Samhälle Recension
Dröm och verklighet i söderläge
Historien om Södermalm är en berättelse om organisk stadstillväxt som förbyts i regleringar och förfall. Men omvandlingen till bostadsrätter gav stadsdelen en ny chans. Det skriver Jan Jörnmark i en recension av Håkan Forsells nya bok om Södermalm.
Det är en gedigen bok om Södermalm som urbanhistorikern Håkan Forsell har skrivit. Hans kunskaper är imponerande och hans skildring av hur det moderna Södermalm växte fram är bitvis både intressant och spännande. I Söder: Drömmar och förvandlingar i en svensk stadsdel (Weyler förlag) lyckas han berätta en organisk historia, där stadens snabba tillväxt efter 1850 leder till en ytmässig expansion som förändrade samtliga malmar.
Forsell skriver om de oerhörda ingrepp som behövde göras, för alla Stockholms malmar var byggda på förkastningar, vilket resulterade i stora nivåskillnader som behövde brytas upp och jämnas ut.
I Paris hade baron Haussmann demonstrerat hur städer kunde byggas upp med hjälp av hårda ingrepp för att skapa boulevarder som knöt ihop transporterna mellan de nya industrierna och järnvägsstationerna. På Södermalm där det bara bodde 30 000 människor i en utspridd träkåksbebyggelse behövde inte lika mycket gammal bebyggelse rivas. I stället fick man fylla igen sjöar och släppa loss stora mängder dynamit för att eliminera berg och förkastningar. För den som läser boken är det oundvikligt att inte göra reflektionen att en sådan stadsombyggnad vore omöjlig i dag, när Nimby-opinioner och länsstyrelser blir upprörda varje gång en salamander behöver flytta på sig. Forsell skriver ändå hur bevarandekrav tidigt trängde igenom, och hur rörelsen framåt oftast också karaktäriseras av en nostalgisk blick bakåt, på det som går förlorat och försvinner.
Forsell beskriver också hur den massiva nybyggnadsverksamheten gjorde Södermalm till centrum för en mer varierad verksamhet än någon annan av malmarna. Industrier växte fram på flera olika ställen och den krävde en massiv infrastruktur i form av järnvägsstationer, hamnar och genombrottsgator.
Dessutom byggdes samtidigt tiotusentals bostäder ut, som i oproportionellt hög grad bestod av smålägenheter som kunde tillfredsställa den enorma efterfrågan från den unga arbetskraft som drogs mot stadsdelen. Men eftersom Södermalm dessutom låg högt vilket skapade svårslagna vyer över staden byggdes också rent luxuösa hus, som det omtalade ”skandalhuset” på Fiskargatan som skymde Katarina kyrka.
Blandningen var det som definierade Södermalm, som nådde 100 000 invånare vid första världskrigets utbrott. Det intensiva byggandet fortsatte under mellankrigstiden och precis innan hyresregleringen infördes 1942, kulminerade befolkningen vid nästan 150 000 invånare.
Det slående är hur organisk stadstillväxten och Södermalms utveckling är fram till hyresregleringen 1942.
Det slående är hur organisk stadstillväxten och Södermalms utveckling är fram till hyresregleringen 1942. Forsell kopplar också regleringsepoken till den starkt negativa ideologiska syn på innerstäder som går som en röd tråd genom de olika delarna av 1930- och 1940-talets stora bostadssociala utredning. Det gjorde att man i Stockholms generalplan från 1946 förutsåg en krympning av befolkningen i de inre stadsdelarna med inemot hälften.
En aspekt som Forsell tyvärr missar i det sammanhanget är att Sven Markelius, Gösta Sidenbladh och de andra planerarna inte hade någon egentlig föreställning om hur krympningen skulle gå till. Och när sedan befolkningen började minska var Sidenbladh redan 1958 den förste som insåg att den både gick för snabbt och hade en mer destruktiv karaktär än man föreställt sig tio år tidigare.
Det destruktiva draget berodde på att minskningen helt dominerades av befolkningen åldrades. Regleringen gjorde ju att de äldre hyrorna alltid blev billigare än de senaste, vilket ledde till att flyttviljan snabbt reducerades till noll. Samtidigt gjorde de låga hyrorna att det blev omöjligt att underhålla husen, vilket fick ett växande förfall att breda ut sig.
Men tack vare Forsells bok inser man att den processen inte såg likadan ut i olika stadsdelar. På Östermalm tömdes de stora lägenheterna på familjer, och till slut satt bara ensamma äldre damer kvar. Men förfallet på Södermalm såg annorlunda ut. Där hade bostadsmarknaden anpassats till den stora industrins behov av arbetskraft, vilket gjorde att det fanns mycket mer smålägenheter. Efterhand som invånarna bildade familj och försvann till Farsta eller Vällingby fylldes i stället de nedgångna lägenheterna med en socialt allt svagare befolkning.
För att i någon mån försöka hejda både befolkningsfallet och den allmänna nedgången revs stora områden på västra Södermalm och ersattes med miljonprogramsliknande områden som kvarteren Plankan och Linjalen. Framåt 1970 hade befolkningen på Södermalm mer än halverats, och stadsdelens rykte var det överlägset sämsta i hela staden. Vid den tiden var innerstäderna på väg att förvandlas till spännande spökstäder som beboddes av odefinierade och mystiska människor. Allra bäst fångade Klas Östergren den bilden i Gentlemen från 1980, som självklart utspelade sig på Södermalm.
Det hade inte funnits något kvar av det äldre Södermalm i dag om inte regleringen av bostadsmarknaden hade lättat i början av sjuttiotalet.
Det som också blir tydligt i Forsells bok är att det inte funnits något kvar av det äldre Södermalm i dag om inte regleringen av bostadsmarknaden hade lättat i början av sjuttiotalet. Som han förtjänstfullt framhåller gjorde den stela tillämpningen av bruksvärdesregleringen att förnyelsen sedan bara kunde gå genom massiva bostadsrättsomvandlingar, som frigjorde både kapitalet och kreativiteten hos de boende själva.
Forsell inser både hur innerstadsförnyelserna är något som har likheter överallt runtom i Europa och att de dessutom var nödvändiga om inte husen rakt av skulle falla sönder. Det gör att han förhåller sig tveksam till den enkla gentrifieringsdebatt som fördömt all typ av stadförnyelse som skett det senaste halvseklet: ”Att då fortsätta använda ett begrepp som gentrifiering för att förklara den allomfattande förändringen av samtida städer förefaller en smula futtigt, då det inte tar fasta på relationerna mellan lokala förhållanden, nationell politik och lagstiftning, och globala trender och utvecklingsmönster.”
Det hela är en fascinerande historia och som den skickliga historiker han är berättar Forsell den på ett sakkunnigt sätt. Det som saknas är någon form av sammanhållen teori som hållit ihop alla gatu- och husbyggnader han berättar om. En sådan ram om hur industrialiseringen omvandlade det omgivande landskapet som dessutom knöts till ett bild- och kartavsnitt där man såg hur Södermalm expanderade och förändrades genom årtiondena hade både underlättat läsandet och ökat förståelsen för de både utdragna och komplicerade stadsbyggnadsprocesserna. Hade dessutom fem–tio personer som verkligen byggde och levde på Södermalm fått komma med i bakgrundsrutor hade det gett ännu mer liv åt historien.