Varför finns Sverige?

Sveriges grundlag, främst Regeringsformen, är till sin karaktär mer lik stadgarna i en båtklubb eller bolagsordningen i ett aktiebolag än en konstitution som säger något om vilket syfte Sverige som nation kan anses ha. I en tid som vår, där Sverigebilden sätts på prov och där många medborgare känner oro för framtiden, är detta en tydlig brist.

Bristen på syftesbeskrivning gör också att utrymmet för att forma politik och lösningar inom ramen för offentlig sektor, finansierade av tvingande skattepålagor, inte på något sätt är begränsade, eller i vart fall endast till mycket liten del.

Ett system där politiken och partierna givits en så central roll i att utforma ”vad Sverige ska vara eller syfta till” har också lett till en expansion av det offentliga åtagandet och skatterna utöver vad som är rimligt och vanligt i andra länder. Frånvaron av en gemensam idé om vad Sverige som land ska ”vara bra för” har gjort oss sårbara för prövningar, till exempel den snabba samhällsomvandling som bland annat tar sig uttryck i migration och gränsöverskridande kriminalitet.

Politiken står inom dessa områden villrådig. Något fast att hålla sig till saknas när man ska ta ställning till vad som är rimliga humanitära principer eller till värnandet av det som många anser vara ”svenskt”. En utpräglad värderelativism, som är den dominerande samhällsåskådningen i en postmodern sekulariserad ideologisk tankevärld, har bidragit till att skapa en principlöshet och vindflöjelliknade agerande i centrala frågor, som har att göra just med syftet med landets varande och fortbestånd.

Problemet med politiska partier

De senaste tidens återupptagna skjutningar på öppen gata i flera av Sveriges städer har mötts med förvirrade och lama uttalanden från centralt placerade aktörer. Försöken att formulera åtgärder verkar inte resultera i mer än en uppsättning rätt svaga åtgärder. När många känner att det som är ”deras Sverige” hotas, har våra centrala politiska aktörer inte någon bärande idé att hålla sig till. Man kan hävda att vårt politiserade statsskick nått vägs ände.

Frågorna är dock inte nya. Sverige och ”Sverigebilden” har varit utmanade förr. Ett viktigt sådant skede inträffade 1809–10. Sverige hade förlorat det mesta av det som under 200 år definierat landet som en stormakt. Finanserna var utslagna. Landet var utarmat och rykten om en förestående uppdelning av Sverige florerade.

Mitt i denna tid uppstod en febril aktivitet kring grundlagsfrågor med en diskussion som förde flera av de centrala frågorna kring Sverige som nation och vårt statsskick till zenit av debatten.

En av dem som tog till pennan var Benjamin Höijer, professor i filosofi vid Uppsala universitet, och en av de få svenska filosofer som nått ryktbarhet utanför Sveriges snäva akademiska miljöer. Höijer spelade i samma division som filosoferna Schelling och Hegel, samtidens giganter.

Höijer såg partierna som ständiga orsaker till konflikter och splittring i nationen, en källa till ”eviga revolutionsfrön”.

Höjer verkade i filosofisk tradition i stark opposition mot tidens regim, med enväldet som grundpelare. Så kontroversiell var Höijer att han kom att hindras i sin karriär och tvingades till en exil på en lång resa åren 1800–02 mellan de europeiska huvudstäderna.

1809 var Höijer tillbaka i Uppsala, nu som professor. Mot sin vana tog han våren 1809 tillfället i akt att uttala sig om den aktuella grundlagsfrågan. Höijer riktade in sig just på syftesfrågan: Vad är Sverige till för?

Att ett önskat statsskick bör bygga på försvar för äganderätten och kräver en långt driven pressfrihet såg Höijer som två självklara och grundläggande principer. Genom att verka för bildning skulle man minska riskerna för en negativ utveckling av samhällsordningen.

Politiska partier, menade Höijer, hörde till det som kunde skada en liberal samhällsordning mest. Han såg partierna som ständiga orsaker till konflikter och splittring i nationen, en källa till ”eviga revolutionsfrön”. I stället för sammanhållning skapar de strider och konflikt: ”Alt är inbördes misstroende, afundsjuka och fruktan; och riksdagsbesluten ej annat, än antingen partiernas stilleståndstractater med varandra eller regeringens med nationen.” Det är inte utan att man, med risk för anakronismer, ser mycket av Höijers farhågor angående partisystemet besannade i vår egen tid.

Syftet med nationen

Det som kan leda till en mer varaktig balans och utveckling över tid i ett samhälle är, enligt Höijer, att grundlagen uttrycker ett syfte:

Ej [en declaration] om menniskans rättigheter, hvilka utgöra sjelva dess innehåll; utan om det särskilda ändamål, som nationen genom sina öden, sin särskilda caracter och ställning redan fått eller som lagstiftaren ännu tilltror sig om att kunna gifva den.

