Du använder en utdaterad webbläsare som inte längre stöds. Vänligen uppgradera din webbläsare för en bättre upplevelse av timbro.se

Sociala insatser gör inte slut på gängen

Om polisen och goda krafter åter ska kunna dominera i dag utsatta områden måste 1989 års lagstiftningsmisstag åtgärdas. Henrik Hall har läst nya böcker av journalisten Lasse Wierup, polisen Fredrik Kärrholm och juristen Bo Wennström, och menar att övergripande åtgärder krävs i hela brottsbalken för att gangsterkulturen ska brytas.

Polis på plats i Biskopsgården i Göteborg i oktober efter att två personer skadats i en misstänkt skottlossning. Foto: Henrik Brunnsgård/TT

År 1989 kulminerade den radikala svenska rättspolitiken på ett sätt som bäst sammanfattas i Tage Danielssons film ”Släpp fångarne loss, det är vår!”. Då instiftades den så kallade presumtionen mot fängelse i brottsbalkens 30:e kapitel, som säger att fängelse är den sista påföljden som ska övervägas när någon döms för brott. Timingen var synnerligen illa vald.

Fem år senare rasar det andra nordiska MC-kriget i Öresund. Pansarskott användes när Bandidos och Hell’s Angels gick åt varandra. Ett par år därefter sker mordet på Solvalla. Några år därefter sprids panik på Näsets badplats i Göteborg när en falang av gängkriminella öppnar eld mot en annan.

Varningsklockorna har ringt länge. Det har varit tydligt vilken väg Sverige varit på väg att slå in på.

Incidenterna jag nämner är mellan 20 och 30 år gamla. Varningsklockorna har ringt länge. Det har varit tydligt vilken väg Sverige varit på väg att slå in på. Det är också författarna till tre nya böcker överens om. Journalisten Lasse Wierup har följt upp sina många granskande böcker om svensk organiserad brottslighet i Gangsterparadiset (Bonnier Fakta, 2020), polisen Fredrik Kärrholm har fått nog av det beteende han kallar gangsterkultur i Gangstervåld (Fri tanke, 2020) och professor Bo Wennström har omprövat sitt skrås dogmer om straff och fängelser i en bok som heter just så: Om straff och fängelser (Jure, 2020).

Wennström målar den långa rättshistoriska linjen, från kronprins Oscars (sedermera Oscar I) skrift om fängelsereformen, till den lilla grupp av jurister som ligger bakom 1989 års reform. Deras långa marsch genom institutionerna och de centrala poster de och deras efterföljare besitter är en delförklaring till varför ingenting har hänt.

Men låt oss börja med Lasse Wierup, som detaljgranskat fem kriminella konflikter i Sverige. Hans bok är mycket viktig läsning för den som vill förstå hur organiserad brottslighet fungerar i Sverige. Ett tydligt mönster framkommer snabbt: Alldeles för få brott klaras upp och de som gör det renderar för låga straff. I de två kanske kändaste konflikterna han presenterar, de i Rinkeby och Biskopsgården, har det inträffat 37 skottlossningar och bombdåd med 20 mördade. 15 personer har blivit dömda, men av de 15 dömdes åtta personer för ”Vår krog och bar”-morden, där en krog i Biskopsgården stormades av maskerade män 2015 med två döda och åtta skadade som följd, och en ytterligare person dömdes endast till tre års sluten ungdomsvård för mord, på grund av sin låga ålder. Övriga brott är inte uppklarade.

En dömd mördare har alltså obehindrat kunnat koordinera sin egen fritagning.

Det innebär sannolikt inte att gärningsmännen är ostraffade. Tvärtom har många av de kriminella som Wierup följer dömts flera gånger för flera brott. Ta en person som Wierup kallar Osman, som mördas 16 år gammal. De första brottsmisstankarna mot honom kommer vid 9 års ålder. Han omhändertas, men flyr och tycks återvända till sin mors vård, som ställer sig på sonens sida mot myndigheterna. Han döms för grov misshandel, grov stöld, rån och dödshot. Han grips för väpnat rån mot en guldbutik i Kista där en av rånarna riktat pistolen mot huvudet på en anställd och avlossat skott i butik. Åklagaren kunde inte häkta Osman på grund av hans ringa ålder. Hade det kunnat göras hade Osman kanske levt i dag.

