Vårdens materielbrist är politikens misslyckande
Trots att Sverige inte drabbats av vare sig krig, en naturkatastrof eller en epidemi lamslås sjukvården i fem regioner av materielbrist. De ansvariga politikerna kan inte skylla ifrån sig på leverantören: det är regionerna själva som bär det yttersta ansvaret för krisen.
Sverige ligger inte i krig. Någon naturkatastrof har inte ägt rum. Ingen epidemi har brutit ut. Ändå befinner sig sjukvården i fem regioner – Uppsala, Örebro, Dalarna, Sörmland och Västmanland – i krisläge sedan början av oktober eftersom det råder brist på allt från desinfektionssprit till specialinstrument som mäter blodtrycket.
En av de som drabbades av materielkrisen var 11-årige Adrian, som haft svårt att gå och fått vänta sju månader på att operera tår på bägge fötterna. Hans operation ställdes in, och Adrian fick därför fortsätta gå i sandaler i kylan eftersom han inte kunde ha på sig vanliga skor.
Adrian är inte ensam: sedan de fem regionerna bytte leverantör av förbrukningsvaror den 1 oktober har bristen på sjukvårdsmateriel varit så akut att drygt 160 operationer ställts in. Adrians mamma Malin skrädde inte orden: ”Om det hade varit i nån öststat med planekonomi på 70-talet hade man kanske inte blivit förvånad, men att det händer här i dag…”
För ansvariga politiker och tyckare som letar syndabockar har det varit tacksamt att peka på den nya leverantören, företaget Apotekstjänst. Men till syvende och sidst är det regionerna själva som enligt hälso- och sjukvårdslagen ansvarar för att det finns tillräckligt med förbrukningsvaror. Och regionerna har brustit i åtminstone två avseenden.
För det första har regionerna gjort misstag i samband med upphandlingen. Enligt Lagen om offentlig upphandling (LOU) ska kontrakt tilldelas den leverantör som ger det mest ekonomiskt fördelaktiga anbudet. I grunden är det en sund princip: det handlar om att värna skattebetalarnas pengar. Eftersom offentliga upphandlingar leder till att 70–100 miljarder kronor i skattepengar slarvas bort varje år så är det viktigt att hålla hårt i plånboken.
Men till syvende och sidst är det regionerna själva som enligt hälso- och sjukvårdslagen ansvarar för att det finns tillräckligt med förbrukningsvaror.
Men även om priset spelar en avgörande roll är det upphandlarens ansvar att specificera vilka krav som leverantören måste efterleva till att börja med. Det kräver i sin tur att upphandlaren har goda sakkunskaper om leverantörens förmåga, och vilka konsekvenser uteblivna leveranser kan innebära. Inom andra sektorer som är beroende av leveranser, till exempel industrin, skulle leverantörer som orsakar produktionsstörningar aldrig få chansen.
Regionernas varuförsörjningsnämnd har dock frångått sina egna krav när Apotekstjänst fick uppdraget att leverera sjukvårdsmateriel. I upphandlingens förfrågningsunderlag fanns ett krav på att leverantören tidigare ska ha distribuerat en tillräcklig mängd sjukvårdsmateriel, motsvarande en årsomsättning på över 100 miljoner kronor. Apotekstjänst har dock bara levererat dosförpackade läkemedel, men inte sjukvårdsmateriel. Apotekstjänst vann alltså upphandlingen trots att man inte uppfyllde detta krav. I exempelvis Uppsala gjordes inte heller en ordentlig riskanalys för vårdproduktionen (UNT 16/10), utan politikernas och tjänstemännens fokus låg ensidigt på att Apotekstjänst lade ett lägre bud än konkurrenterna.
När den förlorande konkurrenten OneMed överklagade varuförsörjningsnämndens beslut försvarade regionerna Apotekstjänst med argumentet att det inte var ”någon avgörande skillnad i logistikhantering” mellan dosförpackade läkemedel och sjukvårdsmaterial. Två läkare konstaterar krasst i en debattartikel i Dagens Samhälle (21/10) att ”Verkligheten har visat att det var skillnad.” Socialdemokraterna i Uppsala har nu begärt en kriskommission för att utreda hur det kan komma sig ”att politiken har så lite koll på en så stor förändring som att vi har fått en ny leverantör av material”. Men ironiskt nog var det socialdemokraten Björn Wennberg (S) som skrev på avtalet för Region Uppsalas räkning.
För det andra borde det vara rutin att beställa extra varor i samband med ett leverantörsbyte. Det borde de inblandade regionerna veta, eftersom man drabbades av liknande leveransproblem när Apotekstjänst tog över distributionen av dosförpackade läkemedel 2013. Det tar alltid tid för en ny leverantör att anpassa sin verksamhet, och att som på Akademiska sjukhuset i Uppsala dra ner på lagret i väntan på en ny leverantör – och lägre priser – var en kortsiktig besparing som man nu får äta upp. Myndigheten för samhällsskydd och beredskap (MSB) har kritiserat regionerna för denna miss, och menar att beredskapslager av förbrukningsvaror är en ”försäkringsavgift” för samhällsviktiga verksamheter som vården.
En av få som hade förutseende var Margareta Sandback, materielansvarig på Akademiska sjukhusets akutmottagning, med 20 års erfarenhet av upphandlingar från fyra regioner. Sjukhusets vaktmästare pikade henne för att korridorerna var knökfulla med materiel, men Margareta visste att det skulle behövas. Hon är en av få hjältar i historien om materielkrisen, som annars präglats av en lång rad personer som inte haft koll. Kanske behövs det en Lex Margareta för att undvika liknande haverier i framtiden.