Välfärdsstaten gör oss olyckliga

Varför lider så många människor i Sverige av det som svepande kallas ”psykisk ohälsa”? Två färska undersökningar visar att den psykiska ohälsan är utbredd bland både yngre och äldre: Myndigheten för ungdoms och civilsamhällesfrågors (MUCF) stora studie om ungas värderingar och attityder visar att den psykiska ohälsan ökat stadigt i gruppen barn och unga sedan 2007 och framåt, och en rapport från Folkhälsomyndigheten belyser problemet med psykisk ohälsa bland äldre.

”Psykisk ohälsa” är ett besvärligt begrepp. Det spänner över ett mycket stort område, från lindriga psykiska tillstånd som lättare ångest och nedstämdhet till livslånga kroniska sjukdomar som schizofreni, över funktionshinder som autism till direkt livshotande tillstånd som tvingande självmordstankar. Om vi skärskådar rapporterna från MUCF och Folkhälsomyndigheten är det dock tydligt att ökningen av psykisk ohälsa utgörs av de lindriga formerna av psykisk ohälsa – sömnsvårigheter, oro, stress, nedstämdhet och ångest. Det är alltså inte psykiska sjukdomar, som depression eller bipolaritet som ökat; inte heller personlighetsstörningar. Både psykiska sjukdomar och personlighetsstörningar ligger på en tämligen konstant nivå över tid.

Den psykiska ohälsa som plågar både yngre och äldre kännetecknas av nedstämdhet och ångest. Är dessa tillstånd att betrakta som en medicinsk sjukdom, som läkemedelsindustrin gärna vill få oss att tro? Är den psykiska ohälsan snarare ett filosofiskt problem, som Platon och Spinoza hävdade? Kan ångesten och nedstämdheten härledas till barndomstrauman och sexuella hämningar som Freud och hans efterföljare menar? Eller är det hela, som Kierkegaard, Sartre och de andra existentialisterna skriver, ett själsligt problem? Kan ångesten och nedstämdheten vara en konsekvens av den kultur och det samhälle vi skapat, som bland andra Erich Fromm hävdar? Har vi, kort sagt, skapat ett kulturellt tillstånd, ett samhälle, som gör oss sjuka?

Sverige beskrivs ibland som ”världens ensammaste land”. Drygt 1,8 miljoner svenskar – eller 22 procent – lever i ensamhushåll. En nyligen publicerad undersökning från det kanadensiska analys- och konsultföretaget WSP uppger att sex av tio svenskar känner sig ensamma. En av tio svenskar har inte en enda nära vän. Störst är ensamheten i storstäder. En del svenskar är så ensamma att ingen märker när de dör; då och då skriver tidningar om människor som legat döda i sina lägenheter i veckor, ja i månader, till och med år, utan att någon saknat dem. Pensionen fortsätter ju att komma in på kontot, hyra och andra fasta utgifter dras via autogiro. Först när kroppen är stadd i sådan förruttnelse att stanken tränger igenom väggarna och väcker grannarnas misstanke om att något är fel hittas den döde.

Ensamhet

Ensamheten. Den kan vara både underbar och förfärlig, något att längta efter eller att frukta, något man har alldeles för mycket av eller för lite av. Att få vara för sig själv när man vill – eller att tvingas vara för sig själv när man önskar något annat. Båda tillstånden kallas ensamhet, men betyder olika saker. I engelskan skiljer man på lonely och alone, där det förstnämnda betecknar ett negativt tillstånd av tomhet och isolering och det senare är neutralt. Ett tredje begrepp, solitude, beskriver en positiv form av ensamhet, den självvalda avskildheten som ger utrymme för återhämtning, reflektion och sinnesfrid. Den ensamhet som inte är självvald, som inte tycks ha något slut, leder sällan till sinnesfrid. Den leder snarare till oro.  

Isolering, påtvingad ensamhet och tystnad, är en beprövad tortyrmetod. Den påtvingade ensamheten har praktiserats på institutioner som fängelser, mentalsjukhus, barnhem och uppfostringsanstalter för att bestraffa och fostra, som en metod att kuva och bryta ned människor. Michel Foucault beskriver i Övervakning och straff, fängelsets födelse hur påtvingad ensamhet, tystnad och isolering har spelat en avgörande roll i regleringen av människans tillvaro. Fängelserna var i slutet av 1800-talet tysta, eller relativt tysta; enligt Auburnsystemet vistades fångarna i ensamma celler under natten och arbetade och åt, allt under total tystnad, under dagtid med andra fångar. Philadelphiasystemet var snäppet strängare och innebar att fångarna isolerades dygnet runt i sina celler. På så sätt skulle brottslingen få tid att tänka över sina synder, uppleva ånger och ägna sig åt bön. Många for naturligtvis illa av denna isolering. Att vistas längre tid i mörker, tystnad och ensamhet tär på förståndet.

