Det öde landet

Flykten från landsbygden

Jag står utanför Hotell Ranten i det som med lite välvilja kan kallas för Falköpings centrum. Falköping har blivit kallad för Sveriges tråkigaste stad av självaste Jan Guillou. Medan vi i Norge ger våra tätorter mer heder än vad de förtjänar, verkar svenskar mer upptagna med att racka ned på platser som Åmål, Sunne och Falköping. Rankningarna görs alltid av människor som inte bor på dessa platser, men som tror att de skulle tycka illa om att bo där.

– Där kan du inte köpa några cappuccini, förutsade min svenska tolk och visade samtidigt att hon behärskade pluralformen av kaffe med mjölk på italienska. På så vis uppvisas social kompetens, på samma sätt som det visar social kompetens att veta att Falköping är tråkigt.

De flesta känner till Falköping eftersom intercitytåget mellan Stockholm och Göteborg stannar där. Precis framför gamla hederliga Hotell Ranten som står där förläget medan tvåvåningstågen bjuder på fri insyn i gästrummen.

Sett från landsvägen är det svårt att tro att befolkningen ökar, för landet verkar avfolkat.

Falköping är en gammal plats. Vid hotellet står en gånggrav från stenåldern där västgötarna lade generationer till vila i samma gravhög. Senare blev detta Sveriges västgräns. Köpstaden blev gång på gång bränd till grunden av danska officerare med tyska namn. Falköping var marknadsplats för gårdarna i området på gamla vykort skryts det om att Falbygden hade landets högsta kotäthet. I dag är det få som bryr sig om varifrån mjölken i cappuccinon kommer.

Falköping är både förflutet och framtid. Med typiskt svensk noggrannhet mätte Carl von Linné år 1746 byn till 400 steg lång och 200 steg bred. Från mitten av 1800-talet växte staden snabbt, tack vare det svenska industriäventyret. Lite har överlevt, men de flesta jobben har automatiserats bort. Staten gick in med stöd. Raden av reformer som ledde till att Sverige fick 290 kommuner (mot 426 i Norge) pumpade upp tätorter som Falköping med jobb i offentlig sektor.

I början av 1800-talet var Sverige ett landsbygdssamhälle där 90 procent av befolkningen bodde på landsbygden.

Enligt Stefan Swanström på Statistiska Centralbyrån (SCB) har urbaniseringen i Sverige skett i tre steg. I början av 1800-talet var Sverige ett landsbygdssamhälle där 90 procent av befolkningen bodde på landsbygden. Endast tre städer hade fler än 10 000 invånare. Den andra fasen, tillväxtfasen, kom med industrialiseringen och servicebranschens genombrott. Antalet städer med fler än 10 000 invånare växte till 22. Omkring 1930 nåddes punkten då majoriteten av svenskarna bodde i städer.

Den tredje fasen, som Swanström kallar stabiliseringsfasen, innebar att urbaniseringstakten avtog. Andelen av befolkningen som bor i städer har ökat från 81 procent 1970 till 87 procent 2017. Otroligt nog är det dessa sista, små rörelser som upplevs som mer dramatiska, eftersom det är de sista som går som släcker lamporna.

Stort och tyst

Sverige är ett anslående vackert land. Morgonen efter kör jag mellan de två insjöarna som utgör lungorna i den svenska kroppen. Det är högsommar och kornåkrarna står gula mot det blå himlavalvet, som om själva naturen imiterar flaggan. Ekar flankerar tillfartsvägarna där man kan se handmålade skyltar till ”loppisar”.

I radion meddelar nyhetsuppläsaren på sin nasala Stockholmsdialekt att Sverige 2017 nådde tio miljoner invånare. Sett från landsvägen är det svårt att tro att befolkningen ökar, för landet verkar avfolkat.

Sverige är ett av världens mest urbaniserade samhällen. 87 procent av befolkningen bor i städer eller tätorter. Ungefär hälften av landets kommuner upplever avfolkning. Det kanske inte är så överraskande, med tanke på att de gemensamma nämnarna för periferin är svag folkhälsa, låg utbildning, låga löner och bristande infrastruktur. 85 procent av landets kommuner förlorar sina unga till storstadsområdena. Medelklassen, som Carl Larsson målade i dess småborgerliga tillvaro, har lämnat landsorten och återkommer nu mest på sommarvisit.

