Smedjans sommarredaktion
Under sommaren förvandlas Smedjan från magasin till ledarsida, där våra sommarsmeder dagligen kommenterar svensk, europeisk och global politik i kortare texter. Välkommen att läsa! Läs mer
Samhälle Ledare
Barn ska ha skrapsår efter sommarlovet
Rädslan för att vi alla – men särskilt barn och unga – tillbringar för mycket tid framför skärmen växer. Men det är inte skärmarnas fel att barnen stannar framför dem, utan föräldrarnas. Det skriver Karin Pettersson.
Alla som hämtat från dagis vet att det finns två typer av barn som man möter i kapprummet. Det finns de prydliga, som kommer tillbaka med lika välkammat hår och rena kläder som de lämnades med, och sen finns vi trollungar, våra föräldrar skam, som hade glömt en vante i någon snödriva, luckrat upp flätor när vi tappat bort hårsnoddar i kuddrummet, spillt rabarberkräm på tjocktröjan. Det här är ett kärleksbrev till alla våra föräldrar, som skakade på huvudet, hukade sig ner och frågade om vi hade haft det roligt på dagis. Det var aldrig lönt att ge oss vita kläder. För att vara finklädda måste barn akta sig för allting som är roligt, som Tjorven och Pelle sa.
Föräldrarna med is i magen har blivit färre. Det är en av de främsta, men underskattade, anledningarna till att skärmarna biter sig fast allt hårdare, och allt längre ner i åldrarna. Iallafall enligt barnen själva, enligt en ny amerikansk enkätstudie som bland andra författaren till den uppmärksammade boken Den ängsliga generationen (2024), Jonathan Haidt, skrivit om.
Vi trollungar, med en vante i någon snödriva, och rabarberkräm på tjocktröjan. Det här är ett kärleksbrev till alla våra föräldrar.
Världen därute är inte särskilt farlig för barn. Den är förvisso fylld med bilar och främlingar. Men den är också fylld med övergångsställen, nya kompisar, äventyr och en och annan riktigt bra pinne. Förr i tiden tilläts barn utforska den.
Förr i tiden fick barnen sommarfötter för att de sprang omkring barfota, och när skolan började ekade glada rop från Dunken på alla skolgårdar utom i Göteborg där man lekte Pantgömme.
Idag har digitaliseringen lagt sin tysta hand över lekplatserna. Politiker försöker febrilt angripa skärmarna. Skolpartiet Liberalerna mässar från skärm till pärm, 00-talets digitaliseringssatsningar i förskolan rullas tillbaka. En bov i dramat som kommer alltför lindrigt undan är de stillasittande barnens bästa vän; Helikopterföräldrarna.
Barn vill inte sitta framför skärmarna. Men det är den enda plats där de får vara ifred från sina ängsliga föräldrar.
Barn vill inte sitta framför skärmarna. Men det är den enda plats där de får vara ifred från sina ängsliga föräldrar. Majoriteten av barn som tillfrågas i studien – 75 procent – vill hellre hänga med sina kompisar i verkligheten än på nätet. Nästan hälften vill göra det oövervakat, sticka iväg själva. Det är denna värld som deras föräldrar har krympt.
Föräldrarnas oro kan till viss del förklaras av pandemin. När covid-19 härjade var deras vilja att hålla barnen inomhus proportionerlig, när varje parkbänk och annan människas andetag kunde innehålla det livsfarliga viruset. Den som har försökt sysselsätta ett barn inomhus en längre period, särskilt om den vuxne själv ska arbeta hemifrån, vet att skärmarna snart åker fram.
Men helikopterföräldrarna har funnits länge. Deras av välvilja ständigt övervakande sina små, har fått rättmätig kritik för att deras konstanta närvaro hämmar barns självständiga sociala utveckling. Men när det kommer till digitaliseringens faror glöms föräldrarnas ansvar ofta bort.
Det är självklart att föräldrar vill skydda sina barn från allt som är farligt. Men det är också kontraproduktivt.
Det är självklart att föräldrar vill skydda sina barn från allt som är farligt. Men det är också kontraproduktivt. Man behöver ramla för att lära sig gå. Barn som aldrig får skrapsår eller myggbett är inte utomhus tillräckligt mycket. Haidts bok, nämnd ovan, kallar det ett överbeskyddande i den fysiska världen, som kombineras med ett underbeskyddande i den digitala. Båda är farliga.
Vissa säkerhetsinsatser är bra. Dyker barn ofta upp med blåmärken och brutna ben i skolan bör lärare ställa följdfrågor och kontrollera hemmiljön. Men en spricka i armen för att man trillade omkull rusandes i backen ner mot sjön på sommarlovet är inte ett tecken på att ett barn far illa. Tvärtom.
För varje forskningsartikel om mobilgenerationen – att en oroväckande andel av Sveriges åttaåringar blivit bensköra av stillasittande, att tonåringars psykiska mående förvärrats av sociala medier – hoppas jag att fler föräldrar ska dra ut modemet, ta iPaden ur barnens händer, klottra sitt eget telefonnummer på deras underarm och säga gå ut och lek. Kom hem när du vill ha middag. Det verkar även vara vad barnen önskar sig.