Samhälle Krönika
Utsläppen ökar – ändå är Sverige bäst?
Sveriges utsläpp ökade med sju procent under 2024, men samtidigt säger EU:s klimatkommissionär att Sverige gör ett fantastiskt jobb med klimatpolitiken. Hur går det ihop? Johanna Trapp skriver om paradoxen i att högst krav ställs på de som är bäst.
I Agenda häromveckan diskuterades två ständiga frågor: krig i mellanöstern och klimatomställningen. Detta med anledning av att Europeiska unionens klimatkommissionär, den nederländske kristdemokraten Wopke Hoekstra, var på besök i Sverige. Väl här ställde han upp på en intervju med SVT:s Camilla Kvartoft. Intervjun bestod av Kvartofts kritiska frågor och Hoekstras glada tillrop över Sveriges klimatpolitik.
Herr Hoekstra är nämligen väldigt nöjd med Sveriges klimatpolitiska insats. ”Sverige ligger i framkant och hör till de länderna som har de mest ambitiösa målen”, sade han.
Uttalandet kan tyckas stå i stark kontrast till den nyhet som kom kort därefter från Naturvårdsverket, nämligen att Sveriges utsläpp ökat med 7 procent under 2024, den största ökningen sedan 2010. Ökningen beror främst på ökad användning av fossila bränslen inom vägtrafiken (+24%) och arbetsmaskiner (+32%), vilket troligtvis beror på den avskaffade reduktionsplikten.
Men den debatten är redan avslutad. Reduktionsplikten som fanns var dålig. Den gjorde bränslet för dyrt och dammsög världsmarknaden på biobränsle. Inte ens Miljöpartiet förespråkar längre systemet. Det var bra att den avskaffades, även om den borde ha ersatts med någonting bättre. Som det ser ut nu gör avskaffandet att utsläppen i transportsektorn inte sjunker tillräckligt snabbt. Utöver transporter ökade utsläppen i el- och fjärrvärmesektorn, främst på grund av ökade utsläpp från avfallsförbränning. I övriga sektorer minskade utsläppen. Industrin stod för den största minskningen.
Så om Sverige inte ens lyckas med klimatpolitikens viktigaste åtgärd, att minska koldioxidutsläppen, hur kan Hoekstra inte vara mer orolig? Kanske för att Sverige överlag har en mycket ambitiös klimatpolitik.
Det är inte främst förbud och skatter som ligger till grund för Sveriges utsläppsminskningar, utan vår tillväxt.
Sverige var tidigt med i stort sett all typ av miljö- och klimatpolitik. Förbud mot miljögifter som PCB, och giftiga kemikalier som hormoslyr, infördes under Fälldin på 1970-talet. Koldioxidskatten som infördes 1991 var Sverige bland de första att införa, under bred politisk enighet dessutom. Då kostade varje kilogram utsläppt koldioxid 25 öre, nu kostar det 114 öre – fortsatt under brett politiskt stöd.
Men det är inte främst förbud och skatter som ligger till grund för Sveriges utsläppsminskningar, utan vår tillväxt. Det är tack vare det svenska innovations- och teknikundret som utsläppen minskat så mycket.
Utveckling är nämligen vad Sverige gör bäst. Vi kan inte ensamma rädda klimatet, varken globalt eller i EU, även om vi nådde nettonoll i dag. Svenska utsläpp är helt enkelt för små. Sveriges utsläpp står för 1,4 procent av EU:s totala utsläpp, en union som i sin tur står för 6,7 procent av jordens växthusgasutsläpp. Det är alltså ungefär 0,1 procent, det vill säga en promille, av världens totala utsläpp av koldioxid som Sverige står för. Det betyder inte att vi ska sluta bry oss om klimatet. Vi måste fortsätta sänka våra utsläpp, utveckla ny teknik och driva på för att andra länder ska göra likadant. Däremot ska vi inte stirra oss blinda på svenska utsläpp och skynda före andra jämförbara länder i onödan.
***
Vi har redan bland världens mest ambitiösa mål. Vi ska inte straffa oss själva för att andra inte också har det. Klimatpolitik är komplext och det ska vi ha respekt för. Ibland kan det till och med vara positivt att svenska utsläpp ökar, om det beror på att industri flyttas hem från utlandet, och produceras grönare här än där. Det vinner hela världen på, även Sverige.
För inte heller EU kan ensamt rädda klimatet. Om EU:s 27 länder helt slutade släppa ut växthusgaser i dag och aldrig mer släppte ut något, skulle det påverka den globala uppvärmningen – men bara marginellt och på kort sikt. Enligt beräkningar från klimatmodeller innebär ett fullständigt nollutsläpp från EU att den globala temperaturökningen till år 2100 minskar med ungefär 0,2 °C och ungefär 0,05–0,1 °C till 2050. Det betyder inte att EU är irrelevant. Tvärtom har EU en stor roll att spela genom saker som CBAM, utsläppshandel och innovation. Men det kan inte komma på för stor bekostnad av unionens tillväxt, för den behövs för fortsatta utsläppsminskningar.
Utsläppsminskningar är EU bra på. Till 2030 har unionen satt som mål att minska utsläppen med 55 procent jämfört med 1990. Enligt prognoser, som inkluderar framtida åtgärder, ligger utsläppsminskningen på 54 procent, vilket betyder att man ligger i linje för att nå nettonollutsläpp 2050. Det märks dock inte i debatten. I Agenda-inslaget konstateras att 70 till 80 procent av EU-medborgarna är oroliga eller väldigt oroliga över klimatet, detta trots att EU:s utsläpp är 37 procent lägre nu än 1990.
Europa, och framförallt Sverige, är inte i den ragnaröksits som det ibland låter som.
Det är bara bra att folk bryr sig om klimatet, men Europa, och framförallt Sverige, är inte i den ragnaröksits som det ibland låter som. Sverige, och många andra europeiska länder, har redan åtgärdat lågt hängande frukter i klimatpolitiken, därför blir det allt svårare och dyrare att sänka utsläppen. Hela världsekonomin är trots allt beroende av fossila bränslen. Inte konstigt därför att vi stöter på problem.
Med det sagt är det ett misslyckande att Sveriges utsläpp ökar. Sverige är nu tillbaka på 2021 års utsläppsnivåer. Det finns värre år att ligga i takt med, men målet måste vara, och är, att utsläppen inte ska öka.
Hoekstra har rätt när han säger att Sverige är ett föregångsland, men att om man verkligen vill titta på marginalen och bryta ner siffrorna har Sverige en bit kvar gällande transportsektorn och skogen. Framförallt är LULUCF, alltså unionens mål kring koldioxidupptag i skog och mark, svåruppnåeligt för många länder, konstaterar Hoekstra. Särskilt för Sverige som har bland de allra högst satta målen. Samtidigt finns det gott om områden där Sverige överpresterar och där vi når målen med råge, till exempel förnybar energi och investeringar i elektrifieringen.
Utsläppsökningar är inte bra, men behöver sättas i perspektiv. Ökade utsläpp undergräver förtroendet för klimatpolitiken och försämrar mänsklighetens förmåga att komma till bukt med klimatproblemen, men en 7 procentig ökning i Sverige är en mycket liten ökning ur ett globalt perspektiv. Det betyder inte att vi ska sluta driva klimatpolitik och strunta i målen, men det betyder att vi borde lägga det stora klimatengagemang som finns i Sverige där det verkligen funkar. I slutändan spelar det ingen roll för klimatet var utsläppen kommer ifrån.
Sverige är rikt och klokt, det borde vi använda oss av!