Sverige är ett av världens mest urbaniserade samhällen. 87 procent av befolkningen bor i städer eller tätorter. Ungefär hälften av landets kommuner upplever avfolkning.

Fenomenet är inte unikt för Sverige. Modernitet och urbanisering går hand i hand, världen över. För 200 år sedan levde nio av tio skandinaver på landet. Sedan dess har rörelsen varit från arbete till kapital, från muskelkraft till tankekraft, från land till stad. Detta har haft dramatiska konsekvenser för det svenska bosättningsmönstret. Det är som att en vidsträckt bondby har ersatts av tre skyskrapor och en handfull höghus.

Samma trend går visserligen att se också i Norge och Danmark, men utvecklingen har varit mer brutal i Sverige. Merparten av landet töms på befolkning. Det är en händelse som saknar motstycke – om vi bortser från Digerdöden på 1300-talet – i svensk historia, och det sker nästan helt utan debatt.

Som nationsbyggaren Erik Gustaf Geijer (1783–1847) skrev om sina landsmän: ”Vad händer, det händer tyst.” För honom var den självägande bonden Sveriges framtid, i dag är det den högutbildade bostadsrättsinnehavaren.

Ett bondeoffer

”Affe” Afzelius, en andra generationens akademiker, möter mig för en rundtur i Broddetorp, som med sina hundra invånare är en av de små orterna som Falköping åderlåter. ”Affe” är en påtagligt defensiv man med hornbågade glasögon. Tillika före detta handbollsspelare och militär. Han påminner mig om dessa filmkaraktärer som i den första delen av actionfilmen är halvtrovärdiga betamän, tills omständigheterna tvingar dem till att bli övermänskliga stridsmaskiner.

– Broddetorp är mitt smultronställe.

Affe poängterar att många av gårdarna i trakten nu är fritidsboenden. Han menar att landsbygden har blivit folkets ”Astrid Lindgren-fantasi”, en förmodern utpost i världens modernaste land.

– Vi, sommarturisterna, samlar loppisfynd på samma vis som riksantikvarien tagit med sig Broddetorp-altaret till Stockholm, det förgyllda altare från 1100-talet som varit bygdens stolthet.

Afzelius kallar landsbygdens död för ett ”bondeoffer” i den moderna ekonomin där marknaden föredrar befolkningstäthet. Han tror att avvecklingen av den svenska landsbygden kunnat pågå i tysthet delvis eftersom den gröna vågen på 1970-talet avromantiserade idealisterna som flyttat ut på landet för att komma ”tillbaka till naturen”. Den rörelsen var inte lika stark i Norge och besvikelsen således också mindre.

Afzelius kallar landsbygdens död för ett ”bondeoffer” i den moderna ekonomin där marknaden föredrar befolkningstäthet.

Affe pekar på den svenska elitens dyrkan av det moderna:

– I det moderna samhället finns ingen uppenbar plats för landsbygden.

Det är en viktig poäng som dock är svår att kvantifiera.

Medan det i Norge är vanligt att knyta sin identitet till just landsbygden årtionden efter att man flyttat till staden, tycks svenskar ofta ta med sig sin stadsidentitet när de kliver av tåget. Sveriges intelligentia ser på landsbygden som en plats som man söker sig bort ifrån. Ordet ”glesbygden” har en negativ laddning. Som popgruppen Kent sjunger: ”Jag är självmordsstatistiken. Jag är glesbygden, Rohypnolen. Jag är svartsjukan, alkoholen.”

Resten av Sverige

Man ska inte sticka under stol med att den svenska landsbygden numera inte är ursvensk, om inte det ursvenska är en beteckning på amerikansk utkantsdekadens. Aldrig har jag sett så många sydstatsflaggor och ansiktspiercingar som på landsbygden i Västergötland: så mycket jeanstyg, så många dåliga tatueringar.

Konservativa som föreställer sig att den svenska kulturen har bevarats på landsbygden och kan återupptäckas, så som den blev under nationalromantiken på 1800-talet, har med största sannolikhet fel. Det mest framgångsrika företaget i Broddetorp är en sadelmakare som hittat sin nisch i att tillverka slitstark bondageutrustning och medeltida skor.

Aldrig har jag sett så många sydstatsflaggor och ansiktspiercingar som på landsbygden i Västergötland: så mycket jeanstyg, så många dåliga tatueringar.

