Staten kan inte hantera osäkerheten

Uppkomsten av den moderna staten sammanfaller med utvecklingen av riskbegreppet. Den moderna, byråkratiska staten reducerar osäkerhet till risk och skyddar medborgarna genom att föreskriva regler och rekommendationer på en mängd olika områden. Under statens överinseende kan vi sedan navigera detta risklandskap från vaggan till indexfonden.

Riskbegreppet utvecklades framförallt inom ekonomin, och ekonomen Frank Knight skrev redan på 1920-talet om osäkerhet och risk som fundamentala kategorier i förståelsen av människors handlande. Risk – som kom att bli den dominerande kategorin – kopplades till en förmåga att tillskriva framtida händelser olika sannolikheter, och därmed också ta kontroll över dem genom att utveckla metoder för att förebygga och försäkra sig mot dem.

Osäkerheten, däremot, kan inte enkelt reduceras till en sannolikhet. Inför osäkerheten är det inte meningsfullt att ens försöka uppskatta sannolikheter, eftersom det inte finns något att bygga dem på. Över tid kom flera ekonomer att förneka att osäkerhet var en meningsfull kategori. Tanken var att man kunde behandla även osäkerheter som vore de risker, eftersom det antogs att människor gjorde precis så när de tvingades hantera osäkerhet. Alla måste, för att anses rationella, handla som om världen endast innehöll risker.

Det perspektivet blev framgångsrikt, eftersom ekonomin och matematiken samtidigt lyckades reducera allt fler osäkerheter till risker med nya modeller, simulationer och tekniker. Osäkerheten försvann emellertid inte, och nu ser det alltmer ut som om vår förmåga att reducera osäkerhet till risk tacklar av i och med den ökande komplexiteten i våra alltmer sammanknutna sociala system.

Ett annat sätt att se det är att säga att vi glömt bort att vårt vetande har gränser, eftersom vi så radikalt utvecklat och fördjupar den mänskliga kunskapen det senaste seklet – men det finns fortfarande både saker vi inte kan veta och ännu inte vet. Kunskapen har gränser.

Vad händer då när staten utsätts för en osäkerhet som den inte förmår reducera, som kanske inte kan reduceras till kvantifierbara risker? Den instinktiva reaktionen är förutsägbar: krav på mer och bättre stat. Vi behöver en starkare och större stat med beredskapslager och en strategi för varje typ av kris som kan tänkas. När planen fallerar vill vi planera mer, bättre och dyrare.

När planen fallerar vill vi planera mer, bättre och dyrare.

Och borde vi inte kunna det? Modern teknik och nya datavetenskapliga landvinningar borde väl egentligen hjälpa oss att reducera även avancerade osäkerheter som en pandemi till förutsägbara risker? Tekniken har ju vidgat vårt herravälde över naturen enormt under de senaste decennierna – varför skulle den stå handfallen nu?

Mer planering, med teknik och data och artificiell intelligens, och allt detta i statens regi. Det är så vi ser till att vi inte förlorar kontrollen.

Hayek och osäkerheten

Alternativet är otänkbart för oss – att det finns vissa saker som vi inte kan kontrollera. Men det är en av grundförutsättningarna för liberalismen – att vi inte fullt ut kan kontrollera vårt eget öde. Världen är i grunden oförutsägbar och komplex, och blir mer och mer komplex med ny teknik – inte tvärtom.

I slutet av Law, legislation and liberty sammanfattar Friedrich Hayek denna insikt:

What the age of rationalism—and modern positivism—has taught us to regard as senseless and meaningless formations due to accident or human caprice, turn out in many instances to be the foundations on which our capacity for rational thought rests. Man is not and never will be the master of his fate: his very reason always progresses by leading him into the unknown and unforeseen where he learns new things.^[1]

Människan är inte, och kommer aldrig bli, herre över sitt eget öde.

