Du använder en utdaterad webbläsare som inte längre stöds. Vänligen uppgradera din webbläsare för en bättre upplevelse av timbro.se

Samhälle Essä

Uppvärdera universitetens tredje uppdrag

Politiker borde förstå och bedöma vetenskapen generösare. Men lika sant är att forskare kan och bör göra mer för att politiker och allmänhet ska förstå värdet av deras arbete. Att finansiera och uppvärdera universitetens tredje uppdrag är ett första steg i den riktningen, skriver Elias Collin.

Universitetshuset i Uppsala. Foto: Uppsala universitet/David Naylor

Vetenskap och forskning är och har varit avgörande för enastående samhällsförbättringar, inte minst höjd levnadsstandard, och teknisk utveckling. Om vetenskapen ska fortsätta ha den rollen även i framtiden måste forskare få verka fritt. Så kan man sammanfattningsvis förstå Olof Hallonstens intressanta essä publicerad på Smedjan i höstas.

Men Hallonsten bortser från en helt avgörande del i ett sådant upplägg: För att akademisk frihet ska vara möjlig – inte minst för att universitetens anspråk på offentliga medel ska uppfattas som legitima – måste de som själva är verksamma inom vetenskapens högborg ta ett större ansvar för att bemöta sådana legitimitetsinvändningar och förklara värdet av sitt arbete.

Avståndet mellan vad som sker i vetenskapens värld och samhället i stort har alltid, tyvärr, varit ett problem. Den vetenskapliga traditionen handlar om att noggrant pröva argument, göra utförliga undersökningar, utföra experiment eller nära och metodiskt studera olika sociala skeenden.

Det är svåra, tidskrävande och ibland dyra processer – men det är de enda medel vi har för att vinna kunskap om världen, vårt samhälle och oss själva. Därtill är metoderna och sättet de kommuniceras på inte heller speciellt anpassade för det tidevarv vi lever i. Ekonomisk auktionsteori, sambandet mellan svarta hål och den allmänna relativitetsteorin eller genomeditering förklaras inte bäst i 15 sekunders klipp eller tweets på 280 tecken.

Varför ska vi slösa pengar på forskning som varken publiceras i Nature eller ger oss bättre GMO?

För den som inte förstår vetenskapens inneboende logik, eller nyttan med forskning som inte leder till nya mediciner eller effektivare kärnreaktorer, är det lätt att ställa krav på lönsamhet, mätbarhet, granskning eller redovisning för att försäkra sig om att våra gemensamma resurser inte går till spillo.

Varför ska vi slösa pengar på forskning som varken publiceras i Nature eller ger oss bättre GMO? Ett sådant ifrågasättande är legitimt, men riskerar att dra undan mattan för forskning med mindre direkt inverkan på teknisk och social innovation.

Frågan är om inte det bästa sättet att motarbeta sådan misstänksamhet och oro är med transparens och tydlighet från forskarsamhället. Forskare bör uppmanas och ges möjlighet att i större utsträckning berätta om sin verksamhet, föra dialog med medborgare och politiker. Det räcker inte att, som Hallonsten ger uttryck för, hoppas att de senare ska ändra uppfattning och lämna forskarna ifred.

Det handlar inte om att alla professorer måste visa upp sin vardag på Instagram. Men att synas i samhället, bjuda in allmänheten till frågestunder, samtala med politiker eller skriva tidningsartiklar är alla exempel på verksamheter som hade hjälpt till att avmystifiera abstrakta teorier och begrepp, och låta allmänheten i större utsträckning ta del av de upptäckter och den kunskap som forskningen skapar.

Universitetsbiblioteket i Uppsala. Foto: Uppsala universitet/Magnus Hjalmarsson

Av högskolelagen framgår att universiteten har tre uppdrag: att utbilda, forska och samverka med samhället. Det tredje uppdraget, samverkansuppdraget, är speciellt eftersom det sällan finansieras eller anses speciellt meriterande. I den allmänna debatten hörs dock oftast att universiteten finns till för att skapa ekonomisk tillväxt genom innovation eller i stort verka som utbildningsfabriker – inte sällan för att putsa arbetslöshetsstatistik. Universiteten kritiseras därför ofta för att bedriva forskning som är irrelevant för samhället och den ekonomisk utvecklingen. Det leder till krav på ökad styrning, utvärdering och kontroll.

Hallonsten menar att politiker måste förstå olika samhällsområdens eller sfärers – Hans Zetterbergs begrepp – inneboende logik och värde, och att dessa inte nödvändigtvis är direkt översättningsbara sinsemellan. Kultur eller religion skapar exempelvis värde för människor genom att skänka glädje, tanke eller förtröstan – inte genom att direkt öka samhällets produktivitet eller innovationskraft.

På samma sätt menar Hallonsten att vetenskapens output bör ses som ett bidrag till samhället i sig, inte någonting som måste generera tillväxt. En logik som antas leda till ett minskat behov av granskning och kontroll över forskningen. På så vis uppnås akademisk frihet och mer resurser frigörs för att faktiskt forska i stället för att kontrollera och mäta redan granskad verksamhet.

Att som professor eller forskare bejaka en ökad dialog med medborgare och föra ut sin forskning är inte något som belönas

Till viss del kan kritikerna ha rätt – det är inte nödvändigtvis så att vetenskapens många landvinningar kommer människor i allmänhet till del. Vi går alla i skolan, en del av oss plockar några högskolepoäng och några av oss vill ägna våra liv åt att förstå världen, men det som i övrigt hörs från universiteten är ”skandaler” om att genusvetenskap eller sociologi skulle vara Feministiskt initiativs akademiska gren och ”avslöjanden” om att någon institution publicerar mindre än någon annan.

Att som professor eller forskare inom universitetsväsendet bejaka en ökad dialog med medborgare och föra ut sin forskning är inte något som belönas (och i värsta fall till och med ses ned på) och att som oinvigd läsare förstå sig på vetenskapliga artiklar i American Sociological Review eller Lancet är minst sagt en utmaning. Och förbättringar i form av Open Access-publikationer till trots, är dessa tidskrifter ofta dyra publikationer som knappast utgör vardagslektyr för gemene man.

Det finns redan några forskare som jobbar hårt på att överbrygga klyftan mellan akademien och övriga samhället, ingen nämnd och ingen glömd, men de kämpar i motvind. Därför måste det tredje uppdraget värderas högre och kanske också finansieras av universiteten för att kunna göra verklig skillnad.

Det är sant som Hallonsten säger, vi kan kräva att våra politiker borde förstå och döma vetenskapen generösare. Inte minst kan det ske genom att backa från krav på mätbara resultat och omedelbar ekonomisk nytta av forskningsresultat.

Men lika sant är det att forskare kan och bör göra mer för att hjälpa politikerna, och allmänheten, på traven med sin förståelse genom att klättra ned från sina elfenbenstorn och då och då berätta vad de faktiskt håller på med. Att finansiera och uppvärdera det tredje uppdraget är ett första steg i den riktningen.