Snart kan det vara för sent att stoppa klankriminaliteten

Skjutningar, sprängningar, knivåd, masslagsmål och brinnande bilar har blivit vardag i Sverige. Det är naturligtvis en fasansfull utveckling, men ändå sannolikt bara början på en än värre situation. 

Den våldsbrottslighet vi ser i dag utförs enligt polisen oftast av löst sammansatta gäng där lojaliteterna skiftar och organisationen är svag. Den är nog så farlig, men det finns en kriminalitet bortanför de våldsamma gatugäng som slåss om marknadsandelar på narkotikamarknaden och som flera länder i Europa brottas med, en mer välorganiserad och kraftfull – den klanbaserade kriminaliteten.

I vårt sydliga grannland, Tyskland, är denna kriminalitet en stor fråga, ofta omskriven och debatterad i media. Politiker har nu tagit krafttag mot den, eftersom den ses som mer systemhotande än de gängstrukturer vi är vana vid att läsa om i Sverige.

I mitt arbete träffar jag ofta åklagare och poliser. Från dem hör jag inte sällan att de skiljer mellan just de lösa grupperingarna och mer välorganiserad kriminalitet. I våras intervjuade jag polischefen i nordöstra Göteborg, Ulf Merlander, som berättade att han och hans kollegor sedan 2016 gör denna uppdelning. De har ett särskilt fokus på den klanbaserade kriminaliteten eftersom den, enligt honom, på ett djupare plan är systemhotande.

Klankriminaliteten ses som mer systemhotande än de gängstrukturer vi är vana vid att läsa om i Sverige.

Inom Merlanders geografiska ansvarsområde finns den numera omskrivna Ali Khan-klanen där många av medlemmarna har gedigna brottsregister och där familjeöverhuvudet skipar rätt mellan grupper och individer som är i konflikt med varandra. Men denna klan är inte den enda. Bara i nordöstra Göteborg finns åtminstone fyra till. De samarbetar, har täta kontakter och knyter band till varandra genom arrangerade äktenskap mellan de olika familjernas medlemmar. De ägnar sig åt ren kriminalitet men också åt affärer, blandar både svarta och vita pengar. 

Faran med klanbaserad kriminalitet är att den till skillnad från kriminella gatu- och mc-gäng är organiserad genom blodsband. I andra typer av gäng uppstår förr eller senare slitningar, konkurrens och illojalitet. Enheter baserade på blodsband blir betydligt mer slutna; man föds och socialiseras in i en släkt som man aldrig i livet sviker och förråder, oavsett om man själv är kriminell eller inte. 

Medan svenska politiker tycks omedvetna om fenomenet idkar deras tyska kollegor självkritik. ”Staten har helt klart tittat på när klanerna fått fäste. Varken politiken eller myndigheterna har gjort tillräckligt för att stoppa utvecklingen”, sade till exempel Andreas Geisel, socialdemokratisk inrikesminister i delstaten Berlin, i en intervju för tidningen Die Welt. Bara i hans delstat beräknar polisen att det finns ett tjugotal klaner som vardera har flera hundra medlemmar.

Nu strävar myndigheterna efter att motarbeta klanerna. Det handlar om ett sorts samhälleligt självförsvar. I tidningen Der Spiegel sade Geisel: ”De här människorna urgröper rättsstaten, de ignorerar lagar och vänder sig bort från samhället. I slutändan innebär det en fara för demokratin.” Den nationella inrikesministern, Horst Seehofer, har också kommenterat fenomenet: ”De laglydiga medborgarna ses som ’offer’, samhället ett byte och våra lagar och regler ses som icke-bindande”.

Man kan bara hoppas att svenska politiker inte gör om de tyska politikernas misstag, att alltför länge negligera problemet.

Den tyske islamologen Ralph Ghadban som forskat om klankriminalitet karaktäriserade dessa klaner i ett DN-reportage för några veckor sedan: ”De hyser en stark misstro mot det tyska samhället och tillämpar sin egna rättsskipning. De styrs av patriarkala hierarkier och en utpräglad hederskultur.” Det är grupperingar som oftast har sitt ursprung i Mellanöstern men som levt i landet sedan 1980-talet. De besitter ett stort våldskapital och ägnar sig åt både narkotikahandel, prostitution, människohandel, butiks- och spelhallsverksamheter.

I Sverige håller vi nu på att få upp ögonen för att denna sorts kriminalitet breder ut sig även här. Man kan bara hoppas att svenska politiker inte gör om de tyska politikernas misstag, att alltför länge negligera problemet. Problemen i vårt grannland är nu så stora att den tyska polisen tidigare i år inrättade en särskild antiklanenhet, ”Bund-Länder Initiative to Combat Clan Crime”. Därtill har politiker tagit fram ett fempunktsprogram: 

• Snabbare straffutdömande.
• Insatser för att minska kriminell rikedom har intensifierats genom ett inrättande av en särskild avdelning på åklagarmyndigheten.
• Handels- och finanskontrollen har utökats. 
• Utträde för klanmedlemmar underlättas och myndigheternas verksamhet samordnas bättre. 
• De olika inrikesministrarna har dessutom bett delstaterna att vara vaksamma så att man inte anställer klanmedlemmar inom polis och andra myndigheter.

Nu är frågan hur Sverige ska hantera klankriminaliteten. Ett gott råd till svenska politiker: börja med en studieresa till Tyskland.