Vägval i arkitekturdebatten

Den svenska arkitekturen har kanske mer än någon annan sektor illustrerat innebörden i begreppet åsiktskorridor. Den ideologiska och estetiska likriktningen har varit i det närmaste bedövande under de senaste åtta decennierna. Svenska städers och byggnaders utformning har bestämts av ett litet kotteri arkitekter, byråkrater och byggherrar, högt över huvudena på dem som ska leva och verka i husen och allt som oftast på tvärs med deras uppfattningar om vad som är vackert och trevligt.

Att arkitekturetablissemangets uppfattningar skiljer sig från större delen av befolkningen är belagt genom upprepade undersökningar, både i Sverige och utomlands. På så sätt erinrar arkitekturen om andra konstarter där modernismen blivit dominerande. Den moderna konstmusiken lockar inga stora lyssnarskaror, medan den klassiska alltjämt fyller konserthallar. Skillnaden mellan arkitektur och musik är dock att arkitekturen gestaltar de miljöer där vi lever våra liv. Den går inte att välja bort. Musik vi inte gillar kan vi avstå ifrån. Arkitektur vi inte gillar tvingas vi leva med.

Väljarnas/bostadsköparnas uppfattningar i arkitekturfrågor har fått ett nästan obefintligt genomslag i vad som faktiskt byggs.

Det hade förmodligen inte upplevts som ett problem om byggandet hade speglat smakspridningen i befolkningen. Om 10–20 procent av nyproduktionen hade uppförts i modernistisk tradition och resten i klassisk tradition hade förmodligen få haft problem med de modernistiska inslagen. De hade kanske till och med upplevt som befriande inslag av variation. Dagens ögonbedövande modernistiska dominans gör dock få utanför arkitekturetablissemanget glada.

Denna likriktning har pågått sedan 1930-talet och om hur det gick till när den modernistiska ideologin – för det är en fråga om ideologi, inte bara estetik – slog igenom kan man läsa i Per I Gedins När Sverige blev modernt, som belönades med stora fackbokspriset 2018. Den modernistiska ideologin nådde hegemonisk ställning när den under de följande decennierna sammansmälte med Socialdemokraternas politiska projekt, bland annat genom den bostadssociala utredningen under Gunnar Myrdal, under dessa mer än fyra decennier långa oavbrutna maktinnehav. Höjdpunkten, eller lågvattenmärket beroende på varifrån man betraktar det hela, var det så kallade miljonprogrammet då staten subventionerade massproduktion av modernistiska bostäder under 1960- och 70-talen.

Resultatet lever vi med i dag. Även om kopplingen mellan den dominerande arkitekturideologin och den socialdemokratiska politiken har försvunnit lever den modernistiska ideologin kvar och dominerar nyproduktionen. Snarast tycks den ha spridit sig från Socialdemokraterna till samtliga partier, där varje kommunpamp oavsett kulör som vill sätta sin kommun på kartan också vill ha den för tillfället mest namnkunniga arkitekten, snarare än den typ av stadsmiljöer som kommuninnevånarna efterfrågar. Det är uppenbart att vare sig demokratin eller marknadsekonomin förmått kompensera för den nästan åttio år gamla kartellbildningens konsekvenser. Väljarnas/bostadsköparnas uppfattningar i arkitekturfrågor har fått ett nästan obefintligt genomslag i vad som faktiskt byggs. Hittills.

De allra sista åren har det börjat hända saker. Fler och fler debattörer har börjat ifrågasätta den rådande diskrepansen mellan efterfrågan och utbud inom arkitekturen. När jag började debattera dessa frågor för mer än ett decennium var jag nästan ensam om min ståndpunkt. I dag har jag meningsfränder i de flesta politiska läger, som försöker påverka sina respektive partier att lyssna på sina väljare snarare än på ett ideologiskt drivet arkitekturetablissemang. På sina håll har också kommunpolitiker börjat att lyssna och intressanta stadsbyggnadsprojekt har börjat ta form runt om i Sverige.

På sina håll har också kommunpolitiker börjat att lyssna och intressanta stadsbyggnadsprojekt har börjat ta form runt om i Sverige.

På senare år har också en gräsrotsrörelse tagit form på nätet som opinionsbildat i sociala medier för nyproduktion i klassisk tradition och, kanske framför allt, mot den rådande arkitekturnormen. 2014 skapades Facebookgruppen Arkitekturupproret av en anonym Facebookanvändare. I gruppen, som i dag har över 34 000 medlemmar, kritiseras den dominerande arkitekturinriktningen, inte sällan genom jämförelser med de byggnader som stod på platserna tidigare men som i dag är rivna.