Vi slutar där vi började, vid den nedlagda järnvägen. Afzelius menar att huvudanledningen till att Landsbygdssverige dör inte är storstädernas magnetiska dragningskraft, utan regionala tjänstecentra som just Falköping. Stängning av hälsocentraler och skolor har sedan mitten av 1990-talet följts av nedlagda lokalbutiker – de sista lokala, dagliga mötesplatserna. Västra Götaland beräknas ha förlorat en fjärdedel av sina dagligvaruhandlare sedan mitten av 1990-talet. I Norge subventioneras butiker i avlägsna bygder för att hålla öppet.

I TV-dokumentären Resten av Sverige skildras en utveckling som är lika tråkig som den är oundviklig. I tre program söker Po Tidholm efter ”den landsbygd vi kommer ifrån och den ödemark som den sakta förvandlas till”. Han skildrar ett samhälle där förbundet mellan stad och land har brustit. Ett omkväde i intervjuerna är att staten helst vill få människor att flytta till tätorterna där det är billigare att leverera tjänster. Att stanna kvar på landsbygden framställs som en form av civil olydnad.

Stängning av hälsocentraler och skolor har sedan mitten av 1990-talet följts av nedlagda lokalbutiker – de sista lokala, dagliga mötesplatserna.

Ett tredje centralt element som bidrar till att förklara skillnader mellan Norge och Sverige, förutom modernitetsdyrkan och kommunsammanslagning, är ett stödsystem som Norge aldrig införde. En del av den svenska glesbygdspolitiken bestod länge av så kallade ”flyttbidrag” – där arbetssökande fram till 2015 fick ekonomiskt stöd, ofta över 100 000 kronor – för att flytta till en annan plats för att hitta ett jobb.

Tanken var att detta skapade en mer dynamisk arbetsmarknad, men har haft som bieffekt att det bekostar avflyttning från landsbygden.

Emigrationsutredningen

Intervjuerna i tv-dokumentären skiljer sig från den första av de stora moderniseringsdebatterna i Sverige. 1907 bodde en femtedel av alla svenskar i USA. Det rådde en bred enighet om att något hade gått fel. Gustav Sundbärg sökte med vetenskaplig precision efter en lösning på ett brådskande problem som politikerna inte klarade av att hantera.

Denna är Skandinaviens offentliga utredningars anfader. Den 900 sidor långa utvandringsutredningen lades fram för riksdagen 1913.

Lösningen presenterades i form av krav på statliga ingripanden. Den inflytelserika Nationalföreningen mot emigrationen menade att emigration, urbanisering och industrialisering skulle motverkas genom att ny mark skulle läggas under plogen och således en självägande småbrukarklass kunna uppstå.

Slutsatsen blev dock en annan: emigrationen blev ett argument för fortsatt industrialisering. Historikern H Arnold Barton skriver att Sverige skulle bli ”Framtidslandet”.

1907 bodde en femtedel av alla svenskar i USA. Det rådde en bred enighet om att något hade gått fel.

Sverige blev en industrination, något som Danmark och Norge aldrig lyckades med. Fabriker öppnades i tätorter som bands samman med järnvägarna. När den svenska industrin gick in i en långsiktig nedgång under andra halvan av 1900-talet tog den offentliga sektorn i stor utsträckning över rollen som arbetsgivare i de svenska regionerna.

Efter den svenska kronans kollaps 1992 blev detta omodernt och marknaden fick den roll som staten tidigare hade haft i samhällsplaneringen. Statens abdikation i mötet med marknaden tycks vara ett fjärde element som skiljer Sverige från Norge.

I januari presenterade regeringen en ny utredning om Sveriges landsbygd – med löfte om en ”sammanhängande politik för arbete, förnybar tillväxt och välfärd”. Det 288 sidor långa expertutlåtandet fick nästan inget mediegenomslag. Det kan bero på att det är mycket vagt, trots hela 75 förslag på hur landsbygden kan ges nytt liv: allt från bredband till bättre tillgång till högre utbildning och fler arbetstillfällen i offentlig sektor.

Statens abdikation i mötet med marknaden tycks vara ett fjärde element som skiljer Sverige från Norge.

