt in på de sociologiska institutionerna för att hitta någonting sådant.

Rasifiering är således från början ett akademiskt begrepp som beskriver en process genom vilken omgivningen tillskriver personer vissa egenskaper och förväntningar utifrån exempelvis deras hudfärg. Genom att i debatten hänvisa till denna process, i stället för direkt hänvisa till personens hudfärg, underförstås att personer med ett visst utseende alltid betraktas på ett visst sätt av omgivningen.

– Det är ett sätt att kringgå det faktum att identitetspolitiken, utöver det begreppet, låter väldigt mycket som rasbiologi.

Menar du att man använder begreppet rasifierad fel i den svenska debatten?

– Det man gör när man förvandlar rasbegreppet till ett verb är att man säger att det är någon annan som har gjort det mot dig, det är det som är poängen med begreppet. Jag är väldigt skeptisk till hur det används i svensk debatt, men det finns i alla fall ett analytiskt användningsområde för begreppet. Men det är inte så begreppet används i debatten i dag.

När Arpi för några år sedan skulle lansera en Timbrorapport som han skrivit, om hur Moderaterna och Socialdemokraterna försökte att representera muslimer som grupp, väckte panelens sammansättning reaktioner. Inte på grund av deltagarnas åsikter, utan på grund av deras hudfärg.

– Då var vi fyra eller fem män i panelen, och innan panelsamtalet ens hade ägt rum började folk fråga varför det inte var några rasifierade i panelen. Men enligt begreppets ursprungliga definition är det de som rasifierar, genom att beskriva oss i panelen som vita. Det är ett typexempel på hur rasifiering går till.

– De som påstår sig kritisera rasifiering allra mest är de ivrigaste rasifierarna av alla. Så snart de ser en situation, eller en panel eller ett politiskt parti så börjar de att räkna skallar och mäta hudfärg.

Vad tror du är drivkrafterna bakom det här?

– Det finns någonting här som vi alla försöker komma till rätta med, och det är att vi har fått en ny etnisk underklass i Sverige. Om man kollar på vilka som får socialbidrag i Sverige så är 60 procent utrikesfödda, eller med utländsk bakgrund. Ser man på arbetslöshet, på vilka som inte går ut gymnasiet, på vilka som bor i utsatta områden, så är det tydligt att det framför allt är utrikes födda och deras barn.

– Samma sak om man ser till okvalificerade arbeten. Och de som talar i termer av rasifiering och strukturellt förtryck försöker utge sig för att representera de här människorna. Men deras lösning är som att hälla bensin på elden. De ställer grupp mot grupp, för att använda klassisk vänsterretorik. De skapar en motsättning som egentligen inte skulle behöva finnas.

”Deras lösning är som att hälla bensin på elden. De ställer grupp mot grupp, för att använda klassisk vänsterretorik.”

Arpi menar att man istället borde peka på att det finns ett kompetensgap. Han nämner att Sverige har det största kompetensgapet mellan inrikes födda och utrikes födda av alla OECD-länder. Som en följd av det har Sverige också det största sysselsättningsgapet mellan infödda och invandrade.

– Men i stället för att prata om det pratar man om rasism och diskriminering och så försöker man göra mer och mer politik för att motverka omedvetna fördomar, trots att det finns väldigt lite belägg för att sådana insatser gör någon skillnad. Dessutom, när det gäller insatser mot rasism och diskriminering är vi redan bäst i klassen. Mäter man svenskars attityder är vi de minst rasistiska av alla.

Varför tror du att intresset för skillnader i hudfärg blivit så stort i ett av världens minst rasistiska länder?

– Jag tror inte att det är onda avsikter som ligger bakom identitetspolitiken, jag tror att man faktiskt vill göra samhället bättre. Problemet är att man förespråkar en världsbild och politiska lösningar som bara gör situationen värre. Som när Vänsterpartiet vill samla statistik över människors rastillhörighet. Det de säger till människor när de gör så är att ”det här är anledningen till att det inte går så bra för dig”, och då skapas den här offeridentiteten som är så destruktiv.

Det här har ju dykt upp på några år, man pratade knappt om det före 2013. Är det en fluga som kommer att ha gått över om några år?

– Nej, jag tror att det kommer att fortsätta att vara så här. Ibland får man känslan av att Sverige är värst, och det stämmer, för det är vi. Men det ser nästan likadant ut i Kanada, USA, Storbritannien, ja i hela Västeuropa och Nordamerika. Det är samma saker som händer. Jag tror inte att det är någonting som kommer att försvinna, tyvärr.