Åter till straffsatserna. Ovan nämnde jag att en av personerna som dömts för mord i Rinkebykonflikten bara fick tre års sluten ungdomsvård. Han var också den som under uppmärksammade former fritogs i somras. Det möjliggjordes bland annat av att den som är intagen på ett SIS-hem numer bedöms ha rätt att ha tillgång till en smartphone med internet. En dömd mördare har alltså obehindrat kunnat koordinera sin egen fritagning. Straffet är så lågt eftersom han inte är 18 år, men även efter det att brottslingar i Sverige fyllt 18 har de rätt till betydande straffrabatter, ända fram till 21 års ålder. Om deras handlingar ens räcker för att nå upp till ett fängelsestraff, vill säga. Brottsbalken är full av skäl för strafflindring, vilket innebär att det tar alldeles för lång tid innan kriminella personer möter kännbara konsekvenser.

I Wierups bok finns specialgjorda kartor där särskilt utsatta delar i de stadsdelar han undersöker gås igenom. De får en färgkod baserat på hur utsatta de är och en cirkel som indikerar antalet pojkar under 15 år. Wierups kartor tjänar som en utmärkt förklaring till varför det som polisen Fredrik Kärrholm kallar gangsterkultur växt fram. Som exempel jämför Wierup Biskopsgården med närliggande Tolered. I Biskopsgården bor 250 pojkar på en yta på 250×250 meter. I Tolered är siffran 30.

En liten andel av de unga männen kommer att utveckla problematiska mönster, använda alkohol och droger och begå brott. Men i Tolered kommer den som gör det vara relativt ensam. I Biskopsgården, däremot, finns det äldre gängmedlemmar som drar till sig och uppmuntrar yngre personer på fel väg. De skapar ett moraliskt legitimt sammanhang att verka som kriminell i. De äldre personerna har väl utvecklade kontakter på vapen- och narkotikamarknaden och kan erbjuda snabba pengar, makt, våldskapital och en djupare kriminell identitet.

Tjänstgörande poliser får kasta sig på golvet för att undvika att bli träffade.

Kärrholm beskriver hur det blir fysiskt svårt för poliser att genomföra sitt jobb i förorter. När de stannar en person som är efterlyst kan tiotals andra komma till dennes undsättning. Det han kallar antisocialt dominansbeteende är ett problem. Rikspolischefen var nyligen inne på något liknande när han i Dagens juridiks podcast beskriver hur kriminella spottar på poliser. Wierup beskriver samma sak när han tar upp de många incidenter med organiserad stenkastning på poliser. Konsekvenserna kan bli ännu värre.

Det är nu femton år sedan ett upplopp skedde i Södertälje. En polispatrull kallades till Ronna, ett särskilt utsatt område, efter att en flicka trakasserats av några pojkar. När patrullerna kommer till platsen möts de av stenar. Fler patruller kommer som förstärkning. Det sker ett antal gripanden. Precis när situation börjat lugna ner sig beskjuts polishuset i Södertälje med automatvapen. Tjänstgörande poliser får kasta sig på golvet för att undvika att bli träffade.

Detta får ringar på vattnet. Nya skotthål hittas i polishuset i Södertälje 2018, ett par månader efter att en bil kraschat in i samma polishus. Det sker trots de omfattande och framgångsrika polisiära insatser som gjorts i de myndighetsgemensamma insatserna Tore I, II och III som syftade till att komma åt utpressning, stoppa morden mellan rivaliserande nätverk och att komma åt fusk inom bland annat assistansbolag. Händelserna i Södertälje är inga isolerade incidenter. Skotthål har hittats i hovrätten i Malmö, socialtjänstens kontor i Örebro och Lysekil, Hyresgästföreningen och sociala insatsgruppens kontor i Tensta. Det är bara ett axplock. Bostadsbolaget Victoria Park i Malmö har blivit bombat.

