Systemets villiga fångar

I boken Marionetterna beskrivs hur en kvinna som kallas Maria efter att ha fött sitt första barn inser att föräldraförsäkringen landar på betydligt lägre belopp än hon räknat med. Hon hade jobbat i sju år, men några veckor mellan två jobb gjorde att hon inte arbetat riktigt 240 dagar i sträck när barnet kom. De första månaderna fick hon därför leva på garantibeloppet 7 500 kronor i månaden i stället för förväntade 19 000 kronor. Philip Lerulfs hustru gjorde en liknande erfarenhet när deras första barn kom för några år sedan.

– Hon hade jobbat sedan hon var sexton, en åtta-tio år när barnen kom. Det är klart att det går några veckor mellan olika jobb ibland, i det här fallet gick en månad mellan två anställningar, men hon har ju väsentligen betalt in lika mycket som många andra och ändå blir utfallet så olika.

Det födde tankar till boken, som liksom Lerulfs tidigare bok Balansakten handlar om svenskarnas privatekonomi och trygghet.

– Jag började tänka på hur få svenska familjer som har marginaler för att klara sådana oväntade bortfall på omkring tiotusen kronor i månaden. Baksidan av våra omfattande försäkringssystem är ju ett mindre sparande och att vi är så fullkomligt beroende av de här statliga systemen.

För drygt tio år sedan formulerades teorin om statsindividualismen, att staten gjort oss fria från beroenden till släkt, familj, grannar och vänkrets genom offentliga trygghetssystem i boken Är svensken människa? av Henrik Berggren och Lars Trägårdh. Lerulf menar att det är en illusorisk frihet och att vi blir styrda genom de här systemen.

– Berggren och Trädgårdh har rätt i att det offentliga löftet är en affärsmässig överenskommelse mellan det offentliga och den enskilde medborgaren, alltså i motsats till någon sorts kollektiv solidaritet. En ganska krass ekonomisk överenskommelse där vi betalar skatt och förväntar oss förmåner.

– Där de går snett, liksom många andra kloka människor, är att de tror att staten är neutral och kan funka som ett företag. Men staten speglar den politiska viljan. Det har alltid funnits sådana inslag, men jag tycker det blir allt tydligare att staten är klåfingrig, vill lägga sig i hur vi lever våra liv, och framför allt – vilket jag tycker är det mest moraliskt förkastliga – vill använda våra pengar för att styra hur vi lever våra liv. Svenskar är ju ett väldigt lättstyrt folk eftersom vi är så beroende av de här systemen.

Har du något exempel?

– Jag är inne på det i boken. Alliansregeringen införde en jämställdhetsbonus på omkring 50 kronor om dagen till föräldrar som delade lika på ledigheten med barnen. Jag vet inte om det var fiskal återhållsamhet som hindrade att det blev mer, eller om de var så krassa att de insåg att 50 kronor om dagen faktiskt kan få svenskar att ändra sitt beteende. Ganska cyniskt i så fall. Så man använder våra pengar för att styra oss, och det missar Berggren och Trädgårdh.

– Men det säger någonting att vi fortfarande diskuterar en tio år gammal bok i ett helt centralt ämne.

Det är ju ett väldigt vackert narrativ.

– Absolut, de kopplar ihop skönlitteratur, stenar där barn vi lekt. Den är förförisk på det sättet, stryker medhårs, ger känslan av att det inte finns något alternativ till statsindividualismen.

Så vad är alternativet?

– I grund och botten tycker jag att idén om inkomstbaserade försäkringar är bra. Här skulle exempelvis Robert Gidehags förslag om välfärdskonton kunna innebära att man fick en likformighet i ersättningarna och större förutsägbarhet.

– Jag tror också att ökat enskilt sparande är viktigt av en mängd rätt uppenbara skäl. Det ger ett ekonomiskt skydd, man blir också tryggare av att ha kunskap kring långsiktiga ekonomiska beslut och man har själv makten över hur pengarna ska användas, det går inte via någon byråkrat.

– Gör du däremot människor helt beroende av systemen, så blir de helt utelämnade till de politiska krafter som för stunden verkar. Genom hela det vuxna livet – när du blir sjuk, arbetslös eller får barn – så är det otroligt många träffpunkter med det offentliga. Vi är maniskt beroende av varenda liten justering av systemen. Titta på nyhetsrapporteringen i Sverige till exempel! Allt handlar ju om politik.

