Var är fjärde oktober-högern när man behöver den?
För 35 år sedan gick tiotusentals svenskar ut på gatorna för att protestera mot vänsterns försök att beröva svenska företagare sina företag. Uppslutningen bakom äganderätten var beundransvärd, men när man ser den frihetliga rörelsen i dag börjar man undra: Behöver det verkligen gå så långt som till löntagarfonder för att högern ska stå upp för äganderätten?
Den här mandatperioden har regeringen höjt skatterna med 66 miljarder kronor. Marginalskatten har ökat till svindlande 60 procent, och det anses vara en liberal åsikt att en svensk skattebetalare bara ska få lön för hälften av den tid hon arbetar. Hälften kvar.
Under Fredrik Reinfeldts tid vid makten nådde skattetrycket nätt och jämnt ned till det skattetryck som blev resultatet av Olof Palmes vildaste skattehöjningar. När sedan Moderaterna 2014 sade att det inte var aktuellt att sänka skatten kommande mandatperiod, innebar det alltså i praktiken att de borgerliga partierna placerade sig till vänster om Olof Palme.
Det sägs att man kan koka grodor levande genom att höja vattentemperaturen tillräckligt långsamt, så att grodan inte märker hur varmt vattnet blivit förrän den redan är kokt. Hade man lagt grodan i vatten som redan kokat hade den kastat sig ur det snabbare än man hinner säga ”marginalskatt”, men om man långsamt skruvar upp temperaturen blir förändringen aldrig så stor att grodan reagerar.
Det skulle kunna vara en metafor för den svenska borgerligheten i högskattesamhället. Bara friheten inskränks och skattetrycket skruvas upp i en tillräckligt jämn takt, verkar den hålla sig nöjd.
4 oktober 1983 var en högtidsstund för svensk borgerlighet.
Ibland blir frihetsinskränkningarna för stora och snabba. Det blev som allra tydligast 1983, när mer än tio års kamp från näringslivsorganisationerna kulminerade i den största demonstrationen i Sveriges historia. Tiotusentals svenskar – 100 000, enligt vissa uppskattningar – gav sig ut på Stockholms gator i protest mot socialiseringen av näringslivet. Tanken med löntagarfonderna var att företags så kallade övervinster skulle konfiskeras och placeras i en fackligt kontrollerad fond, som i sin tur skulle köpa upp företagen. Företagarna skulle tvingas finansiera förlusten av sina egna företag. Hjärnan bakom idén, LO-ekonomen Rudolf Meidner, skrädde inte orden:
Vi vill beröva kapitalägarna deras makt, som de utövar just i kraft av sitt ägande. All erfarenhet visar att det inte räcker med inflytande och kontroll.
Socialdemokraterna hade klivit över en gräns. Motståndet mot löntagarfonderna var massivt och kom att prägla den politiska debatten i mer än ett decennium. 4 oktober 1983 var en högtidsstund för svensk borgerlighet, som äntligen upplevde att vänstern gått över en gräns, och sade ifrån.
Sedan dess har det dock gått 35 år, och svensk vänster har lärt sig av sina misstag. Visserligen har den ett par gånger förhastat sig lite, som när regeringens utredare Charlotta Riberdahl sade att man bör ifrågasätta privat ägande av skog och så många – inte bara skogsägare – reagerade så starkt att hon tvingades avgå. Samtidigt präglas skogsnäringen av stora frihetsinskränkningar, som Smedjan har skrivit om tidigare. Vad beträffar löntagarfonderna infördes de, om än i en urvattnad version, år 1984. Det krävdes ett maktskifte för att de slutligen skulle avskaffas på 90-talet.
Vi kan bara hoppas att fjärde oktober-högern finns kvar där ute, och att det finns en gräns för vad den är beredd att tolerera.
Vid andra världskrigets slut, då skattetrycket motsvarade 18 procent av BNP, skulle utan tvekan borgerliga partier ha ryggat tillbaka från tanken på de 44 procent skatten utgör i dag. För hundra år sedan, då skatten just hade passerat en tiondel av BNP, hade förmodligen de 18 procenten varit en otänkbarhet.
Den beklämmande bild som tonar fram är av en höger som håller sig nöjd bara friheten och självbestämmandet begränsas tillräckligt långsamt. Inför de små stegens tyranni verkar borgerligheten – inte bara partierna, utan även väljarna – vara maktlösa. Trots att bensinpriset till 60 procent består av skatter, är det ingen som orkar klättra upp på barrikaderna för att skatten höjs med 1,42 kronor per liter under en mandatperiod.
Striden om löntagarfonderna är inte bara en påminnelse om de borgerliga partiernas och väljarnas likheter med en kokt groda. Den visade också att när det väl gäller har näringslivet och borgerligheten förmågan att slå tillbaka. Efter en mandatperiods ständiga frihetsinskränkningar, och en kommande mandatperiod som inte direkt verkar lovande, kan vi bara hoppas att fjärde oktober-högern finns kvar där ute, och att det finns en gräns för vad den är beredd att tolerera.