Samhälle Krönika
Nu är MP inte ens ett enfrågeparti
Märta Stenevi har förutsättningar att bli ett framgångsrikt språkrör för Miljöpartiet. Frågan är dock om hon klarar av att lösa det grundläggande problemet att Miljöpartiet förvandlats till ett parti som väljarna även i miljöpolitiken uppfattar som irrelevant, skriver Smedjans krönikör Fredrik Johansson.
I Märta Stenevi har Miljöpartiet fått ett språkrör som är både ambitiöst och lagom kaxigt, men som framför allt verkar bekväm i sin roll. Det senare är inte helt vanligt bland vår tids partiledare och inte heller bland Stenevis företrädare. Den moderna politikens villkor är nu sådana att risken för att begå misstag och felsteg kan komma att dominera ett partiledar-/språkrörskap. Och ibland leda till en spiral där allehanda tillfrågade och inte alls tillfrågade rådgivare kommer med välmenat listiga uppmaningar av typen ”släpp sargen”. Partiledarrollen är både ensam och mångas angelägenhet.
Tiden får väl utvisa, men det vore kul och bra om Stenevi fick fortsätta i den anda som hon hittills tagit intervjuer och framträdande. Och att hon tar sig igenom käftsmällar och tuffa tider med vad som verkar vara både ett gott humör och en glädje i uppgiften. Politiken behöver partiledare som trivs i sin roll.
Att som politisk motståndare – jag skulle ljuga om jag påstod att min entusiasm för Miljöpartiets nuvarande program och inriktning är särskilt omfattande – komma med ”råd” till ett parti klingar inte sällan väldigt falskt. Agendorna skiner igenom. Och jag har heller ingen sådan avsikt med den här artikeln. Däremot tänkte jag med utgångspunkt i det Märta Stenevi har sagt om partiets strategi försöka säga något om partiets framtidsval. Färgat av mina utgångspunkter. Men inte bara.
Problemet är inte att väljarna inte känner Miljöpartiet, utan att de faktiskt gör det.
En del av Märta Stenevis analys av Miljöpartiets problem är att man befinner sig vid sidan av samhällsdebatten. Trots att man sitter i regeringen. Och trots att klimatfrågan är framträdande i all nyhetsrapportering.
Miljöpartiet är som en nytillkommen gäst på en middagsbjudning, där övriga gäster inte bara passerat fördrink och förrätt. Middagssällskapet känner dessutom varandra väl och är sammanpratade. Människorna kring bordet är artigt intresserade av den nyanlända gästen, men om man ska utveckla det intresset så krävs att man är lite musikalisk och känner in hur samtalet går. Att sätta sig ner, hälla upp ett rejält glas vin och börja prata lumparminnen är inte nödvändigtvis vägen till övrigas hjärtan.
Så tolkar jag Stenevi.
Denna metafor leder Stenevi till slutsatsen att Miljöpartiet måste uppfattas ha politik också på områden där man traditionellt är svaga. Att man kan vara del av konversationen också där man inte självklart är lika hemma. Skola (där man ju faktiskt hade ministerposten), lag och ordning, sjukvården et cetera. Kunna prata om det folk bryr sig om och på ett sätt som uppfattas som relevant.
Det är möjligt att Stenevi har rätt. Men politiken är inte en middagsbjudning. Och bekymret är att Miljöpartiet nog tyvärr är en middagsgäst som inte anses ha så mycket intressant att säga. Det finns en betydande risk för att övriga gäster redan har uppfattat att man är lätt apart i princip i samtliga samtalsämnen. Det är åtminstone en hypotes. Att problemet inte är att väljarna inte känner Miljöpartiet, utan att de faktiskt gör det. Politikutvecklingen kanske också kräver omprövning.
Det akuta bekymret är dessutom att man inte med någon självklarhet ens kan glänsa om diskussionen kring middagsbordet verkligen skulle cirkulera kring de egna lumparminnena. Eftersom de egna infanteriminnena övertrumfas av någon som legat i flottan. Eller någon kustjägare.
För en moderat skulle det motsvaras av att Vänsterpartiet uppfattades ha bäst politik för företagande.
Tidskriften Kvartal presenterade i veckan en opinionsundersökning som man låtit Demoskop göra. För Miljöpartiet måste det vara närmast omskakande läsning. Inte nog med att partiet inte har någon politisk fråga där man är starkast. Och inte nog med att man har tappat positionen som det starkaste partiet i miljöfrågan. Man har dessutom tappat denna position till Moderaterna! För en moderat skulle väl det motsvaras av att Vänsterpartiet uppfattades ha bäst politik för företagande.
