Skattesystemet missgynnar landsbygden
Låt pengarna stanna där värdet skapas. Genom regionala och lokala skattebaser skulle glesbygdskommuner dra fördel av de värden som skapas lokalt, i stället för att behandlas som bidragstagare av centralmakten. Inför nästa stora skattereform i Sverige måste systemet byggas så att det blir tydligt för medborgarna varifrån pengarna kommer – inte minst geografiskt.
Den som är politiskt engagerad och från Norrland kan då och då få höra, från politiskt engagerade människor med en bakgrund söder om Dalälven, att man ska vara tacksam över alla de pengar som slussas ut på landsbygden från städerna. Det heter att man finansierar välfärden för andra kommuner, och inte minst på högerkanten av det politiska spektrumet kretsar diskussionen ofta kring om inte det kommunala skatte- och kostnadsutjämningssystemet gör att vissa kommuner skiter i att förbättra sin politik – de får ju ändå betalt av de rikare.
Det är en legitim frågeställning. Hur bygger man ett politiskt system där kommuner faktiskt hela tiden anstränger sig och använder de bästa metoderna för att så effektivt som möjligt använda medborgarnas pengar? Självklart har det kommunala skatte- och kostnadsutjämningssystemet en menlig inverkan. Men det betyder inte att det är helt utan poänger.
Hade kommunerna helt fritt fått bestämma över sin verksamhet hade det nämligen varit logiskt att inte heller ha någon utjämning. Men kommunernas makt är begränsad, eftersom staten bestämmer vad de ska leverera till sina medborgare, och att man ska leverera samma saker överallt. Det som beslutas om på statlig nivå, det bör naturligtvis också finansieras på statlig nivå.
För den sakens skull kan man dock inte dra slutsatsen att de som i dag räknas som nettogivare i utjämningssystemet är närande, och de som räknas som nettomottagare är tärande. Alla de värden som skapas lokalt räknas nämligen inte in i systemet.
Detsamma gäller produktionsvärdena från skogen och gruvnäringen. Inte kommer de sig av kontoren i Stockholms innerstad.
När Alliansregeringen tillträdde, var en av dess första åtgärder att avskaffa den statliga fastighetsskatten för bostadsfastigheter och i stället låta kommunerna själva ta ut en fastighetsavgift. Det var en bra reform, som flyttade medel och makt ut lokalt. Men man lät samtidigt bli att regionalisera och kommunalisera fastighetsskatten för något som verkligen hade gjort skillnad – industrifastigheter och elproduktionsenheter.
Staten drar årligen in miljardbelopp på detta, fastän det rör sig om intäkter som till sin natur är geografiskt bundna. Trots att värdena produceras i kommuner som Ragunda och Jokkmokk, räknas de aldrig riktigt dit. Detsamma gäller produktionsvärdena från skogen och gruvnäringen. Inte kommer de sig av kontoren i Stockholms innerstad.
Att regionalisera och kommunalisera skattebaser skulle göra det tydligare för medborgarna vad som faktiskt genererar värdena som garanterar deras välfärd. Och ett skattesystem värt namnet måste vara just transparent. Det måste bli tydligt varifrån pengarna kommer, och att det inte är ett bidrag på nåder från statsmakten, för att demokratin ska vara legitim.
Skulle skattebaserna bli lokala, skulle kommuner i Norrlands inland plötsligt bli nettogivare till utjämningsystemet. Det skulle ha en viktig psykologisk effekt i ett land som länge centraliserat sig och gjort sitt bästa för att ta död på den landsbygd som finns. Dessutom skulle det flytta pengar från statsmakten närmare medborgarna i den lokala demokratin.
Så låt oss se till, att de värden som ska beskattas bara beskattas lokalt. Sedan, Stockholmare och övriga, kan vi diskutera om vi ska ha ett utjämningssystem eller inte.