Ekonomi Krönika
Vårbudgeten: småpill och snedvridande subventioner
Regeringens satsning på ett utökat ROT-avdrag i vårändringsbudgeten övertygar inte. I stället för denna typ av omfördelning till specifika branscher, borde regeringen prioritera sänkt skatt på arbetsinkomster och generella sänkningar av kostnaderna för att anställa. Det skriver Timbros chefsekonom Fredrik Kopsch.
Det går inget vidare för svensk ekonomi för tillfället. Arbetslösheten är uppe på rekordhöga nivåer och tillväxtprognoserna har skruvats ned. När regeringen presenterade sin första budget utlovades strukturreformer som skulle få fart på ekonomin och arbetsmarknaden. Hittills har vi fått ett trettiotal etableringsjobb, som nu i princip sågas från regeringen, och något litet förstärkt jobbskatteavdrag. I övrigt finns utredningar och utredningsförslag som kanske kommer att implementeras, kanske inte.
Man ska såklart inte förvänta sig särskilt mycket av en vårändringsbudget, den politiska inriktningen är redan utstakad sedan i höstas. Här har vi bara att göra med mindre justeringar, men det finns ändå några intressanta saker att lyfta.
I vårändringsbudgeten som Elisabeth Svantesson presenterade i dag finns ett reformutrymme på 11,5 miljarder kronor. Svantesson trycker lite extra på tre delar; höjd subventionsgrad för ROT, mer resurser till infrastruktursatsningar och underhåll och satsningar på arbetsmarknaden.
Satsningar på fler låtsasjobb för unga går däremot mot sunt förnuft.
Den senare handlar främst om att den planerade höjningen av A-kassan tidigareläggs, fler sommarjobb för unga och tillskott till yrkesutbildningar. Att höja taket i A-kassan kommer inte få fler i arbete, men den tänkta reformen av A-kassan är inte nödvändigtvis dålig. Ersättningen ska trappas av snabbare än i dag vilket kommer öka incitamenten att snabbare komma tillbaka till arbete.
Satsningar på fler låtsasjobb för unga går däremot mot sunt förnuft. IFAU presenterade förra året en studie där de visade att de som fått ett kommunalt sommarjobb kan förvänta sig lägre framtida inkomster. Att då satsa mer pengar är inte rimligt.
Och så har vi yrkesutbildningarna. Det är inte dåligt att ge människor möjlighet att vidareutbilda, eller omskola sig mitt i yrkeslivet. Men det är, vid sidan av subventionerade jobb, det enda svaret politiker brukar ge som lösning på arbetslöshet. Man måste dock fråga sig om vi verkligen behöver fler utbildningsplatser. För 2024 fanns strax över 35 000 utbildningsplatser i olika yrkesutbildningar. Vid utbildningsstart var 3 400 lediga. Vi lyckas alltså inte tillsätta tio procent av de utbildningsplatser vi redan fördelat resurser för. Hur mer resurser, och då fler utbildningsplatser, skulle vara en lösning är för mig en gåta.
Att få fler i arbete kräver helt andra reformer. Sänkta arbetsgivaravgifter och mindre strikt anställningsskydd skulle kraftigt kunna minska företagens kostnader att anställa. Ett stort grundavdrag på arbetsinkomster, eller betydligt lägre bidrag, skulle stärka människors incitament att ta ett arbete. Några sådana reformer har vi hittills inte fått se.
Den största satsningen är ökad subventionsgrad, från 30 till 50 procent, för ROT-avdraget. Den står för en tredjedel av hela reformutrymmet. Satsningen presenterades redan i mitten av mars, och kommer att börja gälla från 12 maj. Och den här satsningen har jag störst problem med, av två skäl.
Staten ska inte styra människors konsumtion genom att förändra relativpriser med hjälp av skattesystemet.
Det första är att staten inte ska styra människors konsumtion genom att förändra relativpriser med hjälp av skattesystemet. Människor fattar sina ekonomiska beslut baserat på priser. Vi gör avvägningar baserat på våra preferenser och hur mycket pengar vi har att lägga på olika saker. Men när staten går in och mixtrar med priserna förändras våra val. I vissa fall kan det vara motiverat, som när priserna inte speglar de samhällsekonomiska kostnaderna av konsumtionen. Att beskatta koldioxid är kanske det vanligaste exemplet. Utan koldioxidbeskattning kommer vi att konsumera mer av sådant som släpper ut koldioxid. I andra fall, där det inte finns en samhällsekonomisk kostnad som priserna inte tar hänsyn till, är det dåligt att mixtra med priserna.
Att tapetsera hemma, måla om garageporten, eller bygga ett nytt badrum är exempel på sådant som staten inte behöver subventionera fram. Det ger inte högre samhällsnytta, snarare lägre. Resurser som, om priserna vore korrekta, skulle läggas på annan konsumtion, kommer nu att styras över till badrumsrenoveringar och nya tapeter i vardagsrummet. Vissa företag inom byggbranschen blir säkert glada, men det sker på bekostnad av andra företag.
Och jag säger vissa företag. För här finns ett annat problem som regeringen tycks ha missat. Att avisera en höjning av subventionen två månader på förhand, som regeringen nu valde att göra, förändrar ju inte bara relativpriset mellan renoveringar och annan konsumtion. Det förändrar också relativpriset mellan renoveringar i dag och renoveringar imorgon, eller efter 12 maj om man ska vara mer precis.
De senaste årens höga räntor och stigande priser har slagit mot människors konsumtionsutrymme. Efterfrågan på tjänster i byggbranschen har blivit särskilt lidande och det finns många företag som kämpar. Att då annonsera att det kommer bli billigare att köpa deras tjänster, inte i dag, men om två månader, är ett säkert sätt att skjuta många ordrar på framtiden.
Till i höst önskar jag mig mindre av småpill och omfördelning av resurser till vissa branscher framför andra. Jag önskar mig generella sänkningar av kostnaderna att anställa, och större sänkningar av skatt på arbetsinkomster. Tack på förhand!