2016 bildades den ideella föreningen Arkitekturupproret, med samma syfte som Facebookgruppen. Föreningen utvidgade också opinionsbildningsarbetet genom att dela ut sitt pris Kasper Kalkon, en anspelning på Sveriges Arkitekters prestigefyllda Kasper Salinpris. Arkitekturupproret har också utvidgat sin aktivitet på Facebook med en rad olika grupper med olika inriktning, bland annat en där det enbart postas bilder på positiva exempel, det vill säga nybyggen i den klassiska tradition som gruppen vill se mer av.

Till en början avfärdades gräsrotsrörelsen av arkitektetablissemanget med en fnysning på samma sätt som nyproducerade byggnader i klassisk tradition brukat avfärdas som ”pastischer”. För en arkitekt besjälad av modernistisk ideologi är nämligen en byggnad som inspirerats av klassicism av 1920-talssnitt en pastisch, medan en nyuppförd byggnad inspirerad av 1930-talsfunktionalism eller 1960-talsbrutalism anses spegla vår samtid.

I takt med att Arkitekturupprorets Facebookgrupper har växt och dess aktivister blivit mer framgångsrika i sin opinionsbildning har gräsrotsrörelsen efter hand kommit att tas mer på allvar. Representanter för arkitekturupproret och debattörer som delar deras ståndpunkter har oftare blivit inbjudna till debatter om arkitektur. Frågan om den modernistiska ideologins dominans har kommit upp på den politiska agendan. De kritiska rösterna har inte lika lättvindigt gått att vifta bort som ett irriterande surr.

Samtidigt har det stundtals hårda tonläget och den oortodoxa opinionsbildningen börjat att bli en belastning. Som de flesta gräsrotsrörelser som växer sig stora på nätet har Arkitekturupproret samlat en heterogen skara anhängare med skiftande verbala förmågor. Arkitekturdebatten är också en arena präglad av stora mått uppdämd frustration.

Det är frustration över den långvariga modernistiska hegemonin, över obenägenheten att lyssna på kritiska röster och inte minst över den nedlåtenhet som kommit från de professionella arkitekterna. Särskilt vissa tongivande namn, som Gert Wingårdh, har genom plumpa uttalanden blivit Arkitekturupprorets medlemmars särskilda hatobjekt.

Frustrationen är förståelig, men dess uttryck kan riskera att stjälpa den sak som Arkitekturupproret försöker främja. Jag vet flera personer som har lämnat Arkitekturupprorets Facebookgrupper, trots att de sympatiserar med sakfrågan, efter att de upplevt att tonläget blivit alltför oförsonligt. I stället för att kräva rättrogenhet bör Arkitekturupproret, i likhet med andra rörelser som vill vinna genomslag för sina idéer, särskilt måna om konvertiterna, och de potentiella konvertiterna.

I ett reportage i tidskriften Arkitekten, organ för branschorganisationen Sveriges Arkitekter, granskas Arkitekturupprorets opinionsbildning och inte minst de hårda tongångarna i kommentarsfälten. I slutet av artikeln redovisas också att representanter från Arkitekturupproret försökt förmå journalisten att avstå från att publicera reportaget. Om detta stämmer är det ett beklämmande bevis på att gräsrotsrörelsen Arkitekturupproret fortfarande har en del att lära om opinionsbildning. I stället för att bli upprörda över Arkitektens granskning borde de betrakta den som ett erkännande. Arkitekturupproret har blivit en maktfaktor som tas på allvar, och en sådan maktfaktor måste tåla att granskas.

Det är ett dilemma som varje framgångsrik rebellrörelse förr eller senare ställs inför: hur ska man agera när man börjar att få genomslag för sina idéer?

Det är ett dilemma som varje framgångsrik rebellrörelse förr eller senare ställs inför: hur ska man agera när man börjar att få genomslag för sina idéer? Det är lätt att vara en underdog och skälla uppåt, men när man blivit stor och mäktig är det hårda tonläget inte lika tilldragande. Gräsrotsrörelsen för nyproduktion i klassisk tradition är visserligen fortfarande en underdog i den svenska arkitekturdebatten, men den är större än någonsin och den växer. En stor rörelse har mer att förlora än att vinna på att vara oförsonlig.

Dessutom händer det grejer inom arkitekturen. Långt ifrån alla verksamma arkitekter är benhårt troende modernistiska ideologer, även om branschens interna tävlingar ibland förleder en att tro det. Dessutom kommer en ny generation arkitekter med egna uppfattningar om skönhet och funktionalitet. Dem borde Arkitekturupproret och deras meningsfränder ta fasta på och vinna över.

En rörelse som vill se en renässans för urbanismen och den klassiska traditionen har inte råd att göra sig till fiende med arkitektkåren, bara till dess nattståndna idéer.