Människan är inte, och kommer aldrig bli, herre över sitt eget öde. Det är en skarp påminnelse om att världen är osäker och inte låter sig reduceras helt till risk, men det är mer än så: det är en observation om alla moderna samhällens vilar på osäker grund.

Skillnaden mellan osäkerhet och risk har suddats ut de senaste decennierna. Osäkerhet har kommit att betyda ännu icke kvantifierad risk, och vi har glömt att när ekonomen Frank Knight ursprungligen beskrev osäkerheten så var det med utgångspunkt i att det inte är möjlig att kartlägga världen till fullo.

Visst, det finns en mängd olika statiska regelbundenheter som kan behandlas som numerisk risk – dessa är en sorts fasta kostnader i det ekonomiska landskapet – men det finns också en mängd osäkerheter som både öppnar möjligheter och skapar hot. Knight, liksom många andra, menar att entreprenörskapet förutsätter att entreprenören inte agerar utifrån risk så mycket som osäkerhet; det är ur osäkerheten som människans uppfinningsrikedom hämtar sin kraft.

Skillnad mellan osäkerhet och risk

Här ser vi något intressant: under de olika politiska positioner som vi intar finner vi ytterst en rent kunskapsteoretisk fråga: hur väl kan vi lära känna världen? Hur mycket av osäkerheten kan vi reducera till risk?

Svaret blir avgörande för vilka lösningar vi söker på kriser som pandemin. Den som tror att vi kan reducera all osäkerhet till risk kommer att kräva att vi organiserar oss för att hantera risker, och därifrån är steget till kraven på mer och större statlig inblandning ganska kort. Den som i stället tror att osäkerheten är fundamental – att det inte går att reducera all osäkerhet till risk, eller ens majoriteten av osäkerheten till risk – måste i stället ställa sig frågan om hur vi organiserar oss inför osäkerhet.

Staten organiserar människan inför risk. Hur organiserar hon sig inför osäkerhet?

Människan har under större delen av sin historia levt under osäkerhet.

Människan har under större delen av sin historia levt under osäkerhet. Risken är en modern idé, och för den medeltida människan skulle det varit både förbryllande och ett utslag av övermod att försöka bemästra framtiden på det sätt som vi gör nästan rutinmässigt. Boethius bild av lyckans hjul som lyfter och krossar oss utan att vi kan hjälpa det har varit människans naturliga tillstånd.

Det är i och med utvecklingen av staden som vi börjar förstå att organisera oss inför osäkerheten. En osäker skörd, en sjukdom, en skada kan på detta sätt hanteras genom att vi stödjer varandra i det sociala nätverk som staden förstärker och förser med institutioner.

Det är i staden som människan först organiserar sig inför osäkerheten. Staten hanterar risk, staden hanterar osäkerhet. Men osäkerheten har också ändrat natur – så det räcker inte med att återvända till ett system med stadsstater, förstås. Något mer måste till.

Stater och överstatliga organisationer – alla verktyg för att hantera risk – stod handfallna.

Det såg vi också i samband med att pandemin slog till. Stater och överstatliga organisationer – alla verktyg för att hantera risk – stod handfallna. I många fall föll beslutsfattandet tillbaka på städer och regioner. En global pandemi är överraskande lokal när den drar in över världen – eftersom osäkerheten också alltid är lokal.

Tre hypoteser om kriser

Vad betyder då detta? Det finns inga enkla slutsatser, men vi skulle kunna ställa upp ett antal olika hypoteser.

Den första hypotesen är att den som vill ha ett mer robust svar på kriser gör klokt i att undersöka hur både ansvar och beslutsfattande kan delegeras ned i de samhälleliga lagren. I staden lever samhället och där kan vi ta ansvar för varandra på ett helt annat sätt än staten förmår.

Vilken nytta hade vi egentligen av Myndigheten för samhällsskydd och beredskap?

