Ekonomi Krönika
En budget för att vinna
Regeringens budget är ett försök att maximera väljarstödet. Fredrik Kopsch, chefsekonom på Timbro, hittar både bra och dåliga satsningar och frågar sig varför inte tyngdpunkten ligger starkare på tillväxt.
Regeringen har presenterat mandatperiodens sista budget. De senaste veckorna har olika delar av budgeten portionerats ut i olika utspel. Det är därför inga direkta överraskningar som presenteras i dag.
Finansminister Elisabeth Svantesson har varit tydlig med att årets budget kommer att vara en satsning på hushållen. Vi har sett några år av stigande priser och fallande realinkomster. Något som gjort hushållen pessimistiska. Och pessimistiska hushåll vill ingen regering ha under ett valår.
Att många av satsningarna är tänkta att vinna väljare har varit tydligt de senaste veckorna. Budgeten förhandlas fram av fyra partier, något som såklart syns i att partiernas hjärtefrågor får ta utrymme. Det finns särskilda skolsatsningar, Liberalernas hjärtefråga. Det finns satsningar på vården, en profilfråga för Kristdemokraterna.
Pessimistiska hushåll vill ingen regering ha under ett valår.
Partiernas kommunikation kring budgetutspelen har varit intressant att följa, och visar på ett spelteoretiskt problem. De fyra samarbetspartierna är naturligtvis intresserade av att summan av väljare maximeras för samarbetet som sådant, så att det kan fortsätta i ytterligare fyra år. Men de är också, och kanske mer, intresserade av att maximera väljarantalet för det egna partiet. Det är särskilt viktigt för L som i opinionsmätning efter opinionsmätning ligger en bra bit under riksdagens fyraprocentsspärr. Men det är också viktigt för KD som balanserar på den, och för M som nog helst skulle vilja ha en betryggande marginal nedåt till SD som samarbetets största parti.
Partierna egna utspel har varit tydliga. När den halverade matmomsen presenterades gick de enskilt ut och tog åt sig äran. Ebba Busch poserade med ”KD-kassen”, sänkt matmoms var en vinst för det egna partiet som förhandlat starkt. Ungsvenskarna kallade det i stället för ”Jimmie-kassen”, en följd av SDs framgångsrika förhandlingarna. Simona Mohamsson menade att L varit drivande. Och flera moderata ministrar delade i sociala medier med sig av när de handlade middag.
Samma kommunikationsstrategi återkom med den sänkta skatten på arbete. Det var en vinst för varje enskilt parti.
Mycket av innehållet i budgeten är bra, en del av det är mindre bra. Låt mig lyfta några av de större prioriteringarna, och sådant jag reagerat lite extra positivt, eller negativt på.
Sänkt skatt på arbete
Att budgeten skulle innehålla ytterligare förstärkningar av jobbskatteavdraget var ingen överraskning. Skatten sänks med upp till 400 kronor i månaden. Det är mycket bra. Men något som är ännu bättre är hur det här motiveras i budgeten.
Sänkta skatter är bra för tillväxten. Det stärker incitamenten att arbeta och att arbeta mer. Det gör det mer lönsamt att utbilda sig för att få ett jobb med högre lön. Det är de vanliga argumenten, och de är bra. Men de är också ganska teknokratiska. Men precis som när avtrappningen av jobbskatteavdraget avskaffades i förra årets budget motiverar regeringen också skattesänkningen med att det är rättvist. ”Det är också rättvist att den som arbetar får behålla mer av sin inkomst”, står det i budgeten.
Att sänka skatter är moraliskt rätt. Det är en ideologisk skiljelinje som fler borgerliga politiker borde ta strid för.
Matmomsen
Ett av de hittills mest debatterade förslagen, åtminstone i de kretsar jag rör mig i, är den halverade matmomsen. Att den är tillfällig lämnar jag därhän, ingen kan tro på att en framtida finansminister kommer att höja den igen. Det är naturligtvis så att den sänkta matmomsen kommer att sänka det samlade skattetrycket, vilket är positivt. Men den gör också skattesystemet mer komplicerat och ökar därmed de administrativa kostnaderna för företagen.
När jag var tonåring sänktes matmomsen från 25 till 12 procent. Bredvid min gymnasieskola fanns en McDonalds som vi ibland gick till när lunchen som bjöds inte föll oss i smaken. Här kunde man utnyttja den sänkta matmomsen. Om man beställde sin burgare i pappåse, för att ta med sig, blev det fem kronor billigare. Den kunde man sedan äta på deras uteservering. Skattefusk förmodligen, men det är preskriberat. Orsaken var att när man köper med sig burgaren är det mat, men när man äter på plats är det också en restuarangtjänst man köper. Och de hade olika moms.
Om man beställde sin burgare i pappåse, för att ta med sig, blev det fem kronor billigare.
Att restauranger måste förhålla sig till två olika momssatser, beroende på om gästen ska äta i lokalen eller ta med sig maten hem innebär en ökad administrativ kostnad för dem. Det var ett av de stora argumenten för att man för något decennium sedan lyckades få igenom en sänkning av restaurangmomsen från 25 till 12 procent. Men nu uppstår samma problem igen, och Visita var snabba med att kräva en sänkning även för dem.
Det bästa vore enhetlig moms. Skattesystemet ska inte styra vår konsumtion genom att göra vissa saker relativt billigare.
Men det finns också en alternativkostnad av momshalveringen. Den upptar en betydande del, fullt genomförd 21 av de 80 miljarder som reformutrymmet utgör. Det innebär att andra satsningar trängs undan.