Höijer är inte särskilt tydlig om vad detta syfte skulle kunna vara, men han nämner handel, ”eröfringar” eller, med hänvisning till Montesquieu, den politiska friheten själv, som i England. Formuleringen av en övergripande princip för landet, ”det av lagstiftaren fixerade målet för nationen”, måste komma till uttryck i den skriva grundlagen. Det räcker inte att den finns som en medvetenhet hos lagstiftaren.

Att uttrycka principen för nationens existens på detta sätt skulle också tjäna som ett korrektiv, en balanspunkt, ett riktmärke för framtida politiska beslut. Höijer skriver: ”en sådan inledning skulle genom principens fastställande ofta döda den första tanken på en inskränkning i dess födsel […] och förekomma många anledningar till revolutioner”. Man kan notera att Höijer hade en hög förväntan på vad en välformulerad grundlag hade att ge.

Höijers iakttagelser, som inte heller fick någon större spridning i hans egen tid, kom inte att leda till införandet av någon sådan syftesbeskrivning i den grundlag som i all hast utarbetades våren 1809. Vi fick åter en Regeringsform, en stadga för riksstyrelsen, snarare än ett grundläggande princip- och måldokument för nationen – låt vara med flera av de viktiga grundläggande liberala principer till skydd för enskildas rätt som Höijer efterlyste.

En tänkbar målbild

I vår egen tid lever vi med en grundlag, fortsatt en Regeringsform, som mest är en stadga för statsorganens inbördes relationer. Vi saknar helt, och kanske till och med mer än tidigare, en syftesbeskrivning. Den inledande paragrafen i vår Regeringsform stadgar ju rätt platt enbart principen att ”all offentlig makt utgår från folket”. Spelplanen är så att säga öppen för ”folket”, implicit företrätt av partierna, vår tids ståndssammanslutningar som Höijer så misstrodde, att besluta om hur denna spelplan ska fyllas ut.

Som Höijer påpekade för över 200 år sedan, är detta en grundläggande brist. Vi har mycket att vinna på ett formulera en sådan målbeskrivning.

Det är rimligt att tänka sig att denna målbeskrivning bör innehålla ett par grundprinciper enligt nedan – här sett som ett försök till en startpunkt för en diskussion, inte ett facit:

• Sverige är en nation som utvecklats under mycket lång tid på den skandinaviska halvön. Sedan 1809 inom de gränser som sätts av havet, fjällkedjan i väster och Torne älv i öst.
• Sverige är berett att försvara denna gräns mot omvärlden, men inte att erövra andra territorier.
• Sverige strävar efter ett gott och öppet samarbete med omkringliggande nationer.
• Naturen och bevarandet av naturvärden är en viktig grund för nationen Sverige och vår kultur.
• Svenskan, med sina dialekter, är det språk som uttrycker den svenska kulturen.  Minoritetsspråk kan erkännas som likvärdiga.
• Den som är född i Sverige av svenska medborgare är svensk medborgare.
• God kännedom om svenska språket eller annat erkänt minoritetsspråk är en förutsättning för medborgarskap för personer från annat land som vill bli svenska medborgare, liksom förmåga till egen försörjning utan förväntan om stöd från stat eller kommun.
• Självbestämmande och tydliga individuella fri- och rättigheter för alla är en självklarhet, liksom rättssäkerhet och en stat som agerar under lagarna med likabehandling som grundprincip.
• Tryckfrihet, åsiktsfrihet och rätten att bilda företag, föreningar och uttrycka politiska åsikter är grundprinciper i Sverige.
• Sverige är ett litet handelsberoende land som behöver öppna handelsflöden och frihandelsprinciper för sitt välstånd.
• Sveriges välstånd är beroende av ett modernt näringsliv som verkar i fri konkurrens utan statliga stöd.
• Svensk politik utövas lokalt och nationellt via valda församlingar. Rösträtten är lika för svenska medborgare och valen fria och hemliga.
• Svenska staten och kommuner får inte ha högre samlade utgifter än 35 procent av det värde som årligen produceras i Sverige. Skatt ska tas ut proportionellt med bestämd och lika procentsats.

Låt oss börja med en att utforma en sådan katalog av grundprinciper i en syftesbeskrivning i vår grundlag. Låt oss inspireras av Benjamin Höijer och andra som verkat i en frihetligt liberal tradition. Låt oss diskutera vad detta skulle kunna leda till för vårt land och vår fortsatta utveckling.