Samhälle Krönika
Blir man alkoholist av att inte äta dåliga pommes?
Matkravet, att den som serverar alkohol också måste erbjuda mat, infördes för att minska berusningsgraden. Men kravet är förlegat och dyrt för krögarna, missar att drycken ibland kan vara huvudsaken och innebär ytterst att vi serveras mat av lägre kvalitet, skriver Evelina Collin Reuterfors, journalist och deltagare i Sveriges Mästerkock.
Svettiga, osaltade pommes. En trött burgare stekt till den milda grad att kon fått sätta livet till helt i onödan eller soggiga nachos dränkta i för mycket sur salsa. Jag betackar mig. Allt det är oftast ett resultat av pubar och barer där maten inte är huvudsyftet. De lokala vattenhålen dit folk går med ett enda syfte: att dricka öl och umgås med vänner. Att de här ställena tvingas servera mat, när ingen människa med förståndet i behåll skulle välja dem för deras cuisine, är helt befängt.
I somras meddelade socialminister Jakob Forssmed att regeringen ska snabbutreda ett slopande av det så kallade matkravet. Detta efter att Kristdemokraterna fullkomligt massakrerat förslaget om gårdsförsäljning och Moderaterna fick panik över att framstå som tråkmånsar. Det verkar ha blivit bråttom för Ulf Kristersson att hitta på något KUL så att halva moderaternas riksdagsgrupp (skånemoderater, I’m looking at you) skulle sluta gå bärsärk på veckomötena.
Lagen innebär i dag att restauranger, pubar, bodegor, ja alla ställen som serverar alkohol egentligen, också måste servera tillredd mat med ett varierat utbud. Det här tolkas lite olika i olika delar av landet. Vissa kommuner, exempelvis Sunne, går så långt som att kräva en rad olika för-, varm- och efterrätter (förutom på de lokala pizzeriorna, där är det tydligen helt okej att sälja bärs utan ovannämnda). Men ingenstans räcker det att bara erbjuda snacks såsom marconamandlar eller oliver (som annars är ett naturligt tillbehör till ett glas vin eller en öl). Nej, tillagad mat är kravet för att få servera alkohol i Sverige.
Det vet ju alla, den som inte får i sig en pommestallrik med ketchup klockan 22:30 på Retro automatiskt blir alkoholist.
Tanken med lagstiftningen är att alkoholkonsumtion ska ske i samband med måltiden och att drickandet i sig inte ska vara huvudsyftet. Detta för att minska berusningsgraden. Sambandet mellan matservering och alkoholutskänkning är en av de tyngsta principerna som historiskt präglat alkohollagstiftningen. Matkravet infördes 1937, mitt i de hårdaste av alkoholransoner. Man ville motverka att folk drack sprit till frukost och minska alkoholismen som då var oerhört utbredd i Sverige. Det blev dock ganska snart tydligt att just matkravet inte riktigt fyllde sin funktion redan när (det för övrigt mycket härliga) uttrycket “två vita och en brun” användes som maxgräns för hur mycket alkohol som fick förtäras i samband med måltiden.
När motboken avskaffades 1955 förekom så kallade “matoffer”, personer som släpades med till krogen för att lämpa av glädjesuparna i utbyte mot att äta upp den “restriktionsmat” som var obligatorisk att beställa. Det här går förstås hand i hand med den inställning till såväl krogbranschen som människan i det svenska samhället som är bestående i vårt land – faktiskt oavsett vilka som sitter i regering. Samhället har förändrats men inställningen lever kvar i politiken. Vi behöver hjälp, vi behöver kontrolleras, för vår egen skull. Allt är såklart för folkhälsan (och det vet ju alla, den som inte får i sig en för salt pommestallrik dränkt i ketchup klockan 22:30 på Retro blir automatiskt alkoholist). Poängen är att matkravet infördes som en del av ett större krafttag mot alkoholismen i ett samhälle väsensskilt från det vi ser i dag.
