Vi borde lära oss av Moberg
Vilhelm Moberg var frihetlig, antiauktoritär och individualist. I en ny biografi tecknar Jens Liljestrand ett övertygande porträtt av en av Sveriges största författare. Mobergs kritik mot public service och överheten, och hans försvar för yttrandefrihet och tryckfrihet, står sig än i dag.
Biografin över Vilhelm Moberg sträcker sig över många hundra sidor. Liljestrand själv beskrivs på förlagets hemsida som ”Sveriges största auktoritet på Vilhelm Moberg”, vilket möjligen är sant, men framför allt uttrycker uppfattningen att det nu – en gång för alla – är dags att befästa bilden av författaren.
Genom att skriva en vanlig hederlig biografi som rättframt beskriver huvudpersonens levnad, hans relationer och mest av allt hans verk, blir det en icke-spekulativ framställning. I och med att Liljestrand inte övertydligt försöker göra Moberg till sin, så blir också hans levnadsteckning både mångfacetterade och övertygande. (Det är möjligen tvärtom i bokens efterord, att han försöker göra sig själv lite mer till Moberg, men det är en bisak.)
Vilhelm Moberg föddes i ett soldattorp 1898 i en avsides provins i ett fattigt Sverige. Syskonen dog som spädbarn eller i knappt vuxen ålder. Hans emigration till Amerika blev aldrig av. 75 år senare går han i sjön för att möta döden.
Genombrottsromanen Raskens och Utvandrarsviten är de mest kända verken. Även Rid i natt! och kampen mot rättsrötan under 1950-talet är sannolikt det som de flesta svenskar i dag förknippar Vilhelm Moberg med. Boken är ett utförligt svar på Liljestrands egen retoriska fråga ”Hur gick han från bråkstake till folkgemenskap?”
”Hur gick han från bråkstake till folkgemenskap?”
Mannen i skogen är en ytterst läsvärd bok. Med stilsäker elegans och lagom distans till objektet växlar läsandet mellan Mobergs eget liv, hans relationer till andra personer och naturligtvis främst hans litterära gärning. Det blir överväldigande, men aldrig riktigt oöverstigligt, förutom möjligen mot slutet när själva levnadströttnaden liksom griper in i boken och slutet känns oundvikligt.
Om någon skulle vara obekant med Vilhelm Moberg så blir man tämligen lärd av att läsa denna bok.
Även vi hyfsat insatta Moberg-läsare får en breddad repertoar och flera insikter. Hur pass viktiga och kommersiellt avgörande hans dramer var, särskilt Kassabrist, hans privata relationer inom familjen och med vänner och förläggare, samt sparsamt detaljerade uppgifter om hans hälsotillstånd, bildar en helhet och skapar en nostalgisk känsla av att verkligen ha upplevt det som beskrivs. Alla böcker borde vara så gedigna och bearbetade, och om möjligt avstå från dagsaktuell polemik.
Liljestrand disputerade 2009 på Mobergs författarskap och även i Mannen i skogen återkommer samma typ av kritiskt tema: att författaren tar sig historiska friheter för att kunna lägga in mer dagsaktuell samhällskritik. Religionsförföljelsen var inte så allvarlig som det framställs i Utvandrarna, Sverige inte så uselt styrt.1950-talets överhet fick klä skott för Mobergs missnöje, men inhöljt i berättelser om svunna tider.
Här finns ett rättshaveristiskt drag hos Moberg, men begreppet rättshaverist kommer från att ”hava rätt” och är inte nödvändigtvis osympatiskt.
Den lätt maskerade motståndsromanen Rid i natt! är uppenbart en skrift som riktar sig mot nazismen och den svenska undfallenheten, även om den vid en omläsning visar sig ha mer av naturlyrik än motståndskraft i sig. Den personliga upprördheten hos Vilhelm Moberg över att den svenska regeringen inför censur och därmed stryper det fria ordet går inte att ta miste på, allt skildrat med vällovlig sympati.
För en ung man vars pacifistiska ideal präglat de första 40 åren, sker en förändring när verkligheten förändras. Att stå det onda emot blir det nya mottot. Besvikelsen över att inte alla kommit till samma slutsats är stor. Ja, Liljestrand driver till och med tesen att Mobergs engagemang i rättsrötans skandaler springer ur ett behov av att åtminstone få ställa någon till svars för de svek som var så uppenbara, men som få i offentligheten i efterhand låtsades om. Här finns ett rättshaveristiskt drag hos Moberg, men begreppet rättshaverist kommer från att ”hava rätt” och är inte nödvändigtvis osympatiskt.
Oaktat Mobergs personliga inblandning i Kejne- och Haiby affärerna, under 1950-talet så är det ett obestridligt faktum att trots den svenska neutralitetspolitiken under andra världskriget, fanns det tillmötesgående behandling av de nazityska kraven. Och med freden gick livet bara vidare, utan vidare diskussion.
Detta frestade hårt på Mobergs rättspatos. Den ideologiska utveckling som beskrivs i Soldat med brutet gevär är i mångt och mycket hans egen. Kritiken mot det gamla överhetssamhället ledde honom in i en socialistisk samhällskritik i ungdomen, för att först i slutet av 1940-talet bli mer tydligt liberal. Det var i den senare vevan som han läste John Stuart Mill för första gången också. En sådan utveckling kan beskrivas som en metamorfos, men också som ett sätt att behålla principerna och låta dem vila på en tryggare tradition än ungdomlig känslovurm, något som tycks ha passat den flitige och självständige författaren.
Formuleringarna om radiolicensen och kritiken mot public service står sig än i dag.
Just frihetsbegreppet är intressant. När Johan Norberg 1997 bröt ny mark med Motståndsmannen Vilhelm Moberg uppstod en viss diskussion om huruvida Moberg var liberal, och docent Lennart Johansson kunde då visa upp valsedlar från 1926 där Moberg kandiderade på en samlingslista för liberalerna i Alvesta. Att individualism och självbestämmande varit bärande både som ideal och praktik under hela hans liv står bortom allt tvivel, men i huvudsak en praktiskt orienterad frihet för människan – inte någon skrivbordsprodukt.
Varje människas grundläggande rättighet att förkasta auktoritetens anspråk över det egna livet – så kan Mobergs moraliska credo sammanfattas. Men som Liljestrand visar är det kostsamt att gå sin egen väg och ställa sig utanför gemenskapen. Inte sällan drabbas de litterära huvudpersonerna av olyckor till följd av sin envishet och vilja att råda sig själva.
Det enda som egentligen saknas i biografin är Mobergs mer sentida artiklar. Det mesta nämns, som Därför är jag republikan, en uppskattad skrift som håller än i dag, medan tv-programmet med Palme om Solzjenitsyn och Sveriges oförmåga att dela ut Nobelpriset inte har klarat tidens tand. Men i samlingvolymen I egen sak finns en mängd pärlor, inte bara om att övervaka överheten utan också om monarki, Svenska Akademien och inte minst det eviga försvaret för yttrandefrihet och ett samhälle fritt från privilegier. Formuleringarna om radiolicensen och kritiken mot public service står sig än i dag och Moberg definierar förtjänstfullt tryckfrihet som rätten att inte hindras att uttrycka sin mening, i kontrast till Sveriges Radio, vars existens han avfärdar som lika överflödig som Statens Tidning och ett behov av en brevlådelicens.
Trots att detta tydligt liberala perspektiv uteblivit, är Mannen i skogen läsvärd för envar. Livet är inte alltid så enkelt. Just därför finns det all anledning att inte krångla till något under vår stund på jorden.