Tack och lov att politiken inte är allt
Det parlamentariska läget är fastfruset och visar inga tecken på att tina upp. Det kan verka nedslående för den som vill förändra samhället, men tänk om: Det finns en hel värld utanför politiken, där det inte krävs majoritetsbeslut för att lyckas.
Flera av mina partipolitiskt aktiva vänner och bekanta har börjat uppvisa tecken på politisk depression: Uppgivenhet, falnande entusiasm, djupa suckar.
Det är inte opåkallat. Den politiska världen är deprimerande just nu. Orsaken är att läget är så fastlåst att det knappt bedrivs någon politik över huvud taget. Fokus flyttas från politikens engagerande sidor – värderingar, ideologi – till dess förmodligen sämsta sida: spelteori. Och det ser inte direkt ljust ut på det området heller.
I går kom den senaste opinionsmätningen från SVT/Novus. Ingen tycks ha särskilt mycket att fira, utom möjligen Sverigedemokraterna, och inte ens de kan fira hur mycket som helst. Förr eller senare kommer de att nå en punkt då inga fler väljare, hur arga de än är på övriga partier, är beredda att bortse från Sverigedemokraternas smutsiga historia. Det är till och med möjligt att den punkten redan har nåtts.
Under tiden har Kristdemokraterna inte tagit sig upp över fyraprocentspärren ännu; Miljöpartiet har med stor beslutsamhet kämpat sig ned under den, åtminstone om man får tro Poll of polls. Just miljöpartister har förmodligen allra minst att glädjas åt. Inför valet 2014 lovade de sina väljare guld och gröna skogar (åtminstone gröna skogar – tillväxt ville de helst slippa), men i regeringsställning har de drivit en helt annan politik än den de lovade. Verkligheten tvingade Miljöpartiet att svika just de ideal som lockade så många entusiastiska väljare.
För att något av de tre blocken ska få egen majoritet krävs endera ett mirakel eller en katastrof.
De som är vänster kan visserligen vara glada åt Vänsterpartiets framgångar. Regeringen gör som V säger och ett par oppositionspartier (inget nämnt, inget glömt) är inte beredda att rösta emot. Däremot har Socialdemokraterna, det stora partiet på vänsterkanten, de senaste decennierna gått från värderingsdriven folkrörelse till ett parti vars viktigaste fråga är maktinnehavet.
Moderaterna har exakt samma problem, så det är inte särskilt kul att vara moderat heller. Centerpartiet och Liberalerna har bestämt sig för att låtsas som att det regnar tills mandatperioden är över, i hopp om att läget kanske ändras så att de kan bedriva socialliberal politik utan att behöva oroa sig för att fel parti röstar på den.
Det är en fåfäng förhoppning. För att något av de tre blocken ska få egen majoritet krävs endera ett mirakel eller en katastrof. Och utan majoritet är det svårt att genomdriva särskilt mycket politik.
Den lågintensiva epidemin av politisk depression är alltså inte konstig. Den som har investerat tidsmässigt och emotionellt i en rörelse bara för att finna sig själv i 2017 års parlamentariska läge behöver nästan överdosera på optimism för att se ljust på situationen.
Tills man erinrar sig en viktig detalj. Allt är inte politik. Politiken spelar visserligen en alldeles för stor roll i människors liv, men mycket ligger fortfarande utanför den, i civilsamhället och den privata sektorn. Där kan den som vill påverka samhället skapa den förändring han eller hon vill se i världen, utan att behöva bry sig om det parlamentariska läget.
En bonus är att det organisationer som försöker påverka samhället genom exepmelvis informationskampanjer helt enkelt är trevligare än illvilliga lobbygrupper som försöker få politiker att förbjuda saker.
Civilsamhället har i hög grad fått träda tillbaka för politiken i Sverige, men nu har politiken kört fast i ett tröstlöst parlamentariskt läge. Det lämnar utrymme för civilsamhället och det privata att vinna tillbaka mark. Den som vill åstadkomma förändring kan faktiskt göra det utan ett riksdagsbeslut.
Det är tur att inte allt är politik.