Ekonomi Krönika
Sätt dig ner och beräkna kostnaden för arbetstidsförkortning
Joel Halldorf vill se en politik som leder till mer fattigdom och ekonomisk katastrof. Han borde lyssna på Jesus och beräkna kostnaderna för arbetstidsförkortning innan han lägger fram förslaget, skriver Caspian Rehbinder.
Vi jobbar för mycket och det leder till allt från ansiktsförlamning och hudutslag till ångestattacker och total kollaps, skriver Joel Halldorf i Expressen (22/11). Därför menar han att vi borde korta arbetsveckan med en dag. Det låter härligt. Vem vill inte ha tre dagars helg!
Tyvärr kommer goda ting sällan utan uppoffringar. Det är inte bara oseriöst utan rent farligt att blunda för konsekvenserna av det man föreslår. Det är därför vi har beredningskrav för lagstiftning. Men beredningskravet är inte bara något modernt, byråkratiskt påfund. Redan Jesus frågade: ”Om någon vill bygga ett torn, sätter han sig då inte först ner och beräknar kostnaden för att se om han har råd att slutföra bygget?” (Lukas 14:28–30). Räknar man inte på sina reformer är risken stor att folk ser det hånar en: ”Den mannen började bygga men kunde inte slutföra bygget.”
”Om någon vill bygga ett torn, sätter han sig då inte först ner och beräknar kostnaden för att se om han har råd att slutföra bygget?”
Om Joel Halldorf vill införa fyra dagars arbetsvecka, sätter han sig då inte först ner och beräknar kostnaden för en sådan idé? Tydligen inte.
Att jobba mindre innebär att man producerar mindre. Fyra dagars arbetsvecka skulle innebära en dag mindre för barnmorskan på förlossningen, en dag mindre för historikern att läsa arkivtexter och en dag mindre för mekanikern att laga bilar.
För offentlig sektor skulle det innebära nedskärningar på över 300 miljarder kronor. Vissa nedskärningar skulle bli lätta – att skära ned skolan till fyra dagar i veckan skulle bli naturligt. I andra fall blir det väldigt mycket svårare. Äldreomsorgen måste fungera sju dagar i veckan. Ska personalen jobba fyra istället för fem dagar behöver de antingen ta hand om många fler äldre per person, eller så måste äldreomsorgen anställa 25 procent fler.
Samma med Polisen: lägre närvaro eller 25 procent fler anställda. Vården måste minska sina ambitioner eller anställa fler. Det är yrken som redan har svårt att rekrytera tillräckligt många – att ta bort var femte arbetad timme kommer inte göra det lättare. Och därtill måste sista raden i budgeten gå ihop.
De konstaterade att det ”i stort inte finns någonting som pekar på att den medicinska hälsan förbättras”.
Samtidigt som offentlig sektor skulle tappa trehundra miljarder skulle privat sektor – företag och hushåll – tappa lika mycket. För ett hushåll med två personer som tjänar medianlön skulle det innebära 10 000 kronor mindre att röra sig med – efter skatt – varje månad. Den som tjänar mindre än medianen kommer drabbas ännu hårdare. Ett hushåll som redan i dag vänder på slantarna kommer inte få det lättare av att inkomsterna sjunker: världsmarknadspriset på mat förändras inte av svenska arbetstider. Ekonomiskt finns inga vinnare.
När Vänsterpartiet skulle räkna på effekter av sex timmars arbetsdag beskrev de samma konsekvenser. Rapporten ”Striden om tiden” (2014) räknade med 350 miljarder lägre BNP, 110 miljarder svagare offentliga finanser, avstannad löneutveckling och lägre pensioner. De konstaterade att det ”i stort inte finns någonting som pekar på att den medicinska hälsan förbättras” och att det inte heller kommer påverka jämviktsarbetslösheten.
Vänsterpartiets vill ändå genomföra en arbetstidsförkortning. I mina ögon är det en obegriplig slutsats, men de är åtminstone ärliga med konsekvenserna. De vill, så att säga, bygga ett stort torn – och har beräknat kostnaderna.
När Joel Halldorf vill bygga samma slags torn har han inte beräknat kostnaderna, utan nöjer sig med att fantisera om en mer ”poetisk politik”. Hur poetiskt det nu är med lägre löner och pensioner, sämre välfärd, mindre välstånd och minskad omsättning i alla branscher. Halldorf varnar för depression och stress, men glömmer att nämna hur fattigdom skapar bådadera – och hur hans poetiska politik skulle skapa mer av den varan.
Lyckligtvis har han inte heller grävt så noga i hur utvecklingen ser ut, utan målar upp en överdrivet mörk bild. Halldorf hänvisar till siffror som ska visa att vi jobbar mer än 1980. Men siffrorna beskriver inte antalet arbetade timmar per svensk, utan per sysselsatt. Eftersom vi behöver försörjning även när vi inte arbetar – det är därför vi har bidrag, socialförsäkringar och pensioner – måste man räkna på arbetade timmar för hela befolkningen, inte bara de som är sysselsatta.
Det är det antalet timmar per invånare som spelar roll för samhällets ekonomi, och eftersom arbetslösheten är högre och vi lever längre efter pensionen, försvinner ökningen. Vi jobbar inte mer över livet. Fler arbetade timmar per anställd och fler arbetslösa är förstås en dålig utveckling. Arbetstidsförkortningen för de sysselsatta hade nog kunnat gå snabbare om fler bidrog. Lägre arbetslöshet och högre pensionsålder är viktiga mål som också kan underlätta något kortare arbetsdagar för de som arbetar. Det underlättas också, som den statliga utredningen ”Längre liv, längre arbetsliv” (SOU 2012:28) konstaterat, av att vi inte bara lever längre, utan äldre är också både friskare och smartare!
Bryter man ned arbetstidssiffrorna ser man fler positiva tecken. De som jobbat mest verkar jobba mindre, och vice versa. I en studie av hur svenska män och kvinnor i relationer där båda arbetar tillbringar sin tid, visar Jeffrey Neilson och Maria Stanfors att arbetstiden har minskat i snitt men framför allt blivit mer jämställd. 1990–1991 jobbade män nästan åtta timmar om dagen i snitt, medan kvinnor i snitt hade sex timmars arbetsdag. Tjugo år senare hade mäns arbetsdag blivit 45 minuter kortare medan kvinnors blivit 30 minuter längre.
Både män och kvinnor tillbringar också mer tid med partner och familj 2010–2011 än de gjorde tjugo år tidigare. Och även om stora könsskillnader kvarstår blir även hushållsarbetet gradvis mer jämnt fördelat. Om den ekonomiska politiken har skett på bekostnad av ”livets poetiska sidor”, är familj och relationer inte vad Halldorf menar med de poetiska sidorna. Trenden är alltså inte så illavarslande. Det är bra att arbetstiden sjunker, att folk tillbringar mer tid med familjen och att hushållsarbetet delas jämnare.
Men även om trenderna hade pekat åt fel håll kan man inte genomföra genomgripande förändringar av samhället baserat på en förhoppning om mer poesi. Man måste beräkna kostnaderna för att se om man har råd att slutföra bygget – vare sig det är ett torn eller en arbetstidsförkortning.