Demoskops undersökning sticker inte ut, utan bekräftar vad andra undersökningar har visat under ganska lång tid. Miljöpartiet är inte längre Sveriges ledande miljöparti. Enligt VALU från 2018 tappade Miljöpartiet ”sakägarskapet” i miljöfrågan till Centerpartiet, efter att ha haft ledartröjan i frågan i åtta riksdagsval i rad.
Enligt DN/Ipsos tyckte drygt 60 procent av väljarna i valet 2014 att Miljöpartiet hade bäst politik på miljö- och klimatområdet. Sex år senare hade den siffran fallit till 20 procent.
”Det är oerhört dramatiskt. Miljöpartiet har tappat två tredjedelar av det stöd man hade för sin miljöpolitik på sex år. Det saknar motsvarighet”, konstaterade Ipsos opinionsanalytiker Nicklas Källebring i DN i maj förra året.
Läs också:
Undersökningarna visar att Miljöpartiet inte bara är ett enfrågeparti. Man är ett svagt enfrågeparti.
Denna kollaps är inte tydlig i Miljöpartiets egna utvärderingar. I sammanfattningen av valutvärderingen för 2018 kan man läsa: ”Miljöpartiet har överlägset störst förtroende i frågan [miljö och klimat], men vad hjälper det när väljarna inte väljer parti utifrån det?” Med reservation för att Miljöpartiet har tillgång till annan data som motsäger Demoskop, VALU och Ipsos, så förefaller detta påstående röra sig mot rent självbedrägeri.
Ser man till andra delar av Demoskops undersökningar finns det ingen fråga där Miljöpartiet har ett tydligt större förtroende än partiets generella stöd i opinionen. I partiets andra stora profilfråga – migrationen – anser fyra procent att partiet har bäst politik. På tunga politikområden som ekonomi, jobb, lag och ordning, äldreomsorg, sjukvård och försvar anser en procent av befolkningen att Miljöpartiet har bäst politik. Det är knappt mätbara tal.
Stenevi står också inför parlamentariskt strategiska överväganden där januariöverenskommelsen och den nuvarande situationen låser Miljöpartiet hårt vid vänsterblocket i svensk politik. När väljarna lägger ut partierna längs en vänster–högerskala placeras Miljöpartiet i dag knappt till vänster om Socialdemokraterna. Det är en stor förändring från den mittenposition man hade för tjugofem–trettio år sedan. Genom jöken och migrationsfrågan binds partiet dessutom än tydligare till den socialdemokratiska sfären. Men saknar parlamentariskt manöverutrymme och riskerar hamna i en situation som här liknar den Vänsterpartiet har. Och varje antydan om att orientera sig över blockgränsen riskerar att bli föremål för aggressiv brunsmetning. Stenevi kan fråga Sabuni.
Kanske finns svaret på framtiden i Tyskland, där systerpartiet ligger runt 20 procent i opinionen. Efter drygt femton år i opposition är man öppen för att regera både åt vänster och åt höger. Partiet antog också ett nytt manifest i höstas – ett omfattande politiskt grunddokument – som har uppfattats som ett tydligt steg mot mitten, men framför allt som ett uttryck för en mer pragmatisk linje. Tidigare både internt och externt klyvande frågor, som synen på bilism, genmodifierade grödor et cetera har tonats ner och de båda språkrören – Annalena Baerbock och Robert Habeck – har tryckt på att partiet måste kunna tala med breda tyska folklager.
Kanske är det hit Stenevi tittar. Till en politisk förnyelse och breddning. Men om en genuin breddning är målet, ligger ett omfattande arbete framför henne och partiet. Och då inte bara i hur man kommunicerar och gör sig själva mer intressanta. Om stora väljargrupper uppfattar partiet som doktrinärt (eller till och med extremt) och aktivistiskt, så kommer man att behöva förändra mycket.
Jag vet inte, men jag tvivlar möjligen att det är i denna riktning som partiets aktiva vill. Mycket tyder på att det inte är så. Risken är väl att alltför många miljöpartister är alltför förtjusta i rollen som middagsbjudningens lite stökiga gäst. Sanningssägaren. Felfinnaren. Predikanten. Men det är så man halkar ut från inbjudningslistor. Och möjligen också ur riksdagen.