Den andra hypotesen är att nationell robusthet byggs stad för stad, region för region, inte ovanifrån och ned utan nedifrån och upp. Det betyder i sin tur att stora nationella planer för kriser alltid kommer att vara värdelösa, och att vi måste göra oss av med föreställningen att krishantering är nationell. Vilken nytta hade vi egentligen av Myndigheten för samhällsskydd och beredskap?

Den tredje hypotesen är att vi måste hitta andra sätt att knyta samman samhället än genom statens försorg. De olika samarbeten som behövdes mellan regioner och kommuner borde förstärkas och byggas ut, med fokus på att se till att kommunikationen mellan dessa förbättras. Näringslivet – en del av kedjan som fungerade utmärkt, se på matförsörjningen i Sverige – förtjänar en större och viktigare roll i detta arbete, och bör, för sin egen skull, ta på sig denna roll.

Dessa är bara exempel, förstås. Det krävs ett mycket mer rigoröst arbete för att verkligen landa i en bättre organisation inför den fundamentala osäkerhet som vi nu återupptäckt.

Men grundpremissen är denna: vi bör söka lösningar som hjälper oss att organisera oss inför osäkerhet, inte risk.

Lärandet är det viktiga

Låt oss återvända till Hayek och det citat som vi inledde med – det finns nämligen en annan insikt i det som är värd att lyfta fram när vi diskuterar hur vi organiserar oss för kriser. Hayek skriver att vi inte är herrar över vårt eget öde, och sedan noterar han att ”… his very reason always progresses by leading him into the unknown and unforeseen where he learns new things”.

Hayek sätter, med mycket goda skäl, lärandet i centrum för hur vi hanterar osäkerhet och betonar vikten av det ständiga framåtskridandet, framsteget. Ett samhälle som organiserar sig inför osäkerhet bör fokusera på hur snabbt det förmår att lära sig.

Osäkerheten är inte skäl att stå handlingsförlamad inför en kris, men den är inte heller ett skäl att förespråka massiva inskränkningar av medborgerliga fri- och rättigheter. Däremot måste ett samhälle som ställs inför en kris lära sig snabbt och ständigt söka ny information.

Hur vi lär oss som samhälle är mycket viktigare än hur stark staten är.

Det är något helt annat än kraven på en stark stat. En stat hanterar identifierade och kända problem, men förmår inte identifiera dem och förstå dem. Statens institutioner har gradvis förlorat förmågan till lärande, och om vi ska söka reformer i pandemins spår är ett av de kanske viktigaste områdena just lärandet. Hur vi lär oss som samhälle är mycket viktigare än hur stark staten är.

Ett modernt teknikföretag i dag har sin största konkurrensfördel i att det förmår genomföra en mängd experiment och lära sig av dem. Den experimentinfrastrukturen – det lärandet – kan ibland vara extremt omfattande: flera hundratusentals experiment per år resulterar i tusen förändringar till det bättre i sökmotorer och sociala medier, men även hos molntjänster och andra. Hur många experiment har en genomsnittlig svensk myndighet gjort? Hur rapporterar myndigheter vad de lärt sig? Vilket krav på lärande ligger i de regleringsbrev som myndigheterna vilar på?

Vår stat växte fram i den social ingenjörskonstens anda – den utformades för genomförandet av politiska projekt – skolan, sjukvården och äldrevården skulle utföras, inte utvecklas. Resultatet blev en statsapparat nästan kliniskt rensad från nyfikenhet och experimentanda. Lärandet fanns i politiken, det var där reformer tänktes ut och designades. Sedan slutade politiken lära sig och kom alltmer att handla om att bevaka positioner – med resultatet att lärandet försvann från hela den statliga strukturen.

