Samhälle Krönika
Sätt stängsel runt myndigheterna
Stängselnämnden fanns i över trettio år, men hanterade under den tiden bara ett enda ärende. Historien är en påminnelse om varför vi även idag måste ställa oss frågan om alla Sveriges myndigheter verkligen behövs, skriver Elias Nilsson.
Det är ingen nyhet att Sverige har många myndigheter med varierande samhällsnytta. En av de minsta, och därtill mest underhållande, var Stängselnämnden som under sina dryga trettio levnadsår enbart handskades med ett enda ärende.
Vart man än blickar i Sverige kan man finna en myndighet. Omfattningen sträcker sig från kolosser likt Polisen och Skatteverket till mer specialiserade såsom Strålsäkerhetsmyndigheten och Statens geotekniska institut. Gemensamt för alla myndigheter är att de kostar skattepengar och att deras existensberättigande därför måste vara avhängigt dess samhällsnytta. I myllret av myndigheter fanns en gång Stängselnämnden, vars historia ringar in att alla myndigheter inte är så nödvändiga som de gärna vill framställa sig själva.
Stängselnämndens historia började år 1975 med en proposition från Olof Palmes regering. I propositionen klargjorde regeringen att en nämnd bör inrättas med det något torra uppdraget att lösa tvister mellan kommuner och järnvägsbolag när parterna inte kunde komma överens om stängselbyggnationens kostnadsfördelning. Riksdagen röstade igenom propositionen och Stängselnämnden föddes den första januari 1976.
Att avgöra stängslets placering lät som en enkel uppgift, vilket det också var.
Det fanns två scenarion i lagen om stängselskyldighet vid järnväg som Stängselnämnden behövde ta ställning till. Huvudregeln var att kommunen och SJ skulle betala 90 respektive 10 procent av de stängselrelaterade kostnaderna. Gick stängslen däremot vid en tågstation eller bangård skulle kostnaden delas lika mellan parterna. Om det mot förmodan uppstod meningsskiljaktigheter om kostnadsfördelningen skulle Stängselnämnden kliva in och agera domstol vars beslut ej gick att överklaga.
Att avgöra stängslets placering, och därmed bestämma kostnadsfördelningen, lät som en enkel uppgift, vilket det också var. I nästan alla fall kunde SJ och kommunerna kompromissa om byggnation och underhåll, men redan ett år efter nämndens grundande gick förhandlingarna i lås. Stängselnämnden fick då sitt första och sista ärende: ett 32 meter långt stängsel vid en nedlagd bangård bredvid Kågeröds station i Svalöv.
Svalövs kommun yrkade på att kostnaden skulle delas lika då bangården och stationshuset fortfarande fanns kvar. SJ invände med att ingen person- eller godstrafik förekom i Kågeröd. Dessutom var växlarna in till bangården igensvetsade och överflödiga spår och själva stationshuset skulle rivas inom ett år. Svalövs kommun förlorade striden och blev betalningsskyldiga för de 87 400 kronor i dagens penningvärde det rörde sig om. Idag är stängslet rivet.
Fallet mellan Svalövs kommun och SJ var alltså Stängselnämndens enda ärende någonsin. Givet detta blev nämndens meritförteckning beslut om en meter stängsel per verksamhetsår. Det var dock nära att bli ytterligare ett ärende gällande en tågbom i Vaxholms kommun. Efter att ha läst anmälan tyckte dock inte nämnden att målet rymdes inom dess uppdrag och avfärdade det hela; stängsel och bommar är nämligen två olika saker.
Trots att Stängselnämnden fanns i över tre decennier tyngde den knappast statskassan. Nämnden hade ingen fast budgetpost utan skulle i stället ersättas allteftersom verksamheten fortlöpte. Detta hindrade inte dess ordföranden från att plocka ut arvode.
Det framgår dessvärre inte av riksdagens dokument hur mycket nämndens förste ordförande, Tore Landahl, arvoderades för sina 15 år i tjänst. Nämndens andra ordförande, som vid tillfället även var hovrättspresident för Västra Sverige, Gunnel Wennberg, arvoderades däremot 156 100 kronor under en period på 14 år. Det låter inte som en hög summa för över ett decenniums ordförandeskap, men sett till arbetsbördan var det ett välbetalt gig.
