Samhälle Åsikt
Shekarabis dubbla budskap i jobbpolitiken
Socialdemokraternas tilltänkta arbetsmarknadsminister Ardalan Shekarabi talar gärna om pragmatism och breda överenskommelser. Men när de faktiska förslagen granskas framkommer en politik som är beska piller för näringslivet. Det skriver Patrik Karlsson, arbetsmarknadsexpert på Svenskt Näringsliv.
Valrörelsen har knappt börjat och vem som faktiskt får möjligheten att bilda nästa regering avgörs, som det heter, på valdagen. Utifrån opinionsundersökningarna lutar det dock åt att oppositionen tar över och att Socialdemokraternas arbetsmarknadspolitiska talesperson Ardalan Shekarabi blir nästa arbetsmarknadsminister.
En bit in på denna mandatperiod skrev jag här i Smedjan om hur Tidö-regeringen, med de liberala arbetsmarknadsministrarna Persson, Persson och Britz, har styrt tillbaka arbetsmarknadspolitiken i gamla hjulspår.
Arbetsmarknadspolitiken är inte vilket område som helst. Anslaget omfattar drygt 90 miljarder kronor per år. A-kasseersättningarna har under senare år höjts och tillsammans med andra ersättningar till arbetssökande uppgår de nu till 45 miljarder. Arbetsförmedlingens förvaltning kostar nästan åtta miljarder. Därtill har myndigheten nästan sju miljarder för insatser, exklusive kostnader för nystartsjobb och lönebidrag.
Så, dags att rikta blicken mot vad som väntar vid ett eventuellt maktskifte.
En av Socialdemokraternas paradfrågor inför valet är slopandet av karensavdraget, något som Svenskt Näringsliv har beräknat till en kostnad på mellan 21 och 42 miljarder. S vill dessutom höja taket i a-kassan ytterligare och att ersättningen ska vara högre under en längre tid.
Men Socialdemokraternas toppnamn Ardalan Shekarabi har vid upprepade tillfällen under våren skickat signaler om förändring: Inte bara ett skifte från nuvarande ordning. Utan också en kursändring jämfört med tidigare S-ledda regeringars jobbpolitik.
Flörtandet med näringslivet går inte att ta miste på. I Dagens Industri öppnade nyligen Shekarabi för att ”näringslivet ska få större inflytande över Arbetsförmedlingens verksamhet och utbildningsutbud”. Arbetsförmedlingen ska också få ”flexiblare resursanvändning”. Han uppger därtill att S vill komma bort från låsningen om privat eller offentligt utförande i arbetsmarknadspolitiken.
På ytan kanske det låter intressant och lovande. Men vad betyder signalerna egentligen?
Shekarabi säger sig vilja begrava stridsyxan helt och hållet kring arbetsmarknadspolitiken och få till en blocköverskridande överenskommelse. Samtidigt ska ”någon form av regional struktur” komma på plats för att främja ”samverkan”.
På ytan kanske det låter intressant och lovande. Men vad betyder signalerna egentligen? Och hur rimmar de med de faktiska förslagen som återfinns i S partidokument?
Det tar inte mycket mer än en minut av granskning av Socialdemokraternas arbetsmarknadspolitiska kommittémotion för att få klarhet. De fristående aktörer som arbetarrörelsen numera helgar i retoriken, ska i praktiken läggas ner. Redan första året med en S-ledd regering ska anslaget för matchningstjänster minska med en miljard kronor (idag uppgår kostnaden till 1,6 miljarder kronor årligen). En minskning med två tredjedelar kommer givetvis ge nådastöten för en redan hårt ansträngd bransch.
Vinnare på S-förslaget är i stället Arbetsförmedlingens egen verksamhet som ökar med 200 miljoner kronor. Redan idag arbetar 10 000 personer i verksamheten, som alltså ska öka med hundratals nya arbetsförmedlare.
Det finns en utbredd frustration kring Arbetsförmedlingen.