Ingen kunde ha vetat, vi var naiva, vi insåg inte … nej, för vi såg aldrig efter, letade aldrig efter data som kunde visat oss hur det stod till

Var utvecklas den svenska staten i dag? Hur utvecklas den? Hur lär den sig? Hur undviker den att upprepa samma misstag om och om igen? Var finns de institutionerna? Vi blir snabbt svaret skyldiga i ett land som hoppats att de historiska lösningarna skulle hålla även i en ny värld. Resultatet blir klichén: ingen kunde ha vetat, vi var naiva, vi insåg inte … nej, för vi såg aldrig efter, letade aldrig efter data som kunde visat oss hur det stod till och vi lärde oss inte av våra misstag utan begick dem igen och igen, med en dåres envishet.

Lärande här handlar om lärande i bred bemärkelse: att upptäcka nya data, strukturera dem till information och tolka dem som kunskap som vi kan handla utifrån. Denna lärandeprocess underlättas inte av en stark stat, utan motverkas av den – i dag saknar staten i stort mekanismer för att förändra sig själv. Detta gäller särskilt som komplexiteten i samhället ökar ständigt.

Digitaliseringen visar detta tydligt. Här har samhället förändrats i grunden, men hela den förändringen hanteras i dag inom ramen för existerande myndigheter och statliga institutioner – med påföljden att utvecklingen stapplar, världen över. De nya verktyg som digitaliseringen ger passas in i gamla mönster och verksamheter, men verksamheterna – vars grundläggande logik förändrats i grunden – skiftar inte.

Ett exempel är sjukvårdens organisation, som har stagnerat och fastnat, och det saknas mekanismer för lärande och utveckling i dagens regioner. En situation som bidrar till att försvåra hanterandet av osäkerheten i dagens pandemi, men mer än det: utan ens gemensamma journalsystem så kan vi inte ens jämföra erfarenheter
– en katastrofal brist för ett system som försöker lära sig.

Astrofysikern Stephen Hawking lär ha sagt att detta århundrade kommer att bli komplexitetens. Hans skäl var enkelt: vi har nu utvecklats till en punkt där vi skapat globala, sammanknutna tekniska system som i sin tur gett oss enorm rikedom, men också mer komplexa problem. Om vi skall kunna fortsätta utvecklas måste vi hitta mekanismer för att hantera och förstå denna komplexitet.

Svaret på osäkerhet är inte ökad kontroll, utan ökad nyfikenhet. Inte en större stat, utan ett lärande samhälle.

Det finns en intressant rundgång här: alltmer komplex teknik låter oss reducera osäkerheter till risk, men leder i sin tur till skapandet av ny osäkerhet. Det är så framstegets logik ser ut, och med framsteget följer alltså ett lärandets imperativ: vi måste lära oss snabbare och bättre.

Det kanske tydligaste exemplet är hur hedgefonder och analytiker tävlar med en ständigt mer komplex aktiemarknad: nya modeller, nya mjukvara och nya simulationer ger tillfälliga fördelar, men blir snabbt en del av hur hela marknaden beter sig och snart så förvandlas marknaden med den nya tekniken och blir ännu mer komplex och oförutsägbar.

Den aktiemarknad som bestod av personer på ett börsgolv som ropade ut priser har nästintill inget gemensamt med det blixtsnabba och sammankopplade globala system fyllt av algoritmer och maskininlärning som i dag utgör marknadens grund. Men denna nya marknad är inte sämre – inte alls: den är långt mer effektiv, men till priset av ständigt ökande komplexitet och osäkerhet – en osäkerhet som håller den vid liv.

Svaret på osäkerhet är inte ökad kontroll, utan ökad nyfikenhet. Inte en större stat, utan ett lärande samhälle.

Framtiden är öppen

Risk är en av mänsklighetens allra största uppfinningar och vår förtjusning i att reducera osäkerhet till risk är fullt förståelig. Att ge mer plats till osäkerheten betyder inte att förfalla till någon sorts billig ödestro, utan att helt enkelt acceptera att det finns gränser för den mänskliga kunskapen – och att dessa gränser är motorn bakom mycket av människans skaparkraft.

