Yttrandefrihet är inte att vara snäll

SVT har länge haft problem med att leva upp till sin tänkta roll som distributör av ”opartisk och saklig information”. Såväl opartiskheten som sakligheten dyker upp fläckvis, och bakom fläckarna syns en tydlig slagsida vänsterut.

SVT:s Barnkanalen bjöd nyligen på ett extra allvarligt exempel. I programmet Sommarlov, som annars erbjuder barn i låg- och mellanstadieåldern ”spännande och somriga äventyr”, passar programledarna på att lära tittarna vad yttrandefrihet är:

I en demokrati så har man yttrandefrihet, som betyder att alla får säga och tänka precis vad de vill, så länge de inte sårar eller är taskig mot någon, alltså att man kränker någon annan person.

Den definitionen har inget med verklig yttrandefrihet att göra. Har man yttrandefrihet får man säga precis vad man vill utan några inskränkningar. Även den begränsade versionen av yttrandefrihet vi har i Sverige ger oss möjligheten att säga vad vi vill så länge det inte utgör exempelvis olaga hot, hets mot folkgrupp eller förtal.

Vad programledarna i Sommarlov har lärt sina tittare är däremot vad personer som inte gillar yttrandefrihet skulle vilja ha i stället. Det rör sig om en frihet att yttra sig som är begränsad till dem som säger rätt saker. Som den brittiske redaktören Brendan O’Neill uttryckte det i en intervju i Smedjan:

– Yttrandefrihet som inte gäller alla yttranden, alla idéer och alla ideologier är inte yttrandefrihet. Det är yttrandelicens. I väst lever vi i allt högre grad i ett system där vi vet att det finns saker vi får och inte får säga. Vi yttrar oss med licens, beroende på vad det är vi säger, och det är inte yttrandefrihet.

Får man inte såra eller vara taskig mot någon, innebär det i praktiken att uttalanden som ”din tröja är faktiskt inte särskilt snygg” inte omfattas av yttrandefriheten.

Motståndare till yttrandefrihet brukar vilja skydda människor från den skrämmande upplevelsen att känna sig kränkt. När trafiknämnden i Stockholm beslutade att förbjuda ”sexistisk och rasistisk reklam” förklarade det miljöpartistiska trafikborgarrådet Daniel Helldén att han känner att han har ”ett extra ansvar för att invånarna ska känna sig trygga och inte utsätts för kränkande beteenden eller information”.

Ofta är det den sortens kuddrumsomtanke som ligger bakom viljan att inskränka yttrandefriheten. Så även i fallet med Barnkanalens Sommarlov. Den felaktiga definitionen var förmodligen ett välment försök att få barn att sluta vara elaka mot varandra. Men att lära barn att yttrandefriheten inte gäller för den som är taskig, är att skapa ytterligare en generation som tror den har en verklig rätt att slippa bli kränkt. Får man inte såra eller vara taskig mot någon, innebär det i praktiken att uttalanden som ”din tröja är faktiskt inte särskilt snygg” inte omfattas av yttrandefriheten.

Dessutom har definitionen av vad som är sårande och taskigt blivit oroväckande bred. Begreppet mikroaggression har fått luft under vingarna, och omfattar allt som någon i teorin skulle kunna bli kränkt av. I praktiken motsvarar det nästan allt, från att fråga varifrån någon kommer till att ge uttryck för den provocerande åsikten att den mest kvalificerade personen borde få jobbet. Det sista samhället behöver är (ytterligare) en generation som på allvar anser att sådant hamnar utanför yttrandefriheten.

Det är mycket möjligt att Sommarlovs programledare och programansvariga tvärtom anser att den sortens värderingar är sunda och bidrar till ett bättre samhälle. Men hur gott uppsåt de än kan tänkas ha, är det ingen ursäkt för att ge barn felaktig information om vad de har för rättigheter. Framför allt inte när man själv ska föreställa saklig och opartisk.