Smedjans sommarredaktion
Under sommaren förvandlas Smedjan från magasin till ledarsida, där våra sommarsmeder dagligen kommenterar svensk, europeisk och global politik i kortare texter. Välkommen att läsa! Läs mer
Samhälle Ledare
Varning för DN:s smala kyrka
Dagens Nyheter väljer att fokusera på förekomsten av kritik gentemot Tidö istället för dess innehåll. Karin Pettersson tycker det är en märklig avvägning.
Idag 16e juli skriver Dagens Nyheter en lång huvudledare om hur offentliga högerpersoner (bland andra nämns Timbros VD, chefsekonom och förlagschef) är mot sin egen regering. Det spås en internkris inom borgerligheten, för visst kommer skotten mot Tidö inifrån?
Det är lätt att förstå var DN kommer ifrån. Det är högsommar, vi är mitt i industrisemestern och det stormiga hav som vanligtvis utgör det politiska livet är i ett par veckor lugnt.
Får statsråden nobben på Almedalsmingel, flyger internskämt över deras huvuden, har de blivit “ute” bland de egna?
Dessutom är det alltid roligt att skriva om myteri. Storyn blir spännande. Dröjer statsråden kvar vid dörren de dragit igen, lyssnandes efter suckar ute i korridoren? Får de nobben på Almedalsmingel, flyger internskämt över deras huvuden, har de blivit “ute” bland de egna?
Kanske. Men den kritik som borgerliga debattörer och tankesmedjor riktar mot regeringen är varken ny eller främmande. I de undantagsfall där Sverige styrs av en icke-socialdemokratisk regering tillåts, till och med välkomnas, internkritik.
Rädsla för att kritisera makten är främmande för de flesta som arbetar med opinionsbildning, men det är framförallt främmande för det liberala idéarvet. Den stigande kritik DN hävdar sig känna av är inget nytt. Att ställa krav är att bry sig. DNs hot take är alltså att borgerligheten verkar förvänta sig mer av sina regeringar än mer än Socialdemokraterna någonsin har gjort.
Samtlig kritik målar gemensamt upp en önskelista till regeringen, från de egna leden.
Och det är väl en spaning god som någon. Att den socialdemokratiska sfären inte kritiserar socialdemokratiska regeringar i särskilt hög utsträckning handlar om den sfärens internkultur, vilket är precis vad PM Nilsson skriver om när han kritiserar dess slavmentalitet.
Det finns ett antal olika sätt att använda ordet slavmentalitet på. Det kan åsyfta en acceptans för sin lott från en förslavad part, främmande för tanken på att slå sig fri från den. Det kan även innebära ett värderande av altruism, sympati och vänlighet där den motsatta mästarmentaliteten värderar stolthet, ledarskap och utplåning av andra. Eller så kan man använda ordet som ett samlingsbegrepp för de reaktiva och förbittrades svaghet, de som enbart kritiserar utan att presentera bättre alternativ.
Under det vidsträckta paraply som omsveper alla som står till höger om socialdemokratin samlas en mängd olika personer och ideologiska hemvister. De personer DN nämner vid namn – PM Nilsson, Johan Norberg, Malin Lernfelt, Mattias Svensson, Fredrik Kopsch, Andreas Johansson Heinö, Hanif Bali och Per Gudmunsson – skiljer sig åt en hel del. Det är det som är, så att säga, det fina i kråksången. Men de har även en del gemensamt, och det är inte en slavmentalitet. Samtlig kritik målar gemensamt upp en önskelista till regeringen, från de egna leden.
Att försöka antyda att Tidös kritiker skulle få den politik de efterfrågar av en socialdemokratisk regering är rakt av oärligt.
Norberg vill ha fler och större frihetsreformer än gårdsförsäljning av alkohol, och får medhåll från Lernfelt.
Svensson vill se en regering som lyssnar på sin utredares avrådan för att införa ett tiggeriförbud.
Fredrik Kopsch vill inte se liberaler samarbeta med partier vars företrädare är lika rasistiska som SDs Rickard Jomsof.
Johansson Heinö anser att ett borgerligt valmanifest värt namnet borde innehålla reformer för social housing och en avreglerad hyresmarknad, och får medhåll från Kopsch.
Bali vill att Moderaterna ska ha en vision, och Gudmundsson att de ska ha en plan.
En hyfsat konkret önskelista, alltså. Kärnan i DNs text kommer först i det sista stycket av texten; varför lyssnar inte regeringen på sina egna, när de, till skillnad från Socialdemokraterna, faktiskt får höra sina kritiker? Det är en intressant fråga. Att försöka antyda att Tidös kritiker skulle få den politik de efterfrågar av en socialdemokratisk regering är rakt av oärligt. DN må drömma om en S-regering, eller en S+M regering, men inte ens de kan tro att det är där de stora frihetsreformerna skulle frodas.