Folkhemsbyggets grundläggande tanke var att ingen medborgare skulle behöva vara beroende av någon annan för att klara sig.

Vi vet alltså att ensamhet kan vara destruktiv. Ändå har vi, ytterst medvetet, skapat ett samhälle som gör oss oberoende av varandra, ett samhälle där vi inte behöver varandra, ett samhälle där individen kan bli så betydelselös att ingen märker att hon dött. Räkningarna blir ju betalda utan hennes medverkan.

Sverige har ett väl utbyggt socialt skyddsnät. Folkhemsbyggets grundläggande tanke var att ingen medborgare skulle behöva vara beroende av någon annan för att klara sig. I det svenska Folkhemmet klarar vi oss själva, med stöd från samhället snarare än från släkt och vänner när det krisar. Vi kapar banden med vårt ursprung när vi flyttar från vår hemort, vi lägger över ansvaret för våra äldre anhöriga på kommunen, vi lämnar våra barn i andras händer innan de kan prata, vi skiljer oss när partnern blir trist. Ingen svensk kvinna ska behöva en man för att försörja sig – här ska det finnas ”fuck off-kapital” – och ingen åldrig förälder ska behöva ligga sina upptagna vuxna barn till last, inga krävande barn ska hindra våra karriärer.

Välfärdsstaten och ensamheten

Hur blev Sverige ett land där människor kan ligga döda i sina lägenheter i månader utan att någon saknar dem? Och varför är Sverige alltid högst på listan över länder vars medborgare värderar självständighet och oberoende högt? Paradoxalt nog tycks socialdemokratins idoga byggande av välfärdsstaten vara förklaringen till att Sverige kan beskrivas som ett av världens mest individualiserade länder. Den socialdemokratiska visionen, från folkhemmet och framåt, är att skapa ett land där ingen människa behöver vara beroende av någon annan människa. Genom diverse reformer och en svällande välfärdsstat har vårt besvärande beroende av andra människor byggts bort.

Den svenska välfärdsstaten var ett svar på urbaniseringens och industrialiseringens konsekvenser. När människor lämnade landsbygden för att bli en del av städernas proletariat kapade de också banden till familjen. De blev anonyma kroppar i en ständigt växande massa, inlemmades i ett arbetarkollektiv där varje individ var utbytbar mot en annan. Det är i den kontexten välfärdsstatens framväxt ska förstås. Syftet var inte primärt omsorg om individen utan snarare att förse den växande industrin med friska och starka kroppar, att öka produktiviteten hos ”folkmaterialet” som makarna Myrdal skulle ha uttryckt det. Av exakt den anledningen har barnomsorg prioriterats framför äldreomsorg: Barnomsorg är nämligen nödvändig för produktiviteten. Således är välfärdsstaten en del av produktionssystemet. Den ger trygghet, men till priset av ofrihet (beskattat arbete) och alienation.

Syftet var inte primärt omsorg om individen utan snarare att förse den växande industrin med friska och starka kroppar.

Begreppet alienation betecknar som bekant en känsla av främlingskap, av att förfrämligas från sig själv och sitt ursprung. Hegel introducerade termen i Andens fenomenologi och Marx vidareutvecklade den och kopplade alienationsprocessen till kapitalismens produktionsvillkor. När snickaren tvingades in i en fabrik för att utföra sitt arbete i form av massproduktion alienerades han från produkten av sitt arbete, och därmed också från själva arbetet. Enligt Marx är arbetet grundläggande för människans upplevelse av sin mänsklighet, eftersom hon kommer i kontakt med sitt sanna väsen först när hon får utlopp för sin kreativitet genom att arbeta. Om hon inte får utföra sitt arbete på egna villkor – som snickaren ovan – så tappar hon kontakten med sig själv och sin mänsklighet och kan därmed inte heller stå i relation till andra.

Upplevelsen av att utföra ett meningsfullt arbete är sannolikt avgörande för människors välbefinnande – men känslan av att ingå i ett sammanhang är, menar jag, minst lika betydelsefull. Välfärdsstaten har i symbios med industrialiseringen alienerat människan, eftersom välfärdsstaten har förfrämligat människan från andra människor genom att, på ett illusoriskt vis, göra henne oberoende av andra.