Det är svårt att i dag se vitsen med den här typen av lagstiftning, där målet inte linjerar med människors verklighet över huvud taget. Det svala glaset riesling på AW:n efter jobbet, den heta glöggen på en julmarknad eller den iskalla Prippsen på uteserveringen i solen är utmärkta exempel på tillfällen där drycken i allra högsta grad är huvudsyftet. Det är svårt att se skadan i att den erbjuds utan en måltid.
***
Finns det då egentligen något problem här? Ja. Utöver att huvudskälet till lagstiftningen är någon form av moraliserande folkhälsotjafs finns det tre mycket tråkiga saker med matkravet.
För det första tvingas vi stå ut med kasst käk från krögare som egentligen bara vill tappa bärs och skapa go stämning på helgen. Till följd av detta blir ölen såklart också dyrare. Det är kanske inte ett problem för kostymkillen ute på lus med ledningsgruppen, men ger man den fattiga studenten valet mellan en till öl och en balanserad måltid vet vi nog alla vad valet blir. Kontraproduktivt, kan man tycka.
För det andra skapar det oerhört mycket dyrt krångel för de entusiaster som exempelvis vill driva en renodlad cocktailbar, sälja sin öl direkt från det lokala bryggeriet eller bara skapa en naturlig plats att landa på efter middagen när kvällen inte känns riktigt slut än. I alkohollagen ställs tydliga krav på kökets rent tekniska utrustning. Det kan verka harmlöst att be krögaren att servera lite käk till bärsen men lagen kräver ett mer eller mindre fullt utrustat restaurangkök med exempelvis fettavskiljare och påkostad ventilation. En sådan investering kan kosta krögaren över en miljon kronor att införskaffa. För en liten vin- eller ölbar – såna hål i väggen som är så vanliga i andra europeiska länder – är kalkylen i regel omöjlig att få ihop.
Utöver att anledningen är någon form av moraliserande folkhälsotjafs finns det tre mycket tråkiga saker med matkravet.
För det tredje, och kanske det viktigaste: matkravet efterföljs helt olika på olika ställen i landet (och är till synes helt oviktigt när det kommer till nattklubbarna). Det ställs exempelvis på många håll i landet krav på en varierad meny. Man ska kunna erbjuda jättemånga rätter (även om det bara är ett fåtal som säljer). Något som inte bara sätter käppar i hjulet för schnitzelspecialisten som bara vill laga en sak, utan även resulterar i de riktigt sunkiga rätterna på pubarna och leder till ett högre matsvinn när de mindre populära rätterna slängs. Det innebär inte bara slöseri och miljöbelastning i onödan, utan högre kostnader för krögarna.
Sverige är fyllt av duktiga kockar, bartenders och krögare som bara vill en enda sak: erbjuda människor en upplevelse oavsett om det är maten eller drycken de i huvudsak brinner för. De flesta av dem hade nog fortsatt att servera någon typ av mat även om matkravet avskaffades. Allt som oftast möts de dock av en skepticism som hämtad från 1955 års Sverige. Denna moralism har över tid gjort att svenskarna i dag är ett av de folk som känner starkast skuld kopplat till alkoholkonsumtion i hela EU.
Att den borgerliga regeringen tillsatt en snabbutredning för att avskaffa matkravet är alltså toppen. Den enda skillnaden vi som privatpersoner hade sett är att det hade dykt upp lite fler ställen utan kök, som vinbarer, gin- och tonicspecialister eller trivsamma pubar utan de svettiga pommesen. För de krögarna hade det inneburit en enorm lättnad i regelkrångel och avgifter. Ulf Kristersson har dock ont om tid. Lyckas regeringen driva igenom förändringen innan valet 2026 – Jakob Forssmed lovade förra veckan att det ska avskaffas till nästa sommar – kommer det bli svårt för moralisterna att stänga alla trevliga små barer som hunnit poppa upp. Om det däremot hinner ske ett regeringsskifte (och låt oss alla vara ärliga, sannolikheten är stor) kan jag sätta min nästa utekväll på att sossarna sätter stopp för det roliga.