Välfärdsfesten är över i Saudi
När oljepriset rasar hotas den Saudiarabiska välfärdsstaten av kollaps. När de generösa välfärdssystemen rämnar riskerar också den bräckliga maktbalansen mellan landets olika maktcentra. Om huset Saudi faller kan vad som helst hända, skriver Sven Otto Littorin i sin första lördagskrönika i Smedjan.
För några år sedan publicerade The Economist en oerhört intressant tabell över vid vilket oljepris som olika oljeproducerande länder har balans i sina statsfinanser. Inget av de stora oljeproducerande länderna kunde uppvisa balans om oljepriset understeg 77 dollar per fat. Så högt har inte oljepriset varit sedan december 2014.
Än värre är det för några av de största oljeproducenterna. Saudiarabien behöver ett oljepris på över 104 dollar per fat och Iran 131 dollar per fat för att nå balans. Så högt har bara oljepriset varit något enstaka år – någonsin. I dag kostar brentolja strax under 70 dollar fatet. Rädslan för ”oil peak” för några år sedan har tack vare den tekniska utvecklingen omvandlats till ett strukturellt kaos för de oljeproducerande länderna.
Rädslan för ”oil peak” för några år sedan har tack vare den tekniska utvecklingen omvandlats till ett strukturellt kaos för de oljeproducerande länderna.
För Saudiarabien är läget akut. Efter att i årtionden ha kunnat erbjuda sina medborgare fantastisk välståndsutveckling och i princip obegränsad tillgång till ett antal välfärdsresurser utan kostnad måste landet nu ta itu med en lång rad missgrepp, strukturfel och utmaningar, samtidigt som budgetunderskotten äter upp valutareserver och andra tillgångar.
Saudiarabien bildades 1932 efter en överenskommelse mellan familjen Saud och en islamisk sekt, wahabiterna. Uppdelningen var och är tydlig: Saud tar hand om landet, ekonomin och försvaret, och wahabiterna tar hand om religionen och lagstiftningen. Denna delikata terrorbalans har överlevt genom årtiondena även om den utsattes för stora prövningar 1979. Revolutionen i Iran riskerade att sprida sig även till Saudiarabien och som motvikt infördes den stränga tolkning av islam som har gällt sedan dess.
I dag lider Saudiarabien av stora strukturproblem. Inkomst- och förmögenhetsskillnaderna är enorma och det finns ingen kultur av att arbeta och göra rätt för sig. Tvärtom: många som formellt tillhör arbetsmarknaden går aldrig till jobbet. Och gör de det är det inte givet att de faktiskt gör något vettigt.
Produktiviteten är miserabelt låg, investeringarna utanför oljesektorn alltför skrala. De enda som verkar jobba är de underbetalda och utnyttjade gästarbetarna. Och så det självklara: halva befolkningen, kvinnorna, är utestängda från det mesta av samhälle och ekonomi. Förutom de självklara orättvisorna är det förstås också ett enormt slöseri med mänskliga resurser.
Det är i det ljuset man ska se den omvälvning som genomfördes i höstas av Saudiarabiens kronprins Muhammed bin Salman. I ett slag arresterades hundratals prinsar, ministrar, företagsledare och andra. Syftet var dels att rensa ut den värsta korruptionen, men också att kräva dessa miljardärer på lösen för att bli släppta. Man kan se det som en saudisk motsvarighet till värnskatten – fast med strängare disciplinåtgärder för den som inte betalar.
MbS, som han kallas, har länge setts som ett ljus i mörkret, en ny generations ledare med reformer som ledstjärna. Och små steg har tagits. Kvinnor ska äntligen kunna ta körkort. Alla företag med fler än 50 anställda måste erbjuda dagis till sina medarbetares barn. Val till lokala beslutande församlingar tillåts där kvinnor också har rösträtt och kan bli valda.
Men detta är förstås bara skrap på ytan av vad som behövs. På snart sagt varje område behövs reformer och strukturella förändringar för att Saudiarabien ska bli attraktivt och konkurrenskraftigt i en global ekonomi.
En klok bedömare jag känner bedömde risken för att Saudiarabien ska implodera till 20 procent. Om det sker kan allt hända.
I denna utmanande miljö finns ett glimmer av hopp. Det är den förvaltningsorganisation som finns i staten. De ledande företrädarna för ministerier och myndigheter är nästan samtliga utbildade i väst, de pratar flytande engelska och vet precis var forskningsfronten ligger i olika strukturella frågeställningar. De vet vad de vill, vad de behöver göra och hur bråttom det är. Problemen är två: de har att kämpa sig igenom terrorbalansen mellan familjen Saud och wahabiterna – och de behöver exekutiv förmåga att genomföra allt, och helst så snabbt som möjligt.
Det finns onekligen därtill ett stort trovärdighetsproblem. I dag står MbS för hoppet. Men vad händer om han ändrar sig? Om konflikten med Iran blossar ut? Om wahabiterna får nog och slår tillbaka? En klok bedömare jag känner bedömde risken för att Saudiarabien ska implodera till 20 procent. Om det sker kan allt hända. Därför är det i vårt eget intresse att göra vad vi kan för att stödja Saudiarabiens väg framåt.
Den stora lärdomen av allt detta är det gamla vanliga: tar man intäkter och rikedomar för givna, sätter sprätt på pengarna utan att vårda det och dem som skapar välstånd och tillväxt, kommer välståndet förr eller senare att sina. Det finns inga genvägar, inga gratisluncher – varken i en oljerik teokrati som Saudiarabien eller i en välfärdsstat som Sverige. Naturresurser är ändliga. Entreprenörskap, innovation och företagande däremot är det inte, så länge ingen ställer sig i vägen.
Tips: se 60 Minutes intressanta intervju med MbS från 19 mars 2018: https://www.cbsnews.com/news/saudi-crown-prince-talks-to-60-minutes/