Theodor Tralau: Finländare klarar öl i mataffären

På 1700-talet började svenskarna inte sin morgon med kaffe – utan med brännvin. Under lång tid var alkoholkonsumtionen ett utbrett problem i Sverige och resten av Norden, där brännvin dracks i stora mängder. Det var inte ovanligt att spriten var en del av både frukost, lunch och middag. Men i slutet av 1800-talet växte en motreaktion fram. Både nykterhetsrörelser, arbetarrörelsen och arbetsgivare hade tröttnat på den utbredda alkoholismen och började mobilisera mot den – något som lade grunden för modellen med statliga alkoholmonopol i flera av de nordiska länderna. 

Under lång tid förblev systemen oförändrade och de statliga monopolen har överlevt både EU-medlemskap och gränshandel. I Finland har det emellertid påbörjats en liberalisering av alkoholpolitiken. Tidigare har Finland, likt Sverige, haft ett statligt alkoholmonopol, Alko. Men 2018 började Finland genomföra flera reformer, där bland annat matbutiker fick börja sälja öl och cider upp till 5,5 procent alkohol, tidigare var gränsen 4,7 procent. Forskare varnade att alkoholkonsumtionen skulle öka drastiskt och därför bli en fara för folkhälsan. Även den svenska regeringen och Systembolaget skrev till EU-kommissionen och varnade för de mildrade reglerna. Men åren gick och konsumtionen av alkohol fortsatte att minska. 

Forskare varnade att alkoholkonsumtionen skulle öka drastiskt och därför bli en fara för folkhälsan.

2024 valde man att fortsätta liberalisera och tillät nu alkohol upp till 8 procent att säljas i matvarubutiker. Ändå fortsatte trenden med minskad alkoholkonsumtion. Totalt minskade konsumtionen för alla över 15 år med 4,4 procent, vilket innebar att varje person i genomsnitt drack 8,3 liter ren alkohol. I Sverige visar preliminära siffror att alkoholkonsumtionen sjönk med 2,3 procent samma år och att svenskar i genomsnitt drack 8,4 liter ren alkohol. 

Trots att alkohol blev mer lättillgängligt minskade alltså totalkonsumtionen.

Detta slår hål på det främsta argumentet som framförts mot både gårdsförsäljning, såväl som andra försök att liberalisera den svenska alkohollagstiftningen. Man skulle rentav kunna argumentera för att det slår sönder fundamentet för den svenska alkoholpolitiken. Grunden för den så kallade totalkonsumtionsmodellen är ju tanken att tillgången till alkohol måste begränsas genom olika åtgärder – från detaljhandelsmonopol, begränsade öppettider och matkrav på krogen – för att hålla nere konsumtionen och i förlängningen skadeverkningarna.

Det fanns länge ganska goda argument för att Sverige borde ha ett annat system för alkoholinköp. Vi har historiskt tillhört det så kallade spritbältet, som präglats av en dryckeskultur där alkohol missbrukats i mycket större utsträckning än på kontinenten. Men tiderna förändras. Sedan några decennier tillbaka dricker vi vin och öl snarare än starksprit, och vi gör det på ett sätt som blir allt mer likt hur det ser ut i andra europeiska länder.

Trots att alkohol blev mer lättillgängligt minskade alltså totalkonsumtionen.

De som varnade för att svenskarna skulle dricka ihjäl sig som en följd av EU-medlemskapet fick helt enkelt fel. Ändå sitter politiken – kanske på grund av nykterhetsrörelsens fortsatt starka ställning och opinionsbildning – fast i föreställningen om vad svensken innerst inne längtar efter är en rejäl fylla som i början av 1900-talet. Det finska exemplet visar på ihåligheten i sådana tankegångar. 

Eftersom gårdsförsäljningen – som skulle vara borgerlighetens stora frihetsreform – blev ett byråkratiskt monster utan dess like, kanske man borde ta efter den finska regeringen och testa något nytt. En bra början är det redan aviserade avskaffandet av matkravet, som ska snabbutredas i höst och förhoppningsvis kan genomföras under nästa år. Om borgerligheten får chansen att regera ytterligare en mandatperiod finns det skäl att snegla österut och sluta rädas fler liberaliseringar.