Du använder en utdaterad webbläsare som inte längre stöds. Vänligen uppgradera din webbläsare för en bättre upplevelse av timbro.se

Socialisten som blev en frihetskämpe

I över två årtionden har Torbjörn Tännsjö tagit ställning för individuell frihet så ofta att hans linje snarare verkar frihetlig än socialistisk. Han är etikprofessorn som vågar röra upp känslor i kontroversiella frågor. Nyligen utkom den andra och sista delen i hans memoarer, som sätter fingret på balansgången mellan frihet och socialism.

Etikprofessorn (Fri Tanke, 2018) är den andra och sista delen av Tännsjös memoarer och beskriver hans insatser som filosofiprofessor med särskilt intresse för medicinsk etik. I den första memoardelen, ”Vänsterdocenten”, redogör Tännsjö för sin tid som inflytelserik vänstertänkare på 1970- och 80-talen. Tännsjös två karaktärer – Vänsterdocenten och Etikprofessorn – är motsägelsefulla.  Vänsterdocenten pläderar för socialism medan Etikprofessorn vill tillåta organhandel.

Tännsjö är utilitarist, men resonerar sig påfallande ofta fram till att ett samhälle som tar hänsyn till individuella rättigheter är att föredra. I exemplet organhandel menar Tännsjö att en reglerad organmarknad skulle göra världen till en bättre plats. Att en frisk person mister sin ena njure skapar visserligen visst lidande, men det vägs upp av att en njursjuk slipper dialys eller får ett längre liv. Eftersom det bästa sättet att öka antalet transplantationer är att kompensera donatorerna med pengar bör organhandel tillåtas.

En liberal rättighetsetiker kan komma fram till samma slutsats men med hänvisning till argumentet att individer ska ha full makt att bestämma över sin egen kropp. För utilitaristen Tännsjö är liberala rättighetsargument endast giltiga när de, enligt honom, ökar världens samlade lycka. Med inspiration från John Stuart Mill motiverar han människans rätt att själv bestämma över sitt liv med att den enskilda människan är den som har mest kunskap över sig själv, sina förutsättningar och önskemål.

En annan medicinsk-etisk fråga där Tännsjö resonerar i liknande banor är tillåtande av fosterdiagnostik. Tännsjö menar att vissa liv innebär mer lidande än lycka, och att det därför är rätt av samhället att tillåta metoder som gör att dessa liv aldrig blir till. Bäst lämpade att göra bedömningen om det blivande barnets liv är värt att sätta till världen är föräldrarna. De har mest kunskap om förutsättningarna för att barnet ska få ett gott liv trots eventuella funktionsnedsättningar.

För utilitaristen Tännsjö är liberala rättighetsargument endast giltiga när de, enligt honom, ökar världens samlade lycka.

Tännsjös utilitarism är alltså frihetlig, åtminstone i medicinsk-etiska frågor. Han är dock ingen fullblodsliberal, utan faller ibland dit för paternalistiska tendenser. Exempelvis argumenterar han för att transplantation av livmödrar bör vara otillåten eftersom det är bättre att få barn genom surrogatmödraskap. Visserligen är det, med nuvarande kunskapsläge, färre medicinska risker för alla inblandade att skaffa barn genom surrogatmödraskap än genom livmodertransplantation. Det är också ett betydligt mer kostnadseffektivt alternativ för samhället.

Men kan Tännsjö gå i god för att alla människor anser att surrogatmödraskap alternativ är ”bättre”? Det kan ju finnas de som värderar känslan av att vara gravid och föda ett barn högre än risken det innebär att ta en livmodertransplantation till hjälp. Är det också självklart att offentligt finansierade livmodertransplantationer är ett utilitaristiskt nedköp? Inte med tanke på vilka ändamål en vidgad välfärdsstat modell Tännsjö annars hade strösslat skattepengar över.

I Etikprofessorn avhandlas i rask takt över tjugo års intellektuella slutsatser: vissa liv är inte värda att leva, doping bör vara tillåtet, fotboll är fascism. Tännsjö är inte rädd för att sticka ut hakan. Han skriver med vass penna, även om vissa invändningar avfärdas väl korthugget och han inte alltid är stringent. Trots kontroversiella åsikter har han, i en konsensuskultur som den svenska, lyckats bli folkkär. Det är befriande att en vänsterdebattör varken godtar auktoriteters eller minoriteters självutnämnda tolkningsföreträde. Tännsjö erkänner endast knivskarp logik som ett värdigt verktyg att dissekera motståndaren med.

I boken anas spår av att vissa av Tännsjös slutsatser är omvälvande för honom själv. Ett exempel är när Tännsjö skriver om sin son, som i barndomen av svåra astmatiska anfall och ofta var tvungen uppsöka akutsjukvård. Etikprofessorn ställer den rimliga frågan utifrån sin ideologiska utgångspunkt: Var det rätt av mig att skapa ett liv som innehåller så mycket lidande? En sådan tanke hade skrämt de flesta föräldrar. Tännsjö undviker dock att vidareutveckla sina funderingar kring att hans logiska slutsatser ibland krockar med hans känslor.

Andra uppfattningar, som att dopning och organhandel bör släppas fritt, lär han aldrig få gehör för.

Vid sidan av de intellektuella övningarna är den akademiska sfärens intriger bokens bärande tema. Tännsjö går till hårt angrepp mot nepotism och maktfullkomlighet. Svenska kultur- och kunskapsinstitutioner i allmänhet och Karolinska Institutet i synnerhet får en välbehövlig släng av sleven. Tännsjö erkänner också ödmjukt att det funnits tillfällen där dessa strukturer gynnat honom själv på bekostnad av mer meriterade personer. I memoarerna finns även redogörelser över saker han borde gjort annorlunda. Särskilt självkritisk är han mot sin (bristande) medverkan i utredningar som tidigare och bättre kunde ha uppdagat forskningsfusk – som i Macchiarinifallet.

Kort och gott ångrar Tännsjö att han inte har rabulerat mer. Och då har han i årtionden varit landets mest orädda filosof. I frågor som fosterdiagnostik, avbrytande av livsuppehållande behandling och tillåtande av terminal sedering (sövning i livets slutskede) är Tännsjös åsikter numera vedertagen praxis. Andra uppfattningar, som att dopning och organhandel bör släppas fritt, lär han aldrig få gehör för.

Några gärningar finns dock ogjorda. Exempelvis är dödshjälp fortfarande inte tillåten i Sverige. I den gamla Vänsterdocenten har liberaler fått en allierad utilitarist som resonerat sig fram till att frihet oftast är bäst. Etikprofessorns manchesterkavaj blir svår att fylla ut för kommande generationer.