Vad vet en bildad människa egentligen?
Bildning är på agendan igen, men ingen verkar veta vad det egentligen innebär. Det ligger nära kunskap, men handlar varken om det eller intelligens. Kanske sammanfattas den som bäst av den försiktiga, prövande attityd till omvärlden som den djupt bildade Montaigne visade prov på när han frågade sig vad han egentligen visste för något.
Bildning är åter i ropet. Åtminstone förs diskussionen om bildning igen. Däremot tycks ingen riktigt veta vad bildning består av, även om alla verkar vara för. I varje vall har jag ännu inte läst något flammande manifest till obildningens försvar.
Bildning har givetvis ett samband med lärdom. Jag har dock träffat mäkta lärda professorer i humanistiska discipliner som kan allting om ett litet ämne men som jag ändå inte med bästa vilja i världen kan kalla bildade. Med tanke på den tilltagande specialisering som råder inom humaniora blir det allt svårare att hinna med bildningen. Som en professor sade till mig: ”Vi behöver inte en expert på Emily Dickinson. Vi behöver en expert på den tidiga Emily Dickinson.”
Det har inte heller särskilt mycket med intelligens att göra. Filosofer är vanligen mycket intelligenta men de behöver inte vara bildade för att bli framgångsrika inom sina specialområden.
Det tycks som om begreppet har slagsida åt det humanistiska hållet. Litteratur, konst och musik brukar vara nödvändiga beståndsdelar. Också film börjar så sakteliga få hemortsätt men då helst europeisk sådan. Den som kan mycket om Michelangelo Antonioni eller Ingmar Bergman är så att säga mera bildad än den som vet allt om Clint Eastwood.
Att prisa sin egen höga bildning är som att prisa sin egen blygsamhet.
Det finns något paradoxalt i begreppet. Den som skryter över sin lärdom eller intelligens kan mycket väl vara både lärd och intelligent men den som skryter över sin bildning har nog en bit kvar på bildningsvägen. Att prisa sin egen höga bildning är som att prisa sin egen blygsamhet.
Är bildning ett mål i sig? Inte primärt. Om man gör det till ett sådant blir det lätt i bästa fall en hemmagjord version av lärdom och i värsta fall ett vapen som man använder för att slå andra i huvudet med och därmed visa att man är bättre än sin omgivning. Att bara veta en massa saker räcker inte för att bli bildad – men det kan vara god början.
Bildning tar tid. Det är svårt att tänka sig bildade tolvåringar, de må vara hur intelligenta som helst. Det skulle vara något närmast absurt med ett fint bildat barn.
Vad kan man då kräva av bildningens innehåll? Är det konstant eller har det förändrats genom seklerna? Naturligtvis har det förändrats men gränserna är otydliga. Att försöka göra en lista med vad som krävs för att få kalla sig bildad, som tusen böcker man ska ha lästa innan man dör, känns inte bara fånigt utan faktiskt obildat. Sen har vi förstås det närbesläktade begreppet allmänbildad. En allmänbildad människa bör känna till vem som är kung av Norge och statsminister i Danmark, men nog kan man vara bildad utan sådana kunskaper.
I sina bästa former leder bildning till en försiktig och prövande attityd till omvärlden som bäst har formulerats av den djupt bildade Michel de Montaigne.
Bildning alltså är vanligen varken mål eller medel. Jag tror att få sätter sig ner, läser en dikt av Horatius, lyssnar till en mässa av Palestrina eller tittar på en tavla av Francis Bacon och säger att nu tänker jag bli bildad. Inte heller leder den till lukrativa positioner. Snarare tvärtom eftersom den vanligen är så tidskrävande att den tar tid från klättringen på karriärstegen.
Men kanske har bildning ändå till slut ett mål eller åtminstone ett resultat. Visst, historien lär oss det har funnits bildade monster, människor som utfört förskräckliga handlingar. Men i sina bästa former leder den till en försiktig och prövande attityd till omvärlden som bäst har formulerats av den djupt bildade Michel de Montaigne. Efter år av studier i sitt bibliotek ställde han sig till slut frågan: vad vet jag egentligen?