– Jag föreställer mig att i andra länder där man har pengar på banken så hanterar man exempelvis en period av arbetslöshet, sedan får man ett nytt jobb och har ingen nödvändig relation till det offentliga. Då kan man också förhålla sig till politiken som de flesta borgerliga människor någonstans gör, det är inte med självklarhet avgörande för mitt liv och min trygghet och därmed inte det enda som är viktigt.

Finns det en välfärdsmässig guldålder, jag menar har socialförsäkringarna fungerat bättre historiskt än de gör idag?

– Det har förstås alltid varit underförstått att du behöver välstånd för att kunna ha välfärd, att vi behöver jobba för att kunna få någonting. Men det var först med 1990-talets besparingar det ledet blev riktigt uppenbart, och då fick vi hastiga förändringar, en omförhandling av välfärdskontraktet.

– På det sättet kan man ju säga att den riktiga guldåldern var nog när idén var kläckt, men man ännu inte börjat betala för kalaset. Jag börjar boken med pensionsbeslutet 1913, som Hjalmar Branting beskrev som ett sätt att visa vad politiken kan innebära för många människor. Redan här såddes välfärdstanken. Sedan tog det flera decennier innan det började göra avtryck i statsbudgeten.

– Länge ökade människors förväntan på vad de kommer att få ut av systemen när de behöver dem, samtidigt som de behövde göra mindre själva. Det ser vi tydligt i samband med ATP-reformen på 1950-talet, att med det utökade pensionslöftet så slutar folk att spara. Att vara politiker på den tiden var nog rätt trevligt. Du kunde utställa generösa löften i vetskap om att kostnaderna för att infria dem låg decennier bort.

Hur är det i dag då?

– Nu är vi mer och med på väg mot en Möllersk grundtrygghet (efter Gustav Möller) i ersättningarna, men vi betalar fortfarande utifrån inkomst. Det är en riktig blåsning.

I boken framgår att föräldraförsäkringen ersätter inkomster upp till 37 000 kronor i månaden, men sjukförsäkringen bara 28 000 och a-kassan 25 000 kronor. Det får mig att fundera. Fick jag önska (eller själva köpa) en försäkring hade jag tänkt tvärtom: några planerade månader när barnen är små kan vi fixa, men vid arbetslöshet och framför allt vid långvarig sjukdom är tryggheten viktigare. I dagens Sverige är sjukförsäkringen att döma av alla förändringar i villkoren den särklassigt minst pålitliga.

– Ja, där är man inne och petar hela tiden. Det är en dubbel otrygghet, dels i att det inte alltid finns någon riktig försäkringsmässighet och dels i att man inte vet hur villkoren kan förändras. Jag tycker för att vara krass att vi som betalar för systemen borde vara mycket noggrannare. Vi borde få upp ögonen för vad vi egentligen betalar, vad vi egentligen får och kräva mer.

”Ta en människa som är 40-50 år, som jobbat och betalat in skatt. Då har man gjort en oerhörd investering i de här systemen, i ett samhällskontrakt och i en samhällsmodell.”

En sådan diskussion är dock få svenskar redo att föra. I Storbritannien pågår en stor stor diskussion om trygghetssystem, sjukvård och bostäder sedan man förra året uppmärksammat att det gått 75 år sedan Beveridgerapporten lade grunden för britternas välfärdsstat. Här i Sverige är tilliten till systemen orubbad, som om vi delegerat också tänkandet i dessa frågor till politikerna.

– Förtroendet för systemen är oerhört starkt, det visar både Demoskop som undersökt saken åt oss och Stefan Svallfors studier i Umeå, berättar Lerulf. Väldigt få är intresserade av att gå mot någon form av privata lösningar.

Hur kommer det sig givet problemen du beskriver?

– Det är inte så konstigt egentligen. Ta en människa som är 40–50 år, som jobbat och betalat in skatt. Då har man gjort en oerhörd investering i de här systemen, i ett samhällskontrakt och i en samhällsmodell. I den situationen är man inte särskilt intresserad av att byta till någon form av privat modell som över en natt ändrar de villkoren. Att ändra det är liksom en fråga för nästa generation.

– Det är ju lite som någon som dröjt sig kvar på en arbetsplats, kanske en trist anställning, men han har vunnit sin anställningstrygghet. Varför skulle han vilja bli av med den när han utifrån sitt perspektiv förtjänat den genom att följa reglerna och offrat så mycket för det?

Så varför försöker du tala om för den här personen och andra som tänker likadant att vi borde ändra system?

– Ja, det är ju ett tufft och krasst budskap, men det är ju det rätta. Allt som är värt att göra är ju tufft. Vi måste hitta en bättre balans mellan det offentliga och det privata.