Landsbygdsutredningen är utan tvekan välmenande men saknar strategisk riktning. Man vill vända trenden inom det etablerade ramverket, utan någon vision om vilken sorts Sverige som man vill bygga. Glesbygdssverige får ofta besök av bekymrade politiker och journalister.

Ett återkommande ord vid dessa besök är ”utmaning”, som är en eufemism för problem. Ordet förekommer 83 gånger i rapporten. Det noteras att under de senaste tre åren har cirka 100 av 130 landsbygdskommuner ökat sin befolkning, framför allt till följd av kommunplacerade flyktingar.

Utmaningen är, som utredningen flera gånger påpekar, att få dem att stanna. Många kostsamma åtgärder föreslås.

Nicab i dimman

I dag upplever Sverige en ny emigrationsvåg. ”Större än någonsin” enligt SCB. Varje år utvandrar cirka 50 000 personer, både invandrare och svenskar, av okända anledningar. Märkligt nog har SCB inga siffror på vilka delar av befolkningen det är som emigrerar. Utvandringen har hamnat i skuggan av invandringen.

Hundra år tidigare var det inte aktuellt att tillåta invandring för att kompensera för utvandringen. Den nationalkonservative statsvetaren Rudolph Kjellén rekommenderade att man skulle ”stänga båda dörrarna, försöka förhindra den klara strömmen ut och den grumliga strömmen in”.

Detta, och en del andra olyckliga citat, gör att Sverige i dag inte kommer ihåg sin störste statsvetare, mannen som myntade begreppet ”geopolitik”. 2017 anses invandring vara en potentiell lösning på landsbygdens problem. Omkring en miljon invandrare har flyttat till Sverige sedan millennieskiftet.

Om bara några hundra tusen av dessa bosatte sig på landsbygden skulle mycket vara gjort. På 1990-talet gav flyktingar från Balkan många landsbygdskommuner en tillfällig ökning innan mer än 90 procent flyttade till städerna.

På 1990-talet gav flyktingar från Balkan många landsbygdskommuner en tillfällig ökning innan mer än 90 procent flyttade till städerna.

Kjellén föddes på Torsö, en ö i Vänern. På den tiden hade ön över 2 000 bofasta, i dag är de kanske 500. På stranden stöter jag på en grupp skäggiga unga män, sådana som man i Sverige kallar för ”ensamkommande barn”, från mottagningscentret i Mariestad på fastlandet.

De flesta kommer från Afghanistan och kompenserar för vad de saknar i simningskunskaper med en djävulsk ljudnivå. Flickorna som de försöker imponera på packar ihop sina randiga badhanddukar och gör reträtt.

Jag kommer i samspråk med två unga män som båda heter Mohammed. De har uppenbarligen fått tydliga instruktioner om svensk takt och ton. De är närmast samtalsdödande hövliga. Samtalet sker på engelska, uppblandat med enstaka svenska ord. Ordet ”lagom” dyker upp i de mest oväntade sammanhang.

De säger bägge att de trivs i Sverige och understryker hur tacksamma de är. Männen har varit på utflykter runt om i Västra Götaland och är på det hela taget mycket glada åt vad de har sett. De tycker om hur grönt allt är.

Då jag frågar om de skulle kunna tänka sig att slå sig ned på den svenska landsbygden avbryter de varandra med högljudda ”ja, absolut!” innan den ena säger att han vill flytta till Göteborg och den andre till Lyon. Jag påpekar att jag har sett invandrare – av kläderna att döma – driva längs vägarna i de flesta tätorter som jag har kört igenom. Tror ni att dessa kommer att stanna?

– Nej, lyder svaret.

Varför?

– För de flesta muslimer bor i Malmö.

Centrum och periferi

Sveriges avfolkning sker i gränslandet mellan populärkultur, ekonomi och strukturellt tryck. En minoritet, ledd av ekonomen och framtidsgurun Kjell A Nordström, välkomnar en framtid där nästan alla bor i och runt några stora städer. Resten är mer eller mindre ödemark. ”Framtiden tillhör staden, inte landet” säger han. En majoritet bland beslutsfattare menar att detta bör undvikas, men ingen har någon klar uppfattning om hur. Som kontrast brukar Norge lyftas fram som ett exempel på klok landsbygdspolitik.

Sveriges avfolkning sker i gränslandet mellan populärkultur, ekonomi och strukturellt tryck.