Kriminologen Amir Rostami har liknat vågen av skottlossningar och bombdåd vid en krigszon.

Det går förstås att gå betydligt längre än att kalla detta för gangsterkultur. Kriminologen Amir Rostami har liknat vågen av skottlossningar och bombdåd vid en krigszon. Kärrholm beskriver ett bredare fenomen, som ofta börjar i områden som liknar Wierups kvadrater, men som slutar med mord. Han beskriver hur unga män ”aggressiva, empatilösa, lättkränkta och med dålig impulskontroll och stort hävdelsebehov” begår grova våldsbrott, hejas på av sina kompisar, flinar åt offren och struntar i konsekvenserna. Männen ger sig på oskyldiga, men också på poliser. Det är dessa unga män som kastar sten på poliser och på ambulanser, som eldar upp bilar och som försöker stoppa gripande av brottslingar. Kärrholms bok gör mer än bara beskriver gärningar, straff och personer; den beskriver också en kultur.

Det är viktigt. För det är något ytterst speciellt som händer i Sverige. Bland män mellan 15 och 29 är vapenvåld som dödsorsak tio gånger vanligare än det är Tyskland. Det är vanligare än Italien, Danmark och Frankrike också. Men det är inte bara mord och sprängningar som förvärrat i Sverige. Faktum är att brottsligheten som helhet förvärrats kraftigt. Kärrholm är inte bara polis och författare, utan också kriminolog.

Som sådan har han tagit fram ett brottskadeindex för svensk del, där antalet anmälda brott per 100 000 invånare jämförs med den skadan brottet medför (mätt genom straffet). Mellan 1989 och 2007 utvecklas antalet anmälda brott och deras skada ungefär jämsides, men sedan sticker brottsskadan iväg rejält. Brottsligheten blir alltså allt grövre och värre i gangsterkulturens Sverige. Undersökningen bevisar det mångas magkänsla talat om, men som ständigt relativiserats: Brottsligheten blir värre. Gangsterkulturen breder ut sig.

Jag har tidigare beskrivit hur den kan ta sig uttryck i ett lokalsamhälle i artikeln Familjen håller förorten i skräck. Straffet för att hamna på fel sida gängen är i värsta fall döden, men det kan också bli fråga om trakasserier, utpressning, misshandel med mera. Allt sker i säker förvissning om att även om gärningsmannen bli gripen finns det många som kan ta hans plats. Kärrholm beskriver också mängder av fall där brottsligheten är både extremt brutal och oprovocerad. Tillsammans med bilbränder och annan omfattande skadegörelse och ett allmänt lynnigt, skränigt och hotfullt beteende skapas en lokal kultur där de kriminella dominerar.

Det är dags att inse att detta inte kommer att förändras med fler sociala insatser eller högre lärartäthet i förorterna. Dagens kriminella har gjort ett aktivt och tydligt val. De är mycket öppna med sitt förakt för det omgivande samhället. Det viktigaste vi kan göra för att se till att den kriminella kulturen försvinner från gatorna är att se till att de kriminella personerna gör det.

Då måste 1989 års misstag, införandet av presumtionen mot fängelse, åtgärdas. Bo Wennström menar att inget annat land i världen har den defensiva straffrätt som Sverige har, där skälen till strafflindring är ungefär dubbelt så många som skälen till straffskärpning. Det behövs övergripande, straffskärpande åtgärder i hela brottsbalken.

Först då kan gangsterkulturen brytas, så att polisen och det produktiva, goda samhället åter kan dominera i utsatta områden. Det är en kraftmätning som kommer kräva tålamod, resurser och kreativitet. Men är en kraftmätning som måste uthärdas och vinnas.