Utblick Krönika
Trängd mellan vänster och höger
CDU:s Friedrich Merz slipper att inkludera De Gröna i den nya tyska regeringen. Samtidigt kommer storkoalitionen mellan CDU/CSU och SPD att trängas mellan starka partier till både vänster och höger i förbundsdagen, skriver Erik Thyselius apropå den tyska regeringsbildningen.
Det handlar om perspektiv. Å ena sidan. Kristdemokratiska CDU/CSU blev största parti och Friedrich Merz är Tysklands näste förbundskansler. Nu väntar koalitionsförhandlingar med SPD, som kommer att ledas av den 47-årige soldatsonen Lars Klingbeil. Förhoppningen är att han representerar ett generationsskifte som kan blåsa nytt liv i den svårt stukade socialdemokratin (16 procent).
Visst finns stötestenar mellan CDU och SPD: Merz vill se sänkta skatter och en kraftigt bantad byråkrati. Klingbeils SPD vill se riktade stöd till industrin och bidrag till socioekonomiskt svaga grupper. Inget av detta bör dock vara oöverstigliga hinder. I bästa fall lyckas Merz uppfylla sitt löfte om en färdig regering lagom till påsk. Och i bästa fall blir denna regering tillräckligt handlingskraftig för att hantera Tysklands djupgående strukturella problem.
Viktigast för den kommande regeringsbildningen är att vänsterradikala och pro-ryska Bündnis Sahra Wagenknecht, BSW, med minsta möjliga marginal (0,03 procent!) hamnade under förbundsdagsspärren.
Hade BSW kommit in skulle vi tvingats se en trepartiregering bestående av CDU/SPD samt De Gröna formats. En sådan trio hade med högsta sannolikhet präglats av interna bråk och splittring, precis som Olaf Scholz (SPD) misslyckade trafikljuskoalition. Särskilt svårt hade det varit att komma överens i energifrågan. Och högerradikala Alternative für Deutschland (AfD) hade gnuggat händerna och bekvämt spelat rollen som den enda ”sanna” oppositionen.
Teslamiljadären Elon Musks och USA:s vicepresident JD Vance försök att agera draglok åt AfD verkar inte ha gynnat partiet nämnvärt. Om något så bidrog förmodligen deras inblandning till att mobilisera AfD-kritiska väljare. Valdeltagandet var också det högsta sedan 1990: hela 84 procent av tyskarna gick till röstlokalerna.
Men det handlar, som sagt, om perspektiv. Ja, en ny storkoalition mellan CDU och SPD (”GroKo”) var det minst dåliga scenariot givet läget. Men å andra sidan…
Det här är det näst sämsta valet för CDU (28,5 procent) någonsin. Förr i tiden hade ett valresultat på under 30 procent för kristdemokraterna ansetts vara en skandal. Nu jublar man i stället. Sett till motståndet, den svagaste och mest impopulära regeringen i efterkrigstid, blir CDU:s valresultat än mindre imponerande. Partiet ökar endast fyra procent jämfört med katastrofvalet 2021. För SPD:s del är detta det sämsta valet någonsin. Liberala FDP åkte ut med buller och bång.
Högerradikala AfD kan i ett scenario med en ny “GroKo” bildsätta sig som den enda riktiga oppositionen.
Högerradikala AfD, som också i ett scenario med en ny “Groko” kan bildsätta sig som den enda riktiga oppositionen, fördubblar sitt väljarstöd (20,8 procent) jämfört med förra valet. Man tar röster från i princip alla partier (mest från CDU och FDP), men flest nya röster lockar man från sofflocket. Förmodligen har partiet lyckats mobilisera en, fram tills nu, outnyttjad väljarpotential.
Teorin har varit att det funnits ett naturligt ”tak” för AfD i västra jämfört med östra Tyskland. Vulgärt uttryckt: de väljare i östra Tyskland som av ilska ställt ifrån sig ölen, masat sig upp ur soffan och röstat på AfD, har i västra Tyskland haft sin motsvarighet hos de som uppgivet suttit hemma och druckit pilsner framför TV:n. Det betyder inte att AfD ska avfärdas som ett parti för arga öldrickare, tvärtom håller det på att bli en ganska bred rörelse, men det kan vara en förklaring varför det nu också brutit in i denna väljargrupp.
Ser man på valdistrikten sorterade efter största parti är östra Tyskland knallblått (AfD:s färg) och västra Tyskland svart (CDU:s färg). Vid en första anblick kan det kanske kännas tryggt. Men det är en falsk trygghet. Påfallande ofta, om än inte överallt, är AfD näst största parti i västra Tyskland. Det vore därför ett ödesdigert misstag att främst se högerpopulismen som ett ”östtyskt” fenomen
Valets andra uppenbara vinnare är Die Linke, som fram tills för bara någon månad sedan fortfarande var uträknade. Från att ha guppat på 2-3 procent i opinionen gjorde partiet en fenomenal valrörelse som fokuserade på sänkta hyror, pro-migration och, givetvis, kamp mot AfD. Det lönade sig: Die Linke fick drygt 8 procent. Flest väljare tar partiet från De gröna. Sannolikt fångade Die Linke upp de väljare som inte var bekväma med Robert Habecks försök att tuffa till sig i migrationsfrågan.
AfD och Die Linke kan tillsammans blockera förslag som kräver två tredjedelars majoritet.
AfD:s och Die Linkes framgångar innebär att de tillsammans kan blockera förslag som kräver två tredjedelars majoritet i den kommande förbundsdagen (på tyska ”Sperrminorität”). En ändring av den så kallade ”skuldbromsen”, till exempel. Det skulle behövas, går det att argumentera, både för att få fart på den tyska ekonomin och till att rusta upp försvaret massivt. Både CDU och SPD vet därför att bromsen kommer att behöva omförhandlas. Snarast.
Även om Die Linke använder mjukare ord och vill sända civil hjälp till Ukraina, står partiet i grunden för samma Rysslandsvänliga linje som AfD. Risken för att båda partier kommer att stoppa alla förslag som syftar till att rusta upp Tyskland och, i förlängningen, att stötta Ukraina är därför mycket stor.
Det finns dock en oortodox lösning. Den gamla förbundsdagen är giltig fram till den 24 mars. Om den kallas in kan CDU/CSU-SPD-De gröna samt liberala FDP få igenom en grundlagsändring som annars skulle falla i den tillträdande förbundsdagen.
En vacker manöver? Knappast.
Kommer arga röster ropa om att demokratin ännu en gång satts ur spel? Garanterat.
Är den nödvändig? Ja. Ett Tyskland vars upprustning fortsätter att stampa ökar risken exponentiellt för att vi snart inte har någon demokrati att bråka om.
Epoken ”Merz” börjar onekligen dramatiskt. Och det innan han ens har hunnit bli förbundskansler.