Samhälle Krönika
Socialdemokraternas självbild driver polariseringen
Allt talar för att vi kommer att få se ännu mer av polariserande retorik från Socialdemokraterna ju närmare vi kommer nästa val. Att utmåla motståndarna som demokratiskt opålitliga handlar både om maktpolitik och om den socialdemokratiska självbilden, skriver Smedjans krönikör Fredrik Johansson.
Stormningen av Kapitolium har blåst liv i en kraftigt polariserande debatt om den liberala demokratins ställning i Sverige.
”Nu med Januariavtalet kan vi stå upp för ett samhälle med fria medier och oberoende rättsväsende, själva grunden för den liberala demokratin”, konstaterade Stefan Löfven i samband med att Januariöverenskommelsen slöts. Och i förra veckans partiledardebatt i riksdagen återkom han till detta tema.
Andra S-företrädare har gått ännu längre.
Partisekreteraren Lena Rådström Baastad menade i Expressen att: ”Attackerna på demokratin i USA och den förödande utvecklingen i det republikanska partiet tjänar som en varningsklocka för vad som kan stå på spel om vi skulle få en moderatledd högerkonservativ regering. Vi socialdemokrater är garanten för stabilitet, trygghet och ett starkt Sverige.”
Den liberala demokratin i Sverige skulle alltså ha sin garanti i ett socialdemokratiskt maktinnehav. Maktskifte utmålas som ett närmast existentiellt hot.
Detta är naturligtvis främst en fråga om makt. Polariseringen av debatten och ifrågasättandet av oppositionens demokratiska legitimitet handlar om Socialdemokraternas parlamentariska förutsättningar. Den ytterst märkliga regeringsbildning vi har i Sverige bygger på föreställningen att alternativet utgör ett hot mot demokratisk stabilitet.
Om den parlamentariska oppositionen kan stämplas ut som demokratiskt otillförlitlig är mycket vunnet.
Om den parlamentariska oppositionen kan stämplas ut som demokratiskt otillförlitlig är mycket vunnet. När tjugo eller kanske fyrtiofem procent av mandaten i riksdagen bortdefinieras så blir de egna dryga tjugofem plötsligt betydligt mer värdefulla.
Detta är det enkla skälet till att vi kommer att få se mer av den här retoriken.
Men det finns också något djupare. I synen på det egna partiets roll för demokratin och på politikens roll i samhället finns en föreställning om att det egna maktinnehavet balanserar annan makt. Att politiken är arenan för de intressen som det socialdemokratiska partiet representerar, medan motståndet har andra arenor för maktutövning. Ur detta kommer uppfattningen att samhället blir ”mer demokratiskt” om Socialdemokraterna har den politiska makten, eftersom andra har annan makt.
Borgerliga debattörer brukar citera Marita Ulvskogs herostratiska uttalande om att 1976 års valutgång kändes ”som en statskupp”. Chockvärdet i att en ledande socialdemokratisk politiker beskrev ett demokratiskt val på det sättet är betydande. Och naturligtvis också ett skäl till citatets popularitet. Menade hon verkligen allvar? Politiken är ju full av förflugna ord som fått fäste på sina sagespersoner och förföljt dem.
Sannolikt menade hon fullaste allvar. Ulvskog var nämligen inte ensam. Uttalandet var möjligen inte fullt ut representativt, men det avspeglar en syn på makt och politikens roll i samhället som förklarar att många inom Socialdemokraterna upplevde att man förlorat något mer än ett riksdagsval.
I andra delen av Kjell Östbergs biografi över Olof Palme beskrivs chocken: ”Några kände det som en statskupp hade genomförts när de såg jublande högerungdom dra genom staden, andra undrade om någon annan regering än en socialdemokratisk kunde ha någon legitimitet.”
Henrik Berggren refererar å sin sida direkt till Marita Ulvskog i sin Palmebiografi, när han beskriver stämningar bland formellt opolitiska tjänstemän på nyinrättade myndigheter som AMS och Konsumentverket: ”En del ansåg i likhet med den blivande socialdemokratiska partisekreteraren Marita Ulvskog att den borgerliga valsegern var ett slags ’statskupp’. De såg det främst som sin uppgift att hålla ut tills landets rättmätiga härskare återvänt”.
Att Sverige var ett land i akut behov av ett regeringsskifte kan knappast illustreras bättre.
Att Sverige var ett land i akut behov av ett regeringsskifte kan knappast illustreras bättre.
Detta sagt vore det fel att hävda att maktskiftet 1976 inte genomfördes i hygglig demokratisk ordning. I en partiledardebatt i februari 1977 konstaterade Olof Palme: ”Det är en självklarhet i en demokrati att maktskiften skall kunna inträffa. Det blir då också en demokratisk förpliktelse för de politiska partierna att underlätta maktskiften, dels praktiskt, dels genom att ge tillträdande regeringspartier en rimlig tid för att forma sin politik.” En del tyder också på att Palme balanserade betydligt starkare interna känslor gentemot valutgången.
För det fanns också annat.
Den 2 oktober 1976 – dvs blott två veckor efter valet – samlades en stor SSU-demonstration i Kungsträdgården. En sorts protest mot valutgången. Enligt arrangörernas egen uppskattning handlade det om 15 000 personer som samlats för att lyssna på bland andra Olof Palme. ”Demokratisera Sverige!” var det övergripande temat. Aningen magstarkt från ett parti som precis förlorat ett val. Men det var stämningen. Maktskiftet innebar att ”demokratiseringen” gjorde halt.
Palme var med på noterna: ”Regimskiftet i Sverige kan sägas vara en seger för starka maktgrupper som människorna fortfarande är beroende av. De hoppas säkert att kunna förhindra den pågående demokratiseringen av vårt samhälle.”
”Demokratisering” är alldeles uppenbart något helt annat än utfallet i ett val. En majoritet i valmanskåren likställdes med ”starka maktgrupper”. Och ”underskatta ej rörelsens makt.”, var varningen.
Fyra dagar efter demonstrationen antog Socialdemokraterna en deklaration för inriktningen av oppositionspolitiken där man bland annat slog fast att ”I Sverige råder en ny politisk situation präglad av en stark maktkoncentration. De som vunnit den politiska makten stöds av större delen av den ekonomiska makten och av den dominerande pressen.”
Uttalandet är både intressant och talande. Efter 44 års maktinnehav uppfattar Socialdemokraterna den nya politiska situationen som ett uttryck för stärkt maktkoncentration. Den politiska makten är bara en del av makten i samhället och en bredare syn på demokratin behöver därför handla om mer än regeringsmakten. Väljarnas utslag måste accepteras, men man konstaterar också att det innebär att mäktiga intressen – antagonistiska till dem som Socialdemokraterna representerar – erövrat ytterligare en kommandohöjd.
Denna socialdemokratiska exceptionalism i svensk demokrati har helt enkelt mycket djupa rötter. Det är en gammal hybris som fortsätter att polarisera.