Då måste man fråga sig om halverad matmoms är det bästa för att uppnå de syften regeringen säger sig vilja uppnå. Just den sänkta matmomsen motiveras med att hushållen haft det svårt med stigande matpriser, och en halvering av matmomsen ska förhoppningsvis ge lägre matpriser.
Men det är inte riktigt sant att alla drabbats så hårt av höjda matpriser. Självklart är det så att även höginkomsttagare fått dyrare matkassar, men det utgör en betydligt mindre del av hushållets budget. Samtidigt finns hushåll som tvingats vända på varje krona.
Sänkt matmoms kommer dock alla till del. Och det kommer de som köper dyr mat mer till del än de som köper billig. I kronor räknat får den som köper löjrom en betydligt större del av kakan än den som köper Kalles kaviar.
Ur ett fördelningsperspektiv, vilket är så regeringen delvis motiverar momssänkningen, är det alltså inte en särskilt träffsäker åtgärd.
Sänkta arbetsgivaravgifter för unga
I sin första budget utlovade regeringen strukturreformer för att få fart på ekonomin. Att sänka arbetsgivaravgifterna är en sådan. Det är dyrt att anställa personal i Sverige, och arbetslösheten är hög. Det är alltså en rimlig reform.
Om den inte var tillfällig.
För till skillnad från den ”tillfälliga” sänkningen av matmomsen är det inte alls lika säkert att den tillfälliga sänkningen av arbetsgivaravgifterna för unga kommer att bli permanent. Senast för några år sedan slopade den nuvarande regeringen en tillfällig sänkning av arbetsgivaravgifterna.
Och vad företag förväntar sig långsiktigt är viktigt.
Det finns tre olika sysselsättningseffekter av riktade sänkta arbetsgivaravgifter.
I sin första budget utlovade regeringen strukturreformer för att få fart på ekonomin. Att sänka arbetsgivaravgifterna är en sådan.
För det första kommer företag att anställa fler unga om det blir relativt billigare att anställa dem. För det andra kommer företag som redan anställt många unga, och därför får en kraftig sänkning av sina kostnader, även att anställa fler äldre, eftersom deras kostnader minskat. Och för det tredje kommer de som redan har anställts att få jobba fler timmar. Alla tre är bra för tillväxten. Det ger oss fler arbetade timmar. Men endast de två första hjälper märkbart mot arbetslösheten.
Eftersom företagen inte kan räkna med att kostnaderna minskar annat än tillfälligt är det dock osannolikt att de kommer anställa fler. Det sannolika är i stället att de som redan anställts får arbeta fler timmar. En permanent sänkning hade varit att föredra.
Bidragsreform
Det här är en riktig strukturreform, och en bra sådan. Men man ska, som min kollega Albin Zettervall påpekat, inte ha alltför stora förhoppningar om att det löser problemen med arbetslösheten. För det krävs andra arbetsmarknadsreformer som möjliggör fler enkla jobb.
Den totala nivån på bidrag som ett hushåll kan få sänks. Det stärker incitamenten att gå från bidrag till arbete, något som är nödvändigt.
Men det införs också ett aktivitetskrav. Kommuner ska säkerställa att de som lever på ekonomiskt bistånd också deltar i aktiviteter för att ta sig ur den situationen. Det kan vara satsningar på att lära sig svenska, något som skulle öka sannolikheten för framtida jobb.
Samtidigt införs kvalificering till välfärden. För att få ta del av olika bidragssystem måste man bo och arbeta i Sverige under fem år. Det är en mycket viktig reform som på längre sikt också gör det möjligt att öka den internationella rörligheten igen. En farhåga med invandring har alltid varit att människor flyttar hit för att leva på bidrag. Men om den möjligheten tas bort, något som aktivitetskravet innebär, försvinner också ett av de stora orosmomenten med ett betydligt mer öppet samhälle.
***
Borgerliga budgetar utvärderas ofta utifrån hur väl de uppfyller det man skulle kunna kalla 1990-talets paradigm: ekonomiskt sunda principer, liberalisering av ekonomin och tydliga steg mot sänkt skattetryck. Min analys ovan bygger till stor del också på en sådan kritik. Sänkt skatt på arbete är bra, medan sänkt matmoms är ett avsteg från ett enhetligt skattesystem som ger sunda drivkrafter.
Men den här budgeten är inte främst ett försök att göra sådana som mig glada, utan att vinna valet. Man behandlar budgeten som ett maktverktyg på samma vis som Socialdemokraterna brukar göra: riktade satsningar på marginalväljargrupper som barnfamiljer och medelklasshushåll, och tyngdpunkt på att reformer ska vara lätta att förstå och kommunicera, snarare än ”korrekta” enligt nationalekonomerna. Att sänkt matmoms i realiteten är en dyr och missriktad reform fördelningsmässigt spelar mindre roll om man antar att många väljare tycker att det är en välbehövlig satsning som både gynnar dem och kommer att märkas.
Ur detta perspektiv ska man kanske i stället utvärdera regeringens budget utifrån frågeställningen om hur väl den lyckas med uppgiften att bidra till en valseger. Det är en svårare fråga att besvara än att analysera satsningarna var för sig, ur ett ekonomiskt och liberalt perspektiv. Men att Socialdemokraterna tvingas ställa sig bakom ett flertal av satsningarna är ett tecken på att regeringen ändå förändrat spelplanen till sin fördel.
Även med det sagt menar jag att regeringen borde ha lagt större tonvikt vid reformer som förstärker förutsättningarna för tillväxt. Permanent sänkta arbetsgivaravgifter och en ännu större inkomstskattesänkning hade exempelvis varit både lätta att kommunicera, moraliskt riktiga reformer och haft effekter i ekonomin som gör valrörelsen nästa år enklare.