Smedjans sommarredaktion
Under sommaren förvandlas Smedjan från magasin till ledarsida, där våra sommarsmeder dagligen kommenterar svensk, europeisk och global politik i kortare texter. Välkommen att läsa! Läs mer
Samhälle Ledare
Polska regeringsbildningen är ett föredöme för Sverige
Mitten höll inte. Den rasade samman tack vare en nu alltför vanlig sammansvärjning av högerpopulism och politiskt frustration. Inte ens premiärminister Donald Tusks stjärnglans kunde skydda den sköra väljarkoalition som för två år sedan trodde sig ha påbörjat processen att förpassa det allsmäktiga Lag och rättvisa (PiS) till glömskans arkiv. Så blev det inte. När alla polska provinser i årets presidentval var färdigräknade stod det klart att Tusks kandidat inte hade vunnit.
Presidentvalet den första juni kom som en chock för den polska regeringen. Warszawas framgångsrika borgmästare Rafał Trzaskowski lovade att vara spiken i kistan för den polska socialkonservatismen och en accelerator för den nyvunna regeringens försök att vända den demokratiska tillbakagången. Hade Trzaskowski blivit president skulle veto-pennan kunnat låsas in och Donald Tusk på riktigt ha påbörjat reparationen av den polska demokratin.
Men Donald Tusk lät inte besvikelsen ta över. Kort efter valnederlaget begärde han en förtroendeomröstning i parlamentet. Trots att valet av president inte hade ändrat styrkeförhållandet i Sejmen så var omröstningen – som regeringen självklart vann – en viktig symbolisk vinst för att mobilisera sina anhängare. Omröstningen skapade rubriker i hela Europa. Det som däremot inte gav lika många artiklar är gårdagens regeringsombildning.
Vad allt däremot signalerar är insikten om att genomförandet av gårdagens vallöften inte garanterar framtida valvinster.
Rockaden är inte som de i Sverige när Jessica Rosencrantz fick ersätta Jessika Roswall eller när Mats Persson och Johan Pehrson bytte plats. Nej, den polska rockaden är en politisk omkalibrering för att göra regeringen bättre rustad att lösa de politiska problem som orsakade presidentvalsförlusten.
Ombildningen signalerar att regeringen nu ska röra sig bort från de frågor de gick på val på och istället fokusera på det som väljarna nu finner vara viktigast. Fokus ligger därför på invandring och plånboksfrågor.
Den första nyheten som kom var inrättandet av en ministerpost med ansvar för att bekämpa den illegala invandringen. På samma sätt förstärktes finansdepartementet och ministern har nu fått ett tydligt uppdrag att göra allt i sin makt för att stärka hushållens köpkraft. Även ett nytt energidepartement skapades för att sänka elpriserna och undvika att den regeringen ska möta samma elprisdebatt som delvis tvingade Magdalena Andersson att lämna ifrån sig nycklarna till Sagerska palatset 2022.
Det som nu sker i den polska regeringen innebär inte att de kommer att avbryta försöken att liberalisera aborträtten, stärka mediernas självständighet eller att ta bort de inskränkningar i rättsväsendet som skedde under förra regeringen. Vad allt däremot signalerar är insikten om att genomförandet av gårdagens vallöften inte garanterar framtida valvinster.
Polens premiärminister gör sig redo att vinna nästa val, Tidöregeringen borde ta efter – även Kristersson är i behov av en nystart.
Polens premiärminister gör sig redo att vinna nästa val, Tidöregeringen borde ta efter – även Kristersson är i behov av en nystart.
Tidö-avtalets stora fördel är att den villkorar stödet i utbyte mot politisk leverans. Samarbetet har i det hänseendet varit oerhört framgångsrikt i att genomföra det som står i avtalet. Men nackdelen med avtal är att den snärjer fast regeringar i att enbart fokusera på att bocka av listan av reformer – vilket innebär att de inte kan angripa andra samhällsproblem med samma handlingskraft.
Alla stora strukturreformer som regeringen hade velat göra – men som står utanför Tidö-avtalet – måste genomgå rigorösa kompromissrundor. Den polska koalitionen är i det hänseendet mycket mer lättrörlig och kan snabbt röra sig i vilken riktning som helst för att möta politiska vindar. Även om Kristerssons regering har landat rätt i kriminalitet, migration och energifrågor så skulle regeringen inte kunna göra den omkalibrering som hade behövts för att lösa de problem som nu tornar upp sig vid horisonten och vars lösningar inte stod i fokus på Tidö slott. Exempel på sådana är den höga arbetslösheten, den låga tillväxten och problemen i sjukvården.
Vad det svenska regeringsunderlaget därför borde göra är att i god tid innan valet sätta sig ned och förhandla fram ett nytt avtal som syftar till att lösa allt det som väljarna nu anser vara viktiga. Det nya avtalet – låt oss kalla det Rosersbergsavtalet – skulle därför offensivt gå fram med förslag på att få fler i arbete, öka tillväxten och kapa vårdköer.
Avtalet borde sedan lanseras innan nästa val som löften på vad en Kristersson II- regering skulle genomföra om de får förnyat förtroende. Som i Polen skulle den nya riktningen inte innebära att regeringen hade behövt sluta prata om allt det man gjort på migration- eller rättsområdet – men avtalet blir en framtidsplan som möter väljarna i de problem de har idag.
Likt det Tusk har fått lära sig så kan aldrig leverans på gårdagens löften garantera framtida valvinster. Statsminister Ulf Kristersson borde därför dra lärdom av det som nu sker på andra sidan Östersjön och tillämpa det innan det blir för sent. Kristersson måste följa Tusk.