Men riktigt så enkelt är det inte. Norge har också uppnått en urbaniseringsgrad på 80 procent. När man till exempel jämför befolkningstrenderna i Nordnorge med Nordsverige så är det ingenting som tyder på att norsk landsbygdspolitik har varit mer lyckad än den svenska.

Jonas Stein vid universitetet i Tromsö visar att avfolkningen i Nordnorge har varit större än i Nordsverige de senaste 45 åren. Å andra sidan visar forskarna vid Senter för bygdeforskning en tydlig positiv trend bland bönder i den norska glesbygden. Framtidstron är också stark bland fiskebåtsägare. En mer generell studie från samma institution visar att det finns fler optimister i städerna än på landsbygden. Men både i stad och land är det fler som menar att utvecklingen hemma går i rätt riktning nu än 2013.

En av anledningarna till norsk glesbygdsoptimism är politisk. Sociologen Stein Rokkan lyfte spänningen mellan centrum och periferi som själva grunddimensionen i studiet av utvecklingen i Norge. Upprepade gånger, som i striden om norskt EU-medlemskap, har splittringen mellan centrum och periferi rubbat jämvikten i systemet och skapat ”splittring i de etablerade strukturerna”, enligt Rokkan.

Kampen har format det norska partiväsendet och kom att skapa den ”centrum-periferi-allians som i långa tider kom att ge Arbeiderpartiet avgörande styrka”, sammanfattat i partiets mest kända slagord: ”By og Land – Hand i Hand”.

Landet vi ärvde

De svenska socialdemokraterna har tagit en annan väg. Väljarna på landsbygden avgör inte svenska val, där finns för få röster att hämta. Medlemskapet i EU har gjort sitt med lågpriskonkurrens, som givit konsumenterna ett bredare och billigare utbud, men till priset av att många bönder har blivit utkonkurrerade. Dock inte alla.

I sin bok om den svenska adeln, Jorden de ärvde, visar Björn af Kleen hur de svenska markägarna, biträdda av socialdemokrater, har blivit glesbygdspolitikens verkliga vinnare.

Väljarna på landsbygden avgör inte svenska val, där finns för få röster att hämta.

Den svenska adeln utgör 2,5 promille av befolkningen, men äger land som motsvarar ett område större än Gotland – och som växer, delvis på grund av EU:s jordbrukssubventioner. Jordbruksverkets lista över mottagarna av sådant stöd är i det närmaste en katalog över svensk lantadel. Skattereformerna som Göran Persson genomförde var menade att hjälpa bönderna, och de hjälpte de stora jordägarna att bli större. De enorma jordarna skapar dessvärre få arbetsplatser.

Betyder det något om landet töms på människor? Kommer cappuccinon att mista sin sötma? Jag måste varna för att jag är partisk i den här frågan, eftersom jag växte upp på den norska glesbygden i inre Agder och återvänder varje sommar för att själen ska få ro.

Kanske hade författaren Knut Hamsun en poäng med romanfiguren August, den moderna människa som släpar rötterna efter sig från ställe till ställe och inte hör hemma någonstans? Det är gott att höra hemma. Det har ett värde som inte kan mätas i pengar.

I någon tvårumslägenhet där trappuppgången luktar av grannens middag kommer någon att drömma om att vara herre i sitt eget hus.

Och av den anledningen tror jag att trenden kommer att vända. Henrik Bolin som är rektor, bosatt på en gård utanför Vännäs i Norrland, har ovedersägliga urbana rötter. Familjen var guldsmeder hos den ryske tsaren. Han är en välvårdad man, något som ter sig närmast anmärkningsvärt i Norrland. Bolin tror att pratet om att ”rädda den svenska landsbygden” är missriktat.

– Det är ebb och flod i synen på landsbygden i Sverige, och nu står vi vid högvattenmärket för anti-ruralismen.

Medan solen gick ned och den förmoderna stillheten sänkte sig, fortsatte fembarnsfadern:

– Jag tror att landsbygden kommer att återupptäckas av stadsbor som inser att livskvaliteten är högre och normtrycket lägre långt från staden.

Precis som staden så växlar landsbygden mellan att vara utopi och dystopi i det folkliga medvetandet. I någon tvårumslägenhet där trappuppgången luktar av grannens middag kommer någon att drömma om att vara herre i sitt eget hus. Det motsvarar ett annat svenskt ideal, nämligen individualismen.