Samhälle Krönika
S kan inte släppa önskan om kontroll
Det finns de som tänker att Socialdemokraterna har gett upp tankarna på att styra näringslivet, och blivit ett socialliberalt parti. Men gång på gång genom partiets historia har ambitionerna att ta kontrollen över näringslivet återkommit, konstaterar Fredrik Segerfeldt.
Det fanns de som trodde att Socialdemokraterna hade gett upp. Efter Berlinmurens fall och Sovjetunionens sammanbrott skulle de ha skärpt sig och insett att socialism inte fungerar. Partiprogrammets portalparagraf om att lägga produktionsmedlen ”i hela folkets händer” hade avskaffats och hotet om att de skulle ta kontroll över näringslivet ansågs på många håll därmed vara avlägsnat.
Icke sa Nicke. För nu har socialiseringsplanerna kommit tillbaka, något vi återkommer till. Först ska vi emellertid se ett intressant historiskt mönster.
Varje gång Socialdemokraterna har lagt fram planer om socialism har de människor som faktiskt utgör folket vetat att det inte är i deras händer produktionsmedlen kommer att hamna. I stället har det varit tydligt att det är Socialdemokraterna själva – via antingen LO eller staten – som kommer att lägga vantarna på företagen.
Första gången Socialdemokraterna på allvar gick till val på socialism var 1948, då partiet sökte mandat att införa planekonomi. Borgerligheten och näringslivet mobiliserade framgångsrikt i det så kallade planhushållningsmotståndet och vänsterblocket backade kraftigt. På grund av de icke-socialistiska partiernas oenighet kunde Socialdemokraterna ändå sitta kvar, men Tage Erlander hade förstått signalen och lade socialismen på hyllan. Tills vidare.
För knölpåken hängde fortfarande kvar bakom ryggen. Det var bara en tidsfråga innan den skulle svingas igen. Och på 1970-talet talade tidsandan om för sossarna att det var dags. I boken Vad är socialdemokrati? skrev Ingvar Carlsson och den tunga partiideologen Anne-Marie Lindgren så här:
Såväl Sovjetunionen som länderna i Östeuropa har genomfört en snabb industrialisering och har en hög bruttonationalprodukt. Det finns åtskilligt att invända mot systemet i dessa länder, men de bevisar ovedersägligen att kapitalismen inte har monopol på att skapa materiellt välstånd.
Rudolf Meidner, en tung rörelseintellektuell, gick så långt att han hävdade att ”[d]et kapitalistiska systemet helt enkelt [är] omoraliskt.”
Det var också Meidner som skulle lägga fram förslaget om löntagarfonder. Det gick ut på att en viss andel av företagens vinster skulle föras över till LO-styrda fonder som med dessa pengar sedan skulle köpa aktier i företagen. På lite sikt skulle näringslivet ägas och kontrolleras av LO. Det var helt enkelt en konfiskering av företagen. Socialism.
Eller som det hette på framsidan av LO-tidningen våren 1978: ”Med fonderna tar vi över successivt.”
Efter valsegern 1982 var det dags för Socialdemokraterna att leverera, och löntagarfonderna infördes.
Datumet var den 4 oktober 1983 och den största politiska demonstrationen i Sveriges historia var ett faktum.
Dock inte utan motstånd. Återigen mobiliserade näringslivet. Upp emot 100 000 personer deltog i det protesttåg som gick genom Stockholm till Riksdagshuset. Datumet var den 4 oktober 1983 och den största politiska demonstrationen i Sveriges historia var ett faktum.
Fjärde oktoberrörelsen har ofta återgetts som att det var storkapitalet som kraftsamlade. Inget kunde vara mindre sant. Det var hela tiden småföretagare från landsorten som var drivande. Svenska arbetsgivareföreningen (SAF) – en av Svenskt Näringslivs två föregångare – hade till och med publicerat en artikel med rubriken ”Löntagarfonder? Javisst, men hur?” De hade inte känt av djupet av motstånd i medlemskretsen mot att Socialdemokraterna skulle ta deras företag ifrån dem.
Än en gång tog Socialdemokraterna till sig av folkstormen, och de löntagarfonder som sedermera lades fram var urvattnade jämfört med Meidners ursprungliga förslag. Dessa fonder avskaffades sedan av Bildtregeringen i början av 1990-talet och när Socialdemokraterna återfick makten 1994 avstod de från att återinföra dem.
Sedan dess har det som sagt funnits de som har trott att ”aldrig mer” var på allvar. Som har glömt att sossarna sjunger samma sånger och har samma röda fanor som kommunisterna. Som har trott på att Socialdemokraterna i praktiken blivit ett socialliberalt parti. Som har trott att den där knölpåken inte skulle plockas fram igen.
Det har inte jag. Jag har bara väntat på att socialismen än en gång skulle visa upp sitt fula tryne. I dag är det Socialdemokraterna som gör sin egen tolkning av den auktoritära och reaktionära globala tidsandan. Det är ingen tillfällighet att uttrycket ”ta tillbaka den demokratiska kontrollen” är en karbonkopia på Brexitkampanjens Take back control.
Det de kallar ”demokrati” är politikerkontroll. Därför är det värt att påminna om det faktum att det inte finns ett enda samhälle i mänsklighetens historia som har lyckats kombinera å ena sidan sådan kontroll över produktionsmedlen med å andra sidan välstånd, liberal demokrati, rättsstat och bred respekt för mänskliga fri- och rättigheter.
Från början handlade den socialdemokratiska retoriken mest om välfärdsföretagen, det vill säga skolan, sjukvården och omsorgen. Men numera är det långt fler branscher som Socialdemokraterna vill ha kontroll över: bankerna, detaljhandeln, apoteken, bilprovningen, järnvägen, elen. You name it.
Magdalena Andersson vill föra Sverige tillbaka till den tid då löntagarfonderna var på tapeten, början av 1980-talet. Det är en dystopi vi för allt i världen måste undvika. Det är det värt att påminna om när vi i morgon skriver den fjärde oktober.