Vilket privatliv?

Rätten till ett privatliv genomsyrar de politiska rättigheterna i FN:s allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna (1948). Den återkommer i flera artiklar och handlar dels om frihet att välja sammanslutningar, religion och föreningsliv, dels att skyddas från godtyckliga ingrepp från enskilda eller från stater. Tankefiguren är ett ideal om människan som enskild individ i förhållande till det allmänna, till rättssamhället eller till staten.

Under moderniteten förstärktes idealet om människan som fristående individ som bör odla sitt förnuft och sin moral i syfte att förbättras som person och att tjäna det allmänna. I praktiken är värnandet om privatlivet ett privilegium för de med god ekonomi eller hög status som har haft förmånen att skydda sig mot ingrepp i det privata – även när det har rört perversioner och brottsliga handlingar.

En svårighet med definitionen av privatliv är att det inte finns tydliga gränser. Vad är det som ska skyddas? Finns det något gemensamt mänskligt som vi i allmän mening känner igen som privat? Skiftar det mellan tider och kulturer? Begreppet är undflyende och har vållat svårigheter för lagstiftare och akademiker som har velat närma sig frågan. Ett gediget försök görs av historikern Mattias Hessérus i avhandlingen Rätten till privatlivet – och moralen bakom omoralen i svensk press (Carlssons, 2017).

Hessérus gör olika slags avgränsningar för begreppsdiskussionen: idéhistorisk, juridisk, kulturell och i någon mening filosofisk. I stället för att låsa sig vid en teoretisk definition så arbetar han empiriskt för att demonstrera töjbarheten i det som uppfattas som privatliv. Detta lyckas han väl med utan att för den skull landa i en slutlig definition av vad privatliv egentligen är. Vad Hessérus visar är snarare dess funktion i förhållande till poler som privat – offentligt, moral – omoral, privat – gemenskap. Genom det material som Hessérus går igenom visar han hur maktens inflytande påverkar gränsdragningar. Privatlivet endera rättfärdigas eller orättfärdigas beroende på den allmänna moralen och tillfälliga opinionsvindar.

Gränsen för privatlivet blir därmed föremål för konjunkturer av moral och allmänhetens självbild.

Det är troligen ingen som någonsin har trott sig kunna definiera privatliv en gång för alla. Det är en förklaring till att både lagstiftare och filosofer har haft ytterst svårt med gränsdragningar för att skydda privatlivet – och det som i dag mer populärt går under beteckningen integritet – mot kränkningar, diskriminering, terror eller hot. Grundfrågan om gränsen mellan det ena och det andra landar alltid i ett ”det beror på”.

Denna flytande gräns blir därmed föremål för konjunkturer av moral och allmänhetens självbild som skiftar beroende på vilka norm- och samhällssystem som råder. De begrepp som blir centrala i Hessérus analys är ”Gemeinschaft” och ”Gesellschaft” (Ferdinand Tönnies. De innebär, enkelt uttryckt, en gemenskap som ser till den kollektiva nyttan i högre grad än till individuella fördelar respektive ett (modernt) samhälle där individens intressen går före kollektivets.

Hessérus undersöker huvudsakligen svenskt pressmaterial mellan 1920–1980, vilket i hög grad sammanfaller med folkrörelsernas, frikyrkornas och folkhemmets starkaste decennier. Tiden sammanfaller också med utarbetandet av det pressetiska systemet. Genom dessa yttre ramar fördjupar han sig framför allt i två händelser. Den första är tidningen Fäderneslandet som gavs ut under större delen av 1920-talet och en andra omgång 1933. Den andra huvudsakliga händelsen är Kejneaffären under 1950-talet som bland annat sammanföll med publicitetsreglarnas tillägg om ”privatlivets helgd” 1953 och senare Integritetsskyddskommitténs utredning från 1966.

Båda de empiriska exemplen visar sig hamna i konflikt med den allmänna rådande moralen, framför allt sexualmoralen. Hessérus visar hur de som stod föremål för kritiken utmålades som karaktärssvaga, som illvilliga förledare av ungdomen och som samhällsfientliga.

Hessérus uppgift är dock inte att motbevisa den kritik som drabbade exempelvis C S Dahlin, chefredaktör (men ej ansvarig utgivare) för Fäderneslandet. Snarare är det att visa att skyddet av privatlivet åberopas av olika sidor i konflikten om tidningens uthängningar av privatpersoner som begått omoraliska handlingar enligt Dahlins egen måttstock. Kritiken mot tidningens publiceringar av det som uppfattas som pornografiska bilder, skandaliseringar av privatpersoner, smygreklam för preventivmedelsförsäljning, sedlighetsförbrytelser och antisemitisk propaganda fick mängder av grupper att gå samman för att få tidningen nedlagd. Dahlin uppfattade å sin sida deras hets och påhopp som ett hot mot sitt privatliv och försvarade sig envist och högljutt.

Hade en mer frihetlig och tolerant inställning till publiceringarna inte lett till den politiska extremism och populism han lät sig drivas till?

En viktig poäng som Hessérus gör är att privatlivet inte är något skyddsvärt i egen rätt, utan värdet relateras alltid till sitt sammanhang. Det är de som i allmänhetens mening är skötsamma, sedliga och moraliska föredömen som därmed förtjänar ett skyddat privatliv. De som däremot hamnar i konflikt med den allmänna moralen har förbrukat skyddet av sitt privatliv eftersom det då finns annat som kan vara mer skyddsvärt, såsom kampen för rättvisa eller mot korruption. Det intressanta är att alla sidor som kommer till tals i debatterna menar sig ha rätten på sin sida och åberopar respekt för privatlivet.

En annan iakttagelse och fundering som väcks ur Hessérus undersökning, som han påvisar men inte vidare diskuterar, är hur pass mycket hetsen mot Fäderneslandet drev Dahlin mot ett ännu tydligare nationalsocialistiskt ställningstagande 1933 än han annars kanske hade intagit. Hade en mer frihetlig och tolerant inställning till publiceringarna inte lett till den politiska extremism och populism han lät sig drivas till?

Frågan lever vidare i vår egen tid med nazistiska och vänsterextrema demonstrationer och motdemonstrationer. Är det så att motstånd göder hydran? Och blir då skyddet för ett privatliv detsamma som att gräva en grop som hela demokratin riskerar att trilla ned i?

En tredje iakttagelse när det gäller Fäderneslandet är att den samfällda opinionen mot tidningen rörde uthängningar av enskilda personer och sexuella sedlighetsförbrytelser – inte de antisemitiska publiceringarna. Kanske ligger det utanför avhandlingens syfte, men nog avslöjar det en del även om de folkrörelser, kvinnoförbund, frikyrkor och stiftelser som organiserade sig i kampen mot ”smutspressen”. Var antisemitismen hos dessa en blind fläck före andra världskriget eller var det en hållning som man inte hade så stora invändningar emot?

Hessérus avhandling må förhålla sig till historiskt material mellan 1920–1980 men är synnerligen aktuell för frågor även i vår tid. Mekanismerna tycks i stora drag vara desamma. Det som är svårigheten är att identifiera berättigade och oberättigade gränsdragningar i sin egen tid. I dag går de under flagg som identitetspolitik, individers rättigheter utan skyldigheter eller publicering av detaljerade uppgifter om enskilda i samband med exempelvis #metoo – av vilka många har fällts av Pressens Opinionsnämnd i syfte att skydda enskildas rätt till en privat sfär.