Statskontoret uppskattade att det årliga arbetet för nämnden motsvarade en hundradels årsarbetskraft, vilket med dess egna ord blev ”ett par arbetsdagar om året”. Med antagandet om att nämndens ordförande utförde allt arbete motsvarar detta en timlön på drygt 800 kronor, eller 139 000 kronor i månaden justerat för heltid. Om arbetet var jämnt fördelat på nämndens totalt tre ledamöter steg ordförandens timlön till knappt 2 500 kronor, eller ungefär 420 000 kr i månadslön.
Statskontoret uppskattade att det årliga arbetet för nämnden motsvarade en hundradels årsarbetskraft.
Höga timarvoden borde betinga en hög grad av service. Detta tyckte åtminstone lokalpartiet Bjornpartiet i Linköping. När de i februari 2008 försökte begära offentliga handlingar från Stängselnämnden kunde de inte nå fram till ordförande Wennberg. Bristen på respons ledde till att Bjornpartiet JO-anmälde nämnden då myndigheter enligt lag ska vara kontaktbara minst två timmar varje helgfri vardag.
Chefsjustitieombudsmannen Mats Melins gedigna, men mycket korta, utredning påpekar att ordförande Wennberg varit på kurs vid tiden då Bjornpartiet försökte kontakta Stängselnämnden och att det skulle funnits någon på plats för att hantera ärendet. Dock valde JO att inte uttala någon särskild kritik mot nämnden då de faktiskt återkom med de begärda handlingarna fyra dagar senare.
Stängselnämndens sista år i livet blev om möjligt ännu mindre händelserika. Från och med 2004 fram tills nedläggningen 2008 bemödade sig varken regeringen Persson eller Reinfeldt att utnämna nya styrelser för nämnden. Som bekant satt Gunnel Wennberg kvar som ordförande under tiden för Bjornpartiets JO-anmälan, vilket innebar att Wennberg agerade de facto ordförande utan regeringens mandat.
Mer av Elias Nilsson:
Den första januari 2009 gick Stängselnämnden i graven och dess uppdrag förlades till Transportstyrelsen, något som antagligen borde gjorts från första början. Att en myndighet kunnat existera i 32 år med endast ett uppdrag, varav fyra år utan utnämnd ordförande, är lika skrattretande som beklämmande. Stängselnämnden må vara unik i sin obetydlighet för svensk offentlig förvaltning, men den sätter fingret på ett större problem i Sverige.
Det råder oenighet bland svenska myndigheter om hur många myndigheter det faktiskt finns. Regeringskansliet har den mest konservativa uppskattningen med 312 statliga myndigheter medan Statskontoret och SCB räknar till 343 respektive 457. Sannolikt är det en definitionsfråga vad som utgör en myndighet, men hur en differens på 145 stycken uppstår i uppskattningarna är anmärkningsvärt.
Antalet svenska myndigheter minskade drastiskt från millennieskiftet fram till och med regeringen Reinfeldts första mandatperiod. Därefter stannade nedläggningarna mer eller mindre helt av och sittande regering tycks vara mer ivrig på att grunda nya myndigheter med marginell samhällsnytta.
Ett stort antal myndigheter minskar folkets möjlighet att överblicka hur staten bedriver sin verksamhet.
Utöver att ett stort antal myndigheter kostar pengar så minskar det folkets möjlighet att överblicka hur staten bedriver sin verksamhet. Myndigheternas högsta beslutsfattare väljs inte i allmänna val och skattebetalarna har väldigt begränsade möjligheter att ställa dem till svars. En god början för framtida regeringar är att kartlägga antalet myndigheter för att sedan kunna avveckla dem med tveksam samhällsnytta.
En riktlinje i detta arbete kan vara att slå ihop myndigheter med liknande uppdrag, lägga ner dem som inte hör till statens kärnuppgifter och privatisera återstoden där så är lämpligt. Att minska den offentliga sektorns omfattning är att ta ansvar för skattebetalarnas pengar. En stor stat är inte nödvändigtvis stark.
Historien om Stängselnämnden må vara lustig och även om den idag är nedlagd bör dess värv kommas ihåg. Sverige står och faller inte med myndigheter som Stängselnämnden, alltså finns det väldigt få skäl att behålla dem.