Under Olof Palmes ledarskap genomförde Socialdemokraterna en rad reformer och lagändringar under sjuttiotalet i syfte att skapa ett samhälle av oberoende individer. Sambeskattning skrotades, barnomsorg och äldrevården byggdes ut, liksom socialförsäkringssystemet. Ingen kvinna skulle behöva vara beroende av någon man, inga åldriga föräldrar skulle behöva förlita sig till sina barns omsorger och barnens fostran togs till stor del hand om i förskolan och skolan. Man skulle kunna tro att välfärdsstaten byggts upp med ambitionen att minimera personliga, mänskliga relationer – som om man haft Jean-Paul Sartres devis om att ”helvetet är andra människor” som refräng i välfärdsstatens byggande. Vad återstår då människans konkreta beroende av släktingar och vänner har reformerats och byggts bort?

Välfärdsstaten har i symbios med industrialiseringen alienerat människan.

Blott beroendet av staten återstår – och i relation till staten är vi aldrig subjekt utan blott objekt, för omsorg och diverse åtgärder. Det oberoende som det socialdemokratiska samhällsbygget har skapat är i högsta grad illusoriskt. Vi är nämligen fast i ett destruktivt beroende av samhälleliga institutioner och omsorger – och priset för det är högt. Den bulimiska välfärdsstaten kostar att mätta, och det är våra skattepengar som kastas i dess glupande gap. Så tas makten ifrån oss: Vi kan inte välja. Vi tvingas att ingå i ett destruktivt förhållande med staten som vi inte själva valt.

Det svenska sociala skyddsnätet har naturligtvis fått en mängd goda konsekvenser, som jämställdhet mellan könen och en större individuell frihet att välja vilket liv man vill leva, var och hur. Att slippa ansvar för andra är dock inte bara frihet. Det ekar också tomt att inte behövas, att inte tas i anspråk. Människan är, som redan Aristoteles påpekade, en social varelse, och ”ingen människa är en ö” som teologen John Donne uttryckte det på 1600-talet. Vi är och blir till människor tillsammans med andra människor. Människan är inte till sin natur en solitär, utan en flockvarelse.

Ensamhet och psykisk ohälsa

Anna Bennich, psykolog och psykoterapeut, undersöker relationen mellan ensamhet och psykisk ohälsa i boken Att vinna över ensamheten (Norstedts). Bennich, som anlitas som expert av TV4, berättar om floden av brev från tittare när hon tar upp ensamhet i Fyrans Nyhetsmorgon: ”Aldrig kommer så många tittarbrev som då. Alla gripande, djupt mänskliga, ofta förtvivlade berättelser. Hundratals berättelser, varje gång.” Också hos de klienter Bennich möter i sin verksamhet som psykoterapeut är ensamhet ett grundläggande problem: ”Bland en del bråte som vi sorterar fram, kommer det komplicerade förhållandet till ensamheten fram.”

Flera studier visar att ofrivillig ensamhet påverkar människans psykiska, men också fysiska, hälsa negativt. Bennich hänvisar till flera av dem. Ofrivillig ensamhet kan leda till förhöjt blodtryck, försämrad sömn, ökad känslighet för infektioner, matsmältningsrelaterade problem, koncentrationssvårigheter, nedstämdhet och humörsvängningar. Ofrivillig ensamhet är lika farlig som att röka 15 cigaretter om dagen, och det är farligare att vara socialt isolerad än att vara stillasittande eller överviktig.

Vi lever i ett samhälle som, effektivt och målmedvetet, har rationaliserat bort flera av de tidigare självklara kontaktytorna för mänsklig interaktion.

Ensamheten gör oss alltså sjuka. Den ofrivilliga ensamheten är utan tvekan ett folkhälsoproblem – så vad ska vi göra åt den? Ska vi, som britterna, utse en minister med uppgift att bekämpa ensamhet? Theresa May gav 2018 Tracey Crouch uppdraget att bekämpa den utbredda ensamheten i Storbritannien. I Storbritannien har man också skrivit ut sociala kontakter på recept, vilket gett goda resultat. Patienter som hänvisas till sociala aktiviteter har visat sig må bättre och gör färre återbesök på vårdcentraler och akutmottagningar.

