Stora fördelar med en egen miljö­­kommissionär

Det dröjde inte många minuter efter att det blev klart att Jessika Roswall blivit nominerad till kommissionär för miljö, rent vatten och cirkulär ekonomi, innan Miljöpartiet tryckte ut på sociala medier att världen skulle gå under, Roswall har ju nämligen suttit i en regering som lade en (enligt dem) liten klimatbudget. Flertalet debattörer, P1-programmet Det politiska spelet och tidskriften Politico, anslöt alla till samma klagokör, och menade att posten var för liten, svår eller fel för Roswall. 

Men tvärtom så är Roswalls förhoppningsvis kommande ansvarsområde någonting vi borde vara väldigt nöjda över i Sverige. Roswall kommer nämligen att hantera många av de problem som får svenskar att knyta handen i fickan, som skogspolitiken, och framförallt den så kallade artskyddsförordningen. 

Art- och habitatdirektivet, som lagen grundas på, reglerar enkelt förklarat fridlysningsbestämmelser. Lagen säger att alla nämnda arter har rätt till liv och skydd. Problemet är dock att den är så djupt ihopvävd med andra lagar som rör naturen, att det ofta kan bli helt omöjligt i praktiken att till exempel avverka en skog eller bruka ett kalkbrott. Detta för att skydda specifika arter som lever på platsen — även om arten finns på andra platser också.

Artskyddsförordningen har kommit att användas som ett sätt att stoppa avverkning och industrietableringar på obestämd tid.

Artskyddsförordningen har kommit att användas som ett sätt att stoppa avverkning och industrietableringar på obestämd tid. Ett exempel är det som kommit att kallas “Tjäderspelet i Malsättra”, där två tjädrars lekplats, en fågel vars population legat jämn i femton år och som man får skjuta vid jakt, fanns på grannfastigheten till där en avverkning skulle ske. Markägaren överklagade och fick efter många om och men rätt i Högsta domstolen, en av de första vinsterna i sitt slag mot artskyddsförordningens stelbenthet. Det borde bli startpunkten för ett omtag för artskyddsförordningen, som både regeringen och Roswall kan driva. 

Lagen har nämligen blivit ett verktyg för vissa grupper för att kunna stoppa avverkning, även om skogsägaren uppfyller alla krav. I SVT:s Aktuellt den 4 september i år till exempel, rapporterades om en en specialutsänd, professionell “letare” som går ut i skogar i hela landet på jakt efter hotade arter, och som sedan anmäler det till SLU:s artdatabank, för att stoppa avverkningar. Det skapar den märkliga situationen att skogsägare blir rädda för allt för fina miljövärden, eftersom det kan leda till att de i praktiken förlorar makten över sin egen skog. I vissa fall handlar det om arter som verkar vara mycket vanliga, men som ändå är rödlistade. Som knäroten, som stoppat ett flertal avverkningar trots att den finns över hela landet och hittas i rekordantal (oftast av sådana professionella letare).

***

Självfallet är det viktigt att skydda både grundvattennivåer och sällsynta djur- och växtarter, men med dagens lagstiftning blir det för svårt för företag att veta vad de ska göra för att kunna avverka sin skog eller etablera en fabrik. Osäkerheten och det oklara rättsläget blir ett problem i sig. Särskilt nu när EU:s nya lag om kolsänkor och skogsrestaurering, LULUCF, kommer att implementeras i Sverige. LULUCF kommer med största sannolikhet att göra det svårare att bedriva aktivt skogsbruk, då lagen bara ser till andelen skog, och inte hur frisk eller hur inbindningen av koldioxid är. Roswall kan bli en ovärderlig röst för aktivt skogsbruk, rimlig implementering, äganderätten och faktabaserad skogspolitik i EU.

Sverige har redan på sig ledartröjan i miljö- och klimatpolitiken, oavsett vad Politico eller Miljöpartiet menar. Även om ansvarig för biologisk mångfald och cirkulär ekonomi kanske inte var den titel som Roswall hade bett om, är utnämningen högst rimlig. Sverige fokuserade just på grön industri, biologisk mångfald och fjällvärlden under sitt ordförandeskap häromåret. Inte minst genom att bjuda upp viktiga medlemmar av unionen på studiebesök till Kiruna under ordförandeskapets första veckor. Det är en troligare anledning bakom nomineringen än att hon skulle sakna tyngd för en större roll.

Därför är det bra att det är någon som tror på ekonomisk tillväxt som ansvarar för cirkulär ekonomi och miljö.

Även om många av de stora klimat- och miljöfrågorna klubbades under förra mandatperioden, och det inte är Roswall utan holländaren och kristdemokraten Wopke Hoekstra som har ansvar för klimatpolitiken, så har Roswall chansen att fokusera på bättre implementeringar och förenklingar i unionens miljölagstiftning. Roswall har även ansvar över rent vatten, någonting som rör Sverige i allra högsta grad. Över 20 procent av EU:s vattenförekomster och nästan 40 procent av alla EU:s sjöar finns i vårt land. Östersjöns mående har dessutom varit en prioritering i miljöpolitiken för regeringen. Regeringen presenterade även en havsproposition i somras med målet att få en mer levande Östersjö, med fler fiskar och mindre övergödning. Frågan diskuterades även för fullt så senast i går i EU:s fiskeriutskott. 

I hela von der Leyens utlysning återfinns visionen om konkurrenskraft och en växande europeisk ekonomi. Det är bra att en växande ekonomi prioriteras. Sedan 1990 har EU:s ekonomi blivit mer än 60 procent större. Samtidigt har utsläppen minskat med 25 procent. Tillväxt inte bara kan förenas med, utan behövs för att kunna nå klimatmålen. Därför är det bra att det är någon som tror på ekonomisk tillväxt som ansvarar för cirkulär ekonomi och miljö. Särskilt då den föreslagna verkställande vice ordförande för det som kallas “en ren, rättvis och konkurrenskraftig omställning”, och som också kommer att vara ansvarig för konkurrenspolitiken, Teresa Ribera Rodríguez, kommer från det spanska socialistiska arbetarpartiet, och inte lär vara lika motiverad att prata om tillväxt för att nå klimatmålen. Då är det bra att Roswall och Hoekstra kan fungera som motpoler och förespråka handel och tillväxt.

Sverige har ett rykte om att vara bäst på miljö och klimat i hela världen. Det kan vi bygga vidare på nu genom en effektivare snarare än skapa fler tvingande miljölagstiftning i skogsfrågan. Om Roswall lägger krut på att förenkla och förtydliga kommer hon att vara en utmärkt kommissionär.