Ekonomi Krönika
Studieavgifter skulle gynna studenterna
Högre utbildning ska vara tillgängligt för alla, men det finns inga gratisluncher. Högre utbildning har inte bara nyttor utan också kostnader, och det finns anledning att dessa bör delas mellan individ och samhälle, skriver Oskar Qvarfort.
I den politiska debatten framstår högre utbildning ofta som ett sagolikt väsen, vars vägar är outgrundliga och där alla dess syften är lika heliga. Kanske är det ett förståeligt sätt för politiker att handskas med en anrik och mångsidig institution. Och för en student kan högre utbildning förstås vara en livsomvälvande upplevelse. Nya kunskaper, förmågor och perspektiv kan öppna för nya möjligheter. Även för ett samhälle kan högutbildade medborgare bidra med allt från nya innovationer och ökat välstånd till starkare demokratiska institutioner.
Men som med andra samhällsintressen avtar den marginella nyttan av högre utbildning med tiden, och det finns andra intressen som måste vägas mot dess värde. I den mest grundläggande bemärkelsen kostar det människor tid och ansträngning att tillägna sig kunskap. I en mer praktisk bemärkelse kostar utbildning resurser. Det är så klart uppenbart, och det är nästan lika trivialt att kunskap tillför något av värde för människor och att det därför är en befogad kostnad. Hur denna kostnad ska fördelas är dock inte lika uppenbart.
Precis som att högre utbildning medför vinster uppstår också kostnader för både samhälle och individ.
Precis som att högre utbildning medför vinster uppstår också kostnader för både samhälle och individ. För den enskilde består kostnaderna av utgifter för uppehälle, studiematerial och indirekta kostnader, främst i form av utebliven inkomst. För samhället är kostnaderna mer påtagliga i form av direkta kostnader för utbildning och studiestöd. Dessa överskuggas dock av de indirekta kostnaderna, som uppgår till mer än 60 miljarder kronor i uteblivna skatteintäkter årligen.
Det finns därför både positiva och negativa externaliteter av att människor utbildar sig, men fokus ligger ofta ganska ensidigt på de positiva. I rapporten Kostnaden för kunskap undersökte jag därför ett system som skulle göra att de direkta kostnaderna för utbildning bättre speglar de indirekta kostnaderna, och samtidigt göra studenterna mindre beroende av vilka utbildningsområden staten prioriterar genom högre anslag.
Ju mer komplicerad en tjänst är, desto svårare är det att reglera systemet.
Svensk högskola organiseras i dag som en kvasimarknad, eller ett monopsoni, där både statliga och vissa privata aktörer (i form av stiftelser) samsas på en marknadsliknande spelplan för att erbjuda högre utbildning. Studenterna är fria att välja utförare och utbildning men ”priset” är fast per utbildningsområde, och kostnaden för utbildningarna betalas av staten. Inom nationalekonomin är det vedertaget att kvasimarknader fungerar olika bra för olika sorters tjänster: Ju mer komplicerad en tjänst är, desto svårare är det att reglera systemet för att frambringa och maximera de nyttor som politiken vill uppmuntra.
Läs också:
I exempelvis äldreomsorgen verkar systemet fungera relativt väl, eftersom det offentligas och den enskildes intressen i regel ligger i linje med varandra. Syftet med äldreomsorgen är att tillgodose äldres omvårdnadsbehov och säkerställa en värdig levnadsstandard. Myndighetsutövningen i form av behovsbedömning ligger hos kommunen, men utöver det finns det utrymme för enskilda att styra val av utförare. Äldre är också överlag nöjda med omsorgen, vilket är ett relativt bra mått på kvalitet.
Staten har över tid beaktat olika värden och försökt reglera den högre utbildningen för att främja dessa
För högre utbildning är systemet inte lika enkelt. Måtten på kvalitet är komplicerade, och den enskildes och det offentligas intresse av utbildningen är inte lika naturligt överensstämmande. Staten har över tid beaktat olika värden och försökt reglera den högre utbildningen för att främja dessa, exempelvis genom att stärka lärosätenas autonomi kontra att styra studenter mot bristyrken. Går man igenom dessa förändringar över tid blir det ganska tydligt att det allmänna och den enskildes intressen för högre utbildning bara överensstämmer i vissa avseenden.
Det typiska och vid det här laget lite uttjatade exemplet är humaniora och humanvetenskaper. Dessa discipliners teoretiska natur tolkas ofta i en svensk kontext som att de skulle vara mindre ”användbara” och därför ha färre positiva externaliteter. Insikten att förmågorna som humaniorastudenter utvecklar är relevanta för arbetsgivare och ofta över längre tid verkar inte ha fått fäste. I stället har en snäv syn på ”arbetsmarknadsrelevans” blivit en självuppfyllande profetia. Politikers fokus på yrkes-, ingenjörs- och naturvetenskapliga ämnen har givit dessa väsentligt bättre förutsättningar genom högre finansiering och fler undervisningstimmar, vilket i sin tur påverkar deras status och relevans på arbetsmarknaden.
Det finns därför anledning att ge studenter möjlighet att investera i utbildningar som staten för närvarande inte anser relevant att prioritera.
För studenter kan humanvetenskapliga utbildningar samtidigt vara några av de mest givande att läsa. Historia, filosofi och sociologi kan ge studenter viktiga förmågor och kunskaper för att förstå människan och samhället, och bildning som främjar deras förmåga att ta sig an andra frågor. Sådana vinster är dock svåra att mäta, och med ett alltför snävt fokus på arbetsmarknadsrelevans riskerar de att förbises när politiker ska prioritera resurser. Det finns därför anledning att ge studenter möjlighet att investera i utbildningar som staten för närvarande inte anser relevant att prioritera.
Närsyntheten kring vilka ämnen som är användbara syns också i vilka finansieringssystem som anses gångbara. Så gott som alla höginkomstländer och många utvecklingsländer står inför liknande problem och övervägningar gällande högre utbildning. Man ser nyttorna med en välutbildad arbetskraft för ökat välstånd och innovation. Man ser nyttan i bildning och en dynamisk akademi. Man ser problemet i att utestänga den fattigare delen av befolkningen från högre utbildning. Man ser en stadigt ökande kostnad för högre utbildning. Man ser en ökad internationell konkurrens om de mest begåvade studenterna. Den svenska situationen är inte unik, men det svenska ointresset för alternativa lösningar kan mycket väl vara det.
Hur man bäst utformar ett system för att kombinera dessa olika insikter är på många sätt en empirisk fråga, och andra höginkomstländer har under de senaste 25 åren sakta rört sig i samma riktning – mot ett system med högre men begränsade studieavgifter som kombineras med offentliga anslag. Ibland kombineras det med merit- eller behovsprövade stipendier, ibland med mer kommunitära lösningar där familjen ges uttryckliga försörjningsförpliktelser. Anledningen är enkel: Högre utbildning ska vara tillgängligt för alla, men det finns inga gratisluncher. Högre utbildning har inte bara nyttor utan också kostnader, och det finns anledning att dessa bör delas mellan individ och samhälle.
Att fortsätta mystifiera högre utbildning, devalvera dess värde och låta politiker kortsiktigt handplocka sina respektive favoritämnen kommer med stor sannolikhet straffa Sverige i takt med att kunskap blir en ännu mer central del av ekonomin.
Läs också: Oskar Qvarforts rapport för Timbro ”Kostnaden för kunskap: Rapport om studieavgifter i högskolan”