Uppgörelse med en narcissistisk världsbild

”Vi kan inte välja vår historia, men vi kan välja hur vi ser på den, och det valet kan påverka hur vi utformar vår framtid”, skriver kulturskribenten Torbjörn Elensky i sin bok Gränser, förlaget Fri Tanke.

Kanske i sig inget uppseendeväckande påstående, men några sidor senare borrar Elensky ner sig i frågan om varför väst har iklätt sig tagelskjortan och gisslar sig i skuld över tillståndet i världen. Det handlar förstås om rasismen, den vite västerlänningens syn på de mörkhyade folken.

Problemet är emellertid att den postkoloniala teoribildningen upphöjt vad som borde vara en moralisk rätt, att respektera Den andre i hans mänskliga särart, till en orubblig princip och den antirasistiska hängivelsen har blivit så kategorisk att det snart nog inte finns någon enskild händelse som inte kan analyseras i rasistiska termer. Idealet har blivit en ideologi och av antirasismen ett nytt slags marxism med en enda universell förklaring av alla historiska händelser och samtida motsättningar.

Elensky kallar detta för en narcissistisk världsbild, en andlig kolonialism med omvända förtecken. ”Den västvärld som tidigare betraktade sig som universellt välgörande anser sig nu universellt ond”, fastslår han.

Han och jag har sett världen, och när man har gjort det så köper man inga färdigförpackade floskler om rasismen som ständigt närvarande ond kraft i västerlandet.

Hårdraget och polemiskt, naturligtvis. Men kärnan i Elenskys resonemang skriver jag under på, helhjärtat. Och det gör jag därför att jag i likhet med Elensky är berest. Han och jag har sett världen, och när man har gjort det så köper man inga färdigförpackade floskler om rasismen som ständigt närvarande ond kraft i västerlandet.

Låt mig för tydlighets skull upplysa om att jag är bekant med Torbjörn Elensky. Vi skriver båda återkommande för tidskriften Axess och träffas då och då på seminarier och andra sammankomster. Jag har alltid haft känslan av att han är mer europé än svensk. Det finns en kosmopolitisk air kring honom som bjuder in till samtal. Detta får jag bekräftat i hans bok, även om det tar en stund innan den känslan infinner sig. Första kapitlet, det som ska fånga mig som läsare och locka in mig i Elenskys värld, tilltalar mig nämligen inte särskilt.

Han angriper några av vår tids stora klyschor, som exempelvis den om alla människors lika värde.

Det har rubriken ”Jag” och börjar med ett personligt anslag som strax övergår i ett resonemang om det som är bokens övergripande tema, nämligen gränser. Jag känner att Elensky tappar bort både mig och sig själv i försöket att ringa in vad en gräns egentligen är. Han tycks anse att varje passage från en plats till en annan eller från ett tillstånd till ett annat kan betecknas som överskridandet av en gräns. Med den vida definitionen tappar ordet sin egenart. Dessutom blir begreppen land, stat och nation flytande i hans text, vilket är synd. I dessa tider, med EU:s strävan att avskaffa nationalstaten och den politiska motreaktion detta föder, vore en djupare analys verkligen på sin plats. I synnerhet när man betänker det skriande behovet av solida nationalstater i exempelvis Afrika –  i motsats till det stamtänkande som dominerar på den svarta kontinenten – som kosmopoliten Elensky naturligtvis är medveten om.

Somliga partier i bokens första kapitel tycker jag är ostrukturerade, präglade av plattityder. ”Landgränser heter på engelska border”, skriver han, ”vilket är ett ord som på svenska för tankarna till bårder, som ju också avgränsar, fast i mindre skala.” Tankeflykt, muttrar jag lite irriterat under läsningen.

Han faller i den fälla som Mona Sahlin gillrade när hon påstod att svenskar är avundsjuka på invandrare som har så rik kultur, medan vi bara har töntiga saker som midsommarafton.

Men sedan ändrar texten karaktär. Kapitel två med rubriken ”Du” är lysande. Plötsligt bestämmer sig Elensky för att släppa fixeringen vid bokens huvudtema och i stället ge sig hän åt ett resonemang om vad det innebär att vara människa. Han höjer rösten och rätar på ryggen, han blir polemisk och levererar riktigt spännande och njutbar läsning. Han angriper några av vår tids stora klyschor, som exempelvis den om alla människors lika värde. ”Jag räknar personligen absolut inte dem som frivilligt ansluter sig till IS som medmänniskor med samma värde som alla andra”, skriver han och buntar ihop islamisterna med förbrytare som Josef Fritzl och Anders Behring Breivik. ”Lås in dem och kasta nyckeln, de förtjänar inte längre att vara en del av vår mänsklighet”, fastslår han.  

Elensky vore inte Elensky om han inte i en bok om gränser tog tillfället i akt att diskutera kulturbegreppet. Där tycker jag dock att han faller i den fälla som Mona Sahlin gillrade när hon påstod att svenskar är avundsjuka på invandrare som har så rik kultur, medan vi bara har töntiga saker som midsommarafton. Det var tänkt att provocera men jag önskar att det skulle leda till en djupare diskussion om begreppet kultur. Elensky polemiserar i stället mot den gängse definitionen som handlar just om midsommarafton, spettekaka och kyrkbåtsrodd. Det blir lite ointressant, åtminstone för mig.

Dessa kulturella värderingar är det som skiljer ut Sverige från omvärlden avsevärt mycket mer än knätofsar och pitepalt.

Min allmänna syn är att kultur bör definieras som de beteenden och tankemönster som är utmärkande för en grupp människor som anser sig dela kulturella värderingar och betraktar sig som ett folk. När det gäller Sverige så bör vi främst titta på svenskens nedärvda tilltro till staten, vårt omhuldande av offentlighetslagstiftningen, övertygelsen om att muntligt avtal gäller i överenskommelser och den blinda tron på att konflikter individer emellan ska lösas av en tredje part, nämligen rättsväsendet. Dessa kulturella värderingar är det som skiljer ut Sverige från omvärlden avsevärt mycket mer än knätofsar och pitepalt.

Till min stora glädje kastar sig Elensky något senare i texten över begreppet multikultur som jag – och tydligen även han –  anser vara en av vår tids stora villfarelser. ”Multikulturalismen”, skriver han, ”är apartheid light”. Han hugger mot åsiktskorridoren i Sverige och jag anar ett slags äkta förtvivlan hos honom när han nästan skriker ut sina avvikande ifrågasättanden. ”Varför är det egentligen fel med dödsstraff? Varför är det egentligen självklart med fri abort?” Han upprörs av hur samhällsdebatten präglas av det han kallar en dramaturgisk iscensättning av motsättningar i stället för sakliga åsiktsbrytningar.

Gränser utgör spännande och ovanlig läsning. Tyvärr till viss del beroende på att många av Elenskys branschkolleger är så ospännande och vanliga. Men en ny tid kommer säkert. Jag tycker mig ana en tro på detta även hos Torbjörn Elensky.