Du använder en utdaterad webbläsare som inte längre stöds. Vänligen uppgradera din webbläsare för en bättre upplevelse av timbro.se

Susanne Wigorts Yngvesson: Faran med att kartlägga brottslighet

Att med hjälp av övervakning och statistik kartlägga grupper som riskerar att hamna i kriminalitet kan verka som en bra idé. I själva verket kan det komma att få ytterst oönskade konsekvenser.

Bild: Yeong-Nam ((CC BY-SA 2.0).

I valrörelsen utlovas från vissa håll hårdare straff, fler poliser och mer övervakning. Politiker ber alltså om starkare mandat att utöva det våldsmonopol som är en grundprincip i samhällskontraktet. Argumentet lyder ungefär: medborgarna inskränker sina friheter för att staten ska garantera trygghet genom bland annat våldsmonopolet. Anta att vi utvecklar tekniska möjligheter för att utöva tankekontroll och peka ut presumtiva brottslingar innan de ens har begått ett brott. Ska vi i så fall tillåta metoder för det? Det kan innebära att kriminaliteten minskar dramatiskt, men priset skulle vara inskränkningar av privatliv, tankefrihet, rörelsefrihet och opinionsfrihet. Fast om ändamålet är gott, såsom att garantera säkerhet, är det då inte värt det?

Tankefiguren går igen inom många politiska områden. Inom arbete för mänskliga rättigheter finns resolutionen om varje stats ansvar för att skydda sina medborgare (R2P). Inom stater arbetar man i social verksamhet och skola med förebyggande utifrån vissa värderingar. De som befinner sig i riskzonen för att bli kriminella ska tidigt identifieras så att förebyggande åtgärder kan sättas in.

I filmen Minority Report (2002) har polisen tekniska möjligheter att förutse människors handlingar. De kan arrestera ”mördare” innan brottet begås. Med teknikens hjälp kan polisen ändra historiens våldsamma förlopp. Systemet tycks oantastligt ända tills den dag då huvudpersonen John Anderton själv utpekas som en framtida mördare men avslöjar att det finns planterade data i systemet som förvränger hans historia.

Det är inte science fiction. Det är sådana övervakningssystem som nu legitimeras i våra samhällen.

För 16 år sedan häpnade jag över den filosofiskt intressanta idén att utifrån en allvetande position kunna förutse hur vi kommer agera. Det är en skrämmande men fascinerande tanke. I dag är tekniken för ”pre-crime” delvis realiserad. Med hjälp av digital spårning i sökmotorer och sociala medier, avancerade övervakningskameror och algoritmer kan tekniska system identifiera individer i farozonen (se Innan brottet på SVT Play). Polis och säkerhetstjänster upprättar listor på individer som inte har begått brott men som bör hållas inom uppsikt. I Chicago hade polisen först en lista på 400 personer men den utökades snabbt till 1 500. De som hamnar där bor i ”utsatta” områden och är oftast svarta. De kan vara vän eller släkt med en kriminell person, själva har snattat eller ha funnits på plats när brott har begåtts.

Men det är väl inte så farligt, tänker någon. Alla vill vi väl minska brott och våld. Ett av hoten med dessa system är dock att det vänder på en grundläggande rättsprincip om att betraktas som oskyldig tills dess motsatsen har bevisats. Ett annat hot är risken för att provocera fram brott. De som listas är ju på sätt och vis redan dömda, vilket kan minska viljan att vara laglydig.

Ett tredje och mer allvarligt hot är att den enskilda saknar makt över vad som definieras som kriminellt. När systemet med massövervakning väl finns på plats så kan det som ena dagen betraktas som lagligt plötsligt bli ett hot och definieras som en kriminell handling. I förebyggande syfte samlas stordata (big data) om exempelvis politiska och religiösa övertygelser för att kunna förutse brott och samköras med andra data. Ett fjärde hot är att den data som myndigheterna använder köps från privata bolag. Ett exempel är Beware, vars affärsidé bygger på otrygghet och vars metoder inte kan granskas fullt ut av myndigheter. Bolaget samlar och sorterar mjukvara som kalkylerar specifika medborgare som riskfaktorer utifrån vissa algoritmer och samhällsintressen.

Innan du avfärdar resonemanget som orealistiskt så fundera över hur du själv skulle reagera om polisen ställde frågor om varför du befann dig på en viss plats eller varför du umgås med vissa personer. Du har inte begått något brott men förmodas begå brott i framtiden. Du har ingen möjlighet att be dem att stryka dig från listan. Det skulle dessutom verka misstänkt, som om du inte har rent mjöl i påsen. Från och med den dagen vet du att allt du gör kan kontrolleras. Inte i allmänhet utan just din korrespondens och just dina rörelser. Det är inte science fiction. Det är sådana övervakningssystem som nu legitimeras i våra samhällen.