Vill du ha fyra år till av samma politik?

Det blev två intressanta timmar under valrörelsens sista duell och möte mellan statsministerkandidaterna. Ulf Kristersson och Magdalena Andersson möttes på Nalen i Stockholm och fick svara på väljarnas frågor genom den inbjudna publiken. Ulf Kristersson kommer till sin rätt i detta format och kunde berätta engagerat om förslag och problembeskrivningar på respektive område.

Socialdemokraterna har under omständigheterna valt en smart strategi. Man vill inte prata om sakpolitiska skiljelinjer, och man vill inte prata om Sveriges problem. De senaste två mandatperioderna och Stefan Löfven ska vara mindre än ett minne blott. Magdalena Andersson anstränger sig däremot för att framställa sig själv som den stora ledaren och statskvinnan som ibland inte ens hinner med den svenska valrörelsen eftersom hon är ute och representerar i världen.

Väljarna är inte dummare än att de vet att hon har varit finansminister i sju år

Det är en fördel som man har som sittande statsminister, men talepunkten om att hon ”bara har varit statsminister i nio månader” börjar faktiskt bli att ta det för långt. Väljarna är ju inte dummare än att de vet att hon har varit finansminister i sju år med stort inflytande över politiken och prioriteringarna.

Nästan varje sakpolitiskt förslag och vallöfte från högersidan har under valrörelsen också mötts av ett pragmatiskt ickebesked om att Magdalena Andersson inte stänger några dörrar. Det som fungerar kommer Socialdemokraterna förstås också att vilja göra. Med henne kan man få allt som man önskar av vilket annat parti som helst.

Ulf Kristersson och hans samarbetspartier har till exempel presenterat en lång rad förslag för att förbättra integrationen och stävja gängkriminaliteten. Då nickar Magdalena Andersson och upprepar för femtionde gången att hon ”ju håller med Ulf Kristersson om allt”.

Socialdemokraterna har misslyckats med alla sina politiska målsättningar.

Det låter kanske som ett ganska bra erbjudande? Magdalena Andersson och Socialdemokraterna har dock ett grundläggande trovärdighetsproblem. De har haft chansen att genomföra alla reformer som de i dag talar sig varma för. De har valt att inte göra det, och de har misslyckats med alla sina politiska målsättningar.

Under några av de tillfällen då det ändå uppstod tydliga skiljelinjer i debatten – Ulf Kristersson och Moderaterna vill till exempel tillåta altruistiskt surrogatmödraskap och kunde svara detta till kvinnan som hjälpt sina vänner att bli föräldrar. När Kristersson försökte pressa Magdalena Andersson om några andra skiljelinjer – som fastighetsskatten och bussning i skolan och – försökte Andersson låtsas som att förslagen inte finns.

Ulf Kristersson har gjort klokt i att poängtera, att om man vill veta vad en regering kommer att göra kommande fyra år, kan det vara bra att titta på vad de har åstadkommit under de senaste åtta.

Bara Spanien, Italien och Grekland har högre arbetslöshet.

Socialdemokraterna lovade EU:s lägsta arbetslöshet inför valet 2018. I stället har vi nu EU:s fjärde högsta. Bara Spanien, Italien och Grekland har högre arbetslöshet. Lärarbehörigheten och elevernas studiero i skolan har försämrats.

Antalet dödsskjutningar under 2022 har redan gått om antalet som vi hade under hela 2021. Medan skjutvapenvåldet har minskat i Europa har det ökat drastiskt i Sverige. Trots återkommande löften om regeringens ambitioner om fler poliser har det inte skett någon reell ökning under det senaste decenniet. Polistätheten är inte högre – utan till och med något lägre – i dag än när den socialdemokratiska regeringen tillträdde 2014.

Elen är dyrare än någonsin, och i vinter hotar planerade strömavbrott både hushåll och företag. Magdalena Andersson försöker skylla kärkraftsnedläggningarna på marknaden, men Miljöpartiet, Centerpartiet och Vänsterpartiet har varit tydliga med sin avsikt att avskaffa kärnkraften. Man har lovat nedläggning, och tillsammans med Socialdemokraterna lagt ner sex av tolv reaktorer.

Det är egentligen inte särskilt förvånande. Socialdemokraterna har ett eget ideologiskt motstånd mot en hel del av politiken som man nu säger sig vilja föra. Det gäller till exempel skatte- och bidragspolitik för att få fler i arbete, och straffskärpningar och avskaffade straffrabatter. Regeringen har prioriterat familjeveckan, med en samhällsekonomisk kostnad på 32,9 miljarder, och andra lockbeten till väljarna framför att satsa på statens kärnuppgifter.

Man har också haft svårt att komma överens med samarbetspartier som står långt från varandra politiskt och har helt motsatta ståndpunkter i de flesta av de viktiga frågorna. Det har resulterat i en kompromisspolitik med egna budgetposter till alla vilket medför stora kostnader och gör det svårt för en regering att prioritera och lösa problem som verkligen är akuta.

Det som möjligen kommer att hända är att Centerpartiet kommer att ha en sämre förhandlingsposition

Det finns ingenting som tyder på att dessa samarbetssvårigheter och problem med att prioritera kommer att vara mindre under nästkommande mandatperiod. Det som möjligen kommer att hända är att Centerpartiet kommer att ha en sämre förhandlingsposition efter att ha tydligt deklarerat att Socialdemokraterna är hennes enda alternativ, och att hon själv vill bli statsråd, vilket kommer att göra Vänsterpartiets förhandlingsposition starkare. Den som önskar sig skatte- och bidragspolitik för att få fler i arbete eller göra det mer gynnsamt att spara eller starta företag lär således bli besviken.

Politiska kommentatorer har siat om att Socialdemokraterna antagligen kommer att använda valrörelsens sista dagar till att presentera en större nyhet eller vallöfte som tar upp plats och får fokus. Men Magdalena Andersson klev in i valrörelsens sista debatt utan några nya besked eller idéer på hur Sveriges problem ska lösas.

Medan Ulf Kristersson berättade ivrigt på vardera område om vilka förslag som finns, och i vilka frågor som partierna på högersidan redan är överens och ”kan sätta i gång redan på måndag”, hade Magdalena Andersson nästan bara sin egen statsmannamässighet att presentera. Det är inte ingenting, och hennes förtroendesiffror är höga. Men det kommer inte att producera reformer eller lösa några problem under mandatperioden.

Det är en legitim fråga som de borgerliga valarbetarna ställer i möten med väljare: Om du tänker tillbaka på de senaste åtta åren – har Sverige blivit ett bättre eller sämre land? Vill du har fyra år till av samma politik? Om svaret är nej finns det ett annat alternativ med andra partier som är redo att försöka.