Det finns en utbredd frustration kring Arbetsförmedlingen. Myndigheten står med lägst förtroende av samtliga myndigheter. Företagen använder de rekryteringstjänster som erbjuds i allt mindre utsträckning. Otaliga är de medie- och myndighetsrapporter som kritiserat Arbetsförmedlingens funktion i olika delar, exempelvis rörande tillgänglighet som Justitieombudsmannen (JO) i flera rapporter uppmärksammat.
Nu är Shekarabi beredd att decentralisera myndigheten till regional nivå. Den som kan sin arbetsmarknadspolitiska historia vet att så var fallet fram till år 2007. Då fanns de 21 separata myndigheterna som kallades ”Länsarbetsmarknadsnämnder”.
En rapport från Statskontoret år 2004 blev början på slutet för länsarbetsmarknadsnämnderna. Rapporten konstaterade att den mer lokalt organiserade arbetsmarknadspolitiken bidrog till spretiga mål, likvärdigheten var satt ur spel och en organisation som var långt ifrån optimal. Till slut lades nämnderna ned av den dåvarande alliansregeringen.
På senare tid har Shekarabi vidgat ansvarsområdet än mer. Nu ska också kommunerna ingå i S nya pragmatiska giv. Den tanken understöds av den socialdemokratiske före detta finansministern Allan Larsson med flera som efterlyser om ”lokala kontrakt”, mellan Arbetsförmedlingenoch kommunerna.
Problemen med den gradvisa återgången till en regional/kommunal arbetsmarknadspolitik, som för övrigt även drivs av Sveriges Kommuner och regioner (SKR), som nu pågår och som uppenbarligen Shekarabi vill se mer av, ska dock inte förringas. Utöver det dystra resultatet från våra egna Länsarbetsnämnder så har Danmark försökt sig på en liknande reform de senaste två decennier vilken de nu har blivit tvungna att överge. Den danska kommunalisering blev både dyr och ineffektiv, vilket vi på Svenskt Näringsliv konstaterade i en rapport så sent som ifjol.
Tidigare S-ledda initiativ här i Sverige under Shekarabis föregångare Ylva Johansson (S) med kommunala ”jobbspår”, traineejobb och delegationer för ungdomar gav inte heller nämnvärda resultat.
Under den förra rödgröna regeringen mellan åren 2014 och 2022 var Shekarabi fanbärare för ”tillitsbaserad” myndighetsstyrning. Den gav sig i uttryck, i en för personalen omskakande sjuårig (!) ”Förnyelseresa” på Arbetsförmedlingen. Myndighetens omdaning dominerades till slut av diverse förändringsledare och coacher innan en ny myndighetschef fick avsluta ”resan”.
Så hur ska vi förstå Ardalan Shekarabis nya givar? Vad blir det av den oblyga flörten med näringslivet i Dagens Industri?
Shekarabi, som vid det här laget är en mycket erfaren och övertygande politiker, vill så klart hellre sända budskap om att ”näringslivet ska få större inflytande över Arbetsförmedlingens verksamhet och utbildningsutbud” än att behöva försvara varför företagen ska belastas med mångmiljardkostnader för ett slopat karensavdrag. Eller varför arbetsgivarna indirekt ska bekosta ytterligare höjd a-kassa.
Jag hyser alltså tvivel rörande Shekarabis inviter och tal om pragmatism. Historien och vad S uttrycker i sin budgetmotion tydliggör vad vi kan förvänta oss. Utöver slopat karensavdrag och höjd a-kassa kan vi förvänta oss mer pengar till Arbetsförmedlingen, färre privata inslag i arbetsmarknadspolitiken, friare tyglar för myndigheten att använda sina resurser, praktikplatser, 100 procent subventionerade ”Extratjänster” (för långtidsarbetslösa och bara i offentlig sektor), statliga beredskapsjobb mm.
Så i stället för Tidö-regeringens ganska passiva ”status-quo arbetsmarknadspolitik” går vi, vid ett maktskifte mot socialdemokratisk kostnadsdrivande politik á la 1970-tal.
Ur askan in i elden.