Den som kräver att vi eliminerar all osäkerhet kräver också att vi raderar allt hopp. Det är inte så enkelt att vi nu måste krypa ihop och darra inför en osäker värld när vi förut trodde att vi kunde förutsäga framtida risker – det handlar om att finna viss glädje i den osäkerhet som öppnar för de framtider som vi själva vill skapa.

De krav som nu reses på en starkare stat, eller de krav som restes på nedstängningar och inskränkningar av mänskliga fri- och rättigheter under pandemin, utgår från premissen att det mänskliga välståndet handlar om att reducera osäkerhet till risk och sedan minimera risken. Det är en formel för samhällelig stagnation och liknöjdhet, en sorts upphöjande av status quo till vision och hopp för civilisationen. En sorts föreställning om att vi nått så långt vi kunde och att det nu handlar om att defensivt försvara det uppnådda.

Den som tror på människan har inte skäl att sky osäkerheten, men inte heller skäl att sluta reducera de risker som låter sig hanteras.

Slutsatsen av den kris vi befinner oss i bör inte bli att vi bör bygga in oss i en riskminimerande stor stat, utan att vi behöver förhålla oss på ett annat sätt som samhälle till osäkerheten. Och det är inte skäl till oro eller rädsla.

Rädslan för osäkerheten bottnar i en avsaknad av tro på människans förmåga att lära sig nya ting. Den som tror på människan har inte skäl att sky osäkerheten, men inte heller skäl att sluta reducera de risker som låter sig hanteras.

Ett av de grundläggande skälen till en liberal samhällspolitik är att vetandet har gränser, att kunskapen om världen, människan och samhället aldrig kan bli komplett. I en värld där vi likt Laplace demon visste allt om hur världens tillstånd och de krafter som verkade på den skulle liberalismens öppna lärande inte ha samma självklara fördelar som i en värld som ytterst alltid kommer att motstå våra försök att fullständigt kartlägga dem – om inte annat så bara för att just dessa försök att kartlägga den också förändrar den i grunden.

Liberalismen är snarare att jämföra med en politisk agnosticism, en insikt om att vi inte kan veta allt.

Liberalismens styrka är att den bygger på accepterandet av denna osäkerhet och dessutom organiserar sig kring ett lärande som i sin tur skapar det framsteg som kan hålla osäkerheten stången. Liberalismen är inte en optimism, i den bemärkelsen att den anser att allt kommer att bli bra – det är en vanlig uppfattning – den är snarare att jämföra med en politisk agnosticism, en insikt om att vi inte kan veta allt och måste ta detta till utgångspunkt för våra politiska val.

Ropen efter en starkare stat har en del av sin grund i föreställningen att staten kan omvandla osäkerheten i risk, och att om vi bara visste hur världen ser ut i detalj så skulle vi kunna fatta bättre beslut. Det är en föreställning om kunskapen som ändlig, som åtkomlig och statisk. Det är en ideologi som inte kan acceptera eller hantera en växande och alltmer komplex osäkerhet.

Den som accepterar att vi inte är herrar över vårt eget öde, att osäkerheten är fundamental i samhället och att vi ständigt måste lära oss allt snabbare måste nu i stället söka nya institutioner som kan hantera osäkerhet. Om staden hanterade den ursprungliga osäkerhet som vi levde i, och staten hanterade risk, så behövs nu en annan sorts samhällsorganisation som svar på den komplexa osäkerhet som den moderna människan står inför, ett lärande samhälle.

Framtiden är öppen och osäker, och det är det frihet betyder.

 

1. Hayek, F. A.. Law, Legislation and Liberty (Routledge Classics) (p. 507). Taylor and Francis. Kindle Edition. (Hayek, F. A.. Law, Legislation and Liberty (Routledge Classics) (p. 507). Taylor and Francis. Kindle Edition. Kursiv i originalet) ↑