Ekonomi Krönika
Låt riskkapitalisterna ta riskerna
Följderna av Northvolts konkurs lär bli kännbara. Lärdomen är till stor del samma som under 70-talets kollapser: staten ska inte agera industrialist eller riskkapitalist, skriver Joakim Broman.
Utsiktsplatsen ovanför kalhygget där fabriken skulle byggas kallades Tvivlarnas kulle. De som inte trodde på projektet, på alla miljarder som plöjdes ner, på alla tusentals bygg- och fabriksarbetare som skulle jobba här, kunde själva gå upp och se det hända.
För drygt tre år sedan var jag där, inte uppe på Tvivlarnas kulle, men på studiebesök i fabriken. Och jag var rätt imponerad till en början. Byggnadernas skala var i sig slående, miljöerna var sterila som laboratorier, maskinerna avancerade och aktiviteten ständig.
Men efter rundturen, när den dåvarande presschefen kört igenom företagspresentationen och ville prata politik, började jag tänka på att klättra upp på den där kullen. “IRA, Inflation Reduction Act, har förändrat allt”, sade han. När USA så tydligt signalerade att man tänkte ta ledartröjan genom industristöd, lån och subventioner till den gröna industrin kunde inte Europa och Sverige halka efter. “Får vi inte stöd här byggs nästa fabrik i USA”, fortsatte han.
“Får vi inte stöd här byggs nästa fabrik i USA”, fortsatte han.
Ja, varsågod att flytta, hann jag tänka, men innan dess har sagan om batterifabrikören hunnit bli mörkare och betydligt mer farsartad. Någon volym i produktionen fick man aldrig till, så sent som i december 2023 producerades 5 promille av den totala planerade kapaciteten. Suspekta dödsfall drabbar anställda på fabriken, skulderna rusar. Scania, ett av bolagets storägare, surnar till över de uteblivna leveranserna, BMW drar tillbaka en order på 2 miljarder dollar efter leveransproblem. Under sensommaren 2024 vill man ta in nytt kapital och genomför en nyemission, men den misslyckas och skuldkrisen blir akut. Man varslar 1 600 personer och försätter ett dotterbolag i konkurs, men det innebär i sin tur att ett utlovat lån på 5 miljarder dollar fryser inne.
I november ansöker man om rekonstruktion och grundaren Peter Carlsson avgår som vd. Men märkligheterna blir inte färre. I stället för att ansöka om rekonstruktion i Sverige upprättar man ett brevlådeföretag i USA, varifrån dyra advokatbyråer skickar grundlösa hotbrev till fordringsägare – en del av dem mindre företag i Västerbotten. I början av februari rapporteras att bolaget saknar en styrelseordförande, olagligt enligt Aktiebolagslagen.
Konkursbeskedet kändes som och var nog bara en tidsfråga. I analyser påpekas att det är den största konkursen sedan Kreugerkraschen. Det stämmer säkert, men ska sättas i kontext. När Ivar Kreugers tändsticksimperium kollapsade i en skuldkris stod koncernen för mer än hälften av värdet på Stockholmsbörsens A-lista. Kreuger hade lånat 800 miljoner kronor av svenska banker, enligt Riksbankens historik motsvarande över 10 procent av BNP.
Den digniteten har tack och lov inte Northvolt i den svenska ekonomin. Ändå lär följderna av kollapsen bli kännbara. Dels för Skellefteå, som gjort stora satsningar för att försöka klara den omställning till nyindustrialiserat samhälle som Northvolt krävde av kommunen. Dels för skattebetalare, i Sverige och i andra länder. Redan förra sommaren konstaterade Dagens industri i en granskning att 88 av de 214 miljarder som tillförts till Northvolt på ett eller annat sätt kommer från offentliga medel i Sverige, från europeiska institutioner, från Tyskland och Kanada. Bland de svenska medlen finns dels rena bidrag från exempelvis Energimyndigheten, Vinnova, Tillväxtverket och Naturvårdsverket. I andra fall har offentligt ägda bolag som Vattenfall och Skellefteå Kraft gått in som investerare. Riksgälden har utfärdat kreditgarantier. Bolag som tar emot sådana måste visserligen betala marknadsmässig ränta, men när konkursen är ett faktum hamnar notan hos staten och skattebetalarna.
När vinster privatiseras och förluster socialiseras ökar risktagandet och sätter vanliga kalkyler ur spel.
Inte minst har svenska pensionssparare genom AP-fonderna investerat nästan 6 miljarder kronor i Northvolt. I januari 2025 KU-anmälde Moderaterna den förra regeringen och Magdalena Andersson för att få till en granskning om huruvida man utövat påtryckning på AP-fonderna att investera.
Vad den granskningen visar och vad notan i slutändan blir för vår gemensamma kassa får tiden utvisa. Men den viktiga poängen är kanske att det inte saknats varningar. Dels finns förstås historiska läxor, och då behöver man inte ens gå tillbaka till Kreugerkraschen utan bara till 1970- och 80-talens misslyckade industripolitik och storvulna satsningar. Varvskrisen och Stålverk 80 visade på det vanskliga i att staten agerar industrialist eller riskkapitalist. Åtskilliga personer har varnat i flera år.
Hade Northvolt kunnat bli något annat? Få igång produktionen och förändra såväl Skellefteå industrin i norra Sverige? Hängde misslyckandet på styrningen av bolaget, alltför aggressiv expansion och alltför hastiga försök att överföra och skala upp teknik som främst funnits i Kina? Vem vet.
Det vi däremot vet är att offentliga medel i privata affärer innebär faror. När vinster privatiseras och förluster socialiseras ökar risktagandet och sätter vanliga kalkyler ur spel. Det är faktiskt inte säkert att Northvolts kollaps säger så mycket alls om gångbarheten varken i klimatomställningen eller i andra gröna industrisatsningar, i Norrland eller i andra delar av världen. Men varningen är tydlig: om det ska lyckas måste satsningar stå på egna ben. Politiker ska sätta spelregler, inte fatta affärsbeslut, välja teknik eller agera delägare. Klättra i stället upp på Tvivlarnas kulle och låt marknaden ta både vinster och förluster.