I Japan, ett land vars befolkning också kämpar mot ensamheten, har hugade entreprenörer hittat sätt att exploatera människors längtan efter sammanhang. Där växer ”hyr-en-familj-branschen” snabbt. Man fyller i en blankett där man specificerar sina behov och sedan skräddarsys en familj bestående av skådespelare som låtsas vara ens man, hustru, son eller dotter för 400 kronor i timmen. Frånskilda mammor hyr in låtsaspappor och den som skäms över att hon har få vänner kan hyra in hundratals vänner för att bevista en födelsedagsfest eller ett bröllop. Det finns flera firmor som erbjuder ”familjetjänster”, och affärerna blomstrar.

I Japan anlitas hyr-en-familj-tjänster ofta för att undvika skam – och ensamhet är förknippad med skam, inte bara i Japan utan i allra högsta grad även här. En lyckad människa är en människa med ett stort umgänge, med en härlig, bullrande släkt som träffas för stora middagar och med mängder av vänner som fyller hemmet med vin, skratt och prat. Sociala medier kan lätt invagga oss i tron att andra människors liv är en ständig kavalkad av släktmiddagar, krogrundor, fester, mys med väninnan och romantiska träffar med den älskade. Denna missuppfattning förstärker den ensammes känsla av utanförskap och misslyckande. Skammen växer, och i takt med att skammen växer blir isoleringen allt större. Den som skäms håller sig helst för sig själv. Hon gömmer sig själv och sin skam från omvärldens förmodat dömande blickar, och blir ännu ensammare.

Vad ska vi göra?

Hur ska vi då göra för att bryta den onda cirkeln av ensamhet och psykisk ohälsa? Jag tror inte på att bygga ut psykiatrin i all oändlighet för att möta den ständigt ökade psykiska ohälsan. Jag tror att vi måste börja fundera över orsakerna bakom den stress, den ångest, den nedstämdhet och de känslor av meningslöshet som alltför många människor kämpar med. Tveklöst är ofrivillig ensamhet en stor del av – om än inte hela – förklaringen till den stegrande psykiska ohälsan. Svaret är inte att patologisera ensamhetens konsekvenser, utan att angripa ensamheten. Vi bör gå till problemets rot, i stället för att behandla dess konsekvenser.

Vi lever i ett samhälle som, effektivt och målmedvetet, har rationaliserat bort flera av de tidigare självklara kontaktytorna för mänsklig interaktion. Internetbanker, självutcheckningskassor och diverse digitala tjänster minimerar vår kontakt med andra människor. De stora städernas anonymitet gör individen osynlig – enligt den tidigare refererade undersökningen från WSP känner sig människor i storstäder mer ensamma än människor på landsbygden, och människor i lägenhet är mer ensamma än människor i radhus och villor. Vi tycks ha byggt in ensamheten, både i våra städer och i våra system. Mycket av det som skulle leda till självständighet och frihet, som skulle underlätta människans tillvaro, har gjort henne ensam och olycklig.

Mycket av det som skulle leda till självständighet och frihet, som skulle underlätta människans tillvaro, har gjort henne ensam och olycklig.

Det är dags att tänka om – tänka nytt eller kanske gammalt. Vi behöver bygga in kontaktytor i våra städer, torg, bänkar, mötesplatser och vi måste börja se våra grannar i ögonen, säga hej och småprata en stund. Vi bör fundera över vad vi förlorar när vi rationaliserar bort människor till förmån för robotar och tekniska lösningar. Vi bör också behandla ensamhet som det problem det är, inte genom att ordinera antidepressiv medicin eller erbjuda psykoanalys, utan genom att ordinera mänsklig samvaro. Det brittiska projektet med att skriva ut social samvaro på recept är en intressant förebild. Med hjälp av en så kallad ”aktivitetslots” får den ensamme hjälp att hitta föreningar, sammanhang och sysselsättningar som inkluderar mänsklig kontakt och som kan leda till att vänskapsförhållanden etableras.

Låt oss också i alla fall leka med tanken på att banta välfärdsstaten – vad skulle hända om vi skar ner på subventioneringen av exempelvis barnomsorg och lät människor behålla mer av sina intjänade slantar? Hade de valt att placera barnen på förskola trots ett högre pris? Hade de kanske varit hemma med barnen själva? Kanske hade de lämnat barnen i en äldre anhörigs vård? Oavsett vilket hade valfriheten ökat och därmed individens makt över det egna livet.

Kanske måste vi också acceptera att varje människa är ensam, i den meningen att vi sällan känner oss fullt ut bekräftade, älskade och förstådda. Det är en del av människans villkor. När vi väl accepterat den existentiella ensamhet vi alla lever med blir våra krav på våra medmänniskor rimligare. Kanske finner vi aldrig en själsfrände – men vi kan finna människor att skratta med, att anförtro oss åt och att finnas till för.