Idéer Recension
Intressant men konflikträdd ideologidebatt
Harvard-professorn och Obama-medarbetaren Cass Sunsteins nya bok om liberalism är spretig, intressant och läsvärd, men är alltför cementerad i gamla frågeställningar och perspektiv. Det skriver Andreas Bergström i en recension.
Juridikprofessorn Cass Sunstein jobbade i Obamaadministrationen och är mest känd för den förnumstiga boken Nudge, om hur staten kan få folk att fatta klokare beslut genom att presentera alternativen på ett vägledande sätt. Därför var det en effektfull lansering av hans nya bok On liberalism när han bloggade: “En gång i tiden betraktade jag Hayek, Ludwig von Mises och österrikarna – liksom Robert Nozick, Murray Rothbard och libertarianerna – med respekt och beundran, men i viktiga avseenden som motståndare. De tillhörde inte (trodde jag) mitt lag. Så tänker jag inte längre. Jag tror att de tillhör mitt lag, eller (ännu bättre) att jag tillhör deras lag.” (Min översättning.)
Boken började som ett antal numrerade korta punkter där Sunstein försökte sammanfatta för sig själv vad liberalism är, delvis som en reaktion på vänsterstudenterna på hans universitet Harvard. Punkterna blev en artikel i New York Times som gav positiva reaktioner från både republikaner som sett sitt parti kapas av Trump och demokrater som sett sitt parti kapas av woke och socialism. Sunsteins punktlista beskriver en liberalism som försvarar frihet, mänskliga rättigheter, pluralism, säkerhet, rättsstat och demokrati. En liberalism som har omfamnats av såväl Reagan som Roosevelt, såväl Hayek som Rawls. En liberalism som kan bygga på Kant, utilitarism eller kontraktualism. En liberalism som rymmer dispyter och utveckling.
Han har inte haft ambitionen att skriva ett nytt ideologiskt standardverk om liberalism, snarare en beskrivning av liberalism i en bred mening.
Överraskad av responsen skrev han vidare på punktlistan och sammanfogade den med omarbetade versioner av texter han publicerat på annat håll, om bland annat rättsstat, yttrandefrihet och sociala rättigheter. Det är spretigt, men bitvis intressant. Han har inte haft ambitionen att skriva ett nytt ideologiskt standardverk om liberalism, snarare en beskrivning av liberalism i en bred mening utan att vara utslätad, följd av fördjupningar i ett antal frågor som ligger honom varmt om hjärtat. Sunstein ger läsaren gott om utrymme att tänka själv. Han beskriver var han själv har landat, men återkommer ständigt till att fler perspektiv än hans ryms inom liberalismen.
Det är sympatiskt och talande för Sunstein att det första kapitlet efter den inledande punktlistan inte handlar om rättsstat eller yttrandefrihet, utan om vikten av att samhället tillåter experiment med olika livsstilar. Kapitlet utgår från John Stuart Mill. För honom var det inte bara ett teoretiskt resonemang, han levde också i en för tiden skandalös relation med Harriet Taylor i många år medan hon var gift med en annan man. Inte nog med otroheten, Mill såg henne också som en jämbördig medskapare av allt han skrev, helt på tvärs med omgivningens värderingar. Det följande kapitlet kopplar samman Mill med Hayek, genom den senares försök att förstå Taylor och relationen genom de brev som finns bevarade. Juridikprofessorn Sunstein får gott om utrymme i de kommande kapitlen, men han vill först lyfta fram att en del liberaler är romantiker, har vänner i alla läger och gillar att skratta.
Sunstein lutar sig framförallt mot Mill och Hayek. Det framgår på ett par ställen att hans stora ideologiska förebild är Rawls, men förmodligen undviker han att lyfta fram honom för att inte skrämma bort läsare från höger. I stora delar av boken försöker Sunstein få så många som möjligt att känna sig hemma i liberalismens grundvärden. Därför känns det apart med ett helt kapitel om sociala rättigheter baserat på Roosevelts tankar från 1940-talet och några långa avsnitt där han försöker övertyga läsaren om att Hayek nog skulle ha gillat nudging. Sunstein verkar inte ha kunnat bestämma sig för om han skriver en bok som ska övertyga så många som möjligt om liberalismens förträfflighet eller om han ska passa på att rida sina gamla vänsterliberala käpphästar.
Boken tilltalar nog delar av New York Times läsekrets, och säkert delar av Smedjans också. För den som gillar ideologiska detaljer finns här mycket läsvärt om yttrandefrihetens gränser för lögner, i vilken utsträckning högsta domstolen ska etablera nya regler och skillnaden mellan Mills och Hayeks temperament.
Här finns också en tendens att vifta bort motsättningar. Han påbörjar till exempel ett intressant resonemang om negativa och positiva rättigheter, där han helt korrekt påpekar att även de negativa rättigheterna skapas och upprätthålls av människor, och att de kräver statliga ingripanden likaväl som de positiva. Det är en relevant invändning mot begreppen, men den är inte ny. Hade Sunstein lyft blicken från sitt vänsterperspektiv hade han också kunnat erkänna att det finns viktiga skillnader. De negativa rättigheterna är nödvändiga för att ett samhälle ska fungera. En del liberaler tycker att nattväktarstaten är illa nog, med alla de risker den innebär för militarism och polisstat. Med fler åtaganden följer ännu fler risker. Har man den utgångspunkten, så blir det mer begripligt att vilja hålla igen på ytterligare rättigheter så långt som möjligt. Sunstein är generös med vilka synsätt som ryms inom liberalismen, men han visar ingen större förståelse för andra än sitt eget.
Resonemanget om positiva och negativa rättigheter ingår i ett kapitel om Roosevelts försök att inrätta en “second bill of rights”, en social rättighetskatalog. Sunstein vill slå ett slag för det, och Roosevelts tanke att fruktan undergräver republiken: Om människor är rädda för fattigdom och sjukdom, så faller de lätt offer för demagoger och totalitära rörelser. Därmed såg han sociala rättigheter som lika viktiga som negativa rättigheter för att upprätthålla den liberala demokratin.
Stora delar av USA:s och andra demokratiska länders befolkning är rikare än någonsin, och röstar ändå på demagoger.
Resonemanget växte fram ur depressionens enorma fattigdom. Men även om det finns stora klyftor i dagens USA, är fattigdomen nästan aldrig på samma nivå som på 1930-talet. Stora delar av USA:s och andra demokratiska länders befolkning är rikare än någonsin, och röstar ändå på demagoger och totalitära rörelser. Det gäller även väljare i världens mest omfattande välfärdsstater.
Detta är bokens största problem: Sunsteins liberalism är inte bara förankrad i 1850- och 1950-talets tänkare, den är cementerad där. Han har inga svar att ge en vänster som ställer rimliga frågor om en militariserad poliskår som dödar svarta män, ett rättsväsende som spärrar in osannolikt många svarta män, en regering som stöttar Israels krigsbrott, massiva räddningspaket till banker och sociala medier som sprider rasism och hat. Han har inte heller några svar till en höger som ställer rimliga frågor om en tilltagande laglöshet och hemlöshet i demokratiskt styrda städer, bruksorternas förlorade stolthet, nationell identitet, sjunkande fertilitet, inkvoteringar, transkvinnor som ska dela omklädningsrum med biologiska kvinnor och en självgod, urban elit som viftar bort deras ilska.
Sunstein bemödar sig om att inte stöta bort någon. Han namnger varken personer eller rörelser som är motståndare till den liberalism han förespråkar. Återigen kan det säkert uppskattas av många – en politisk bok som pekar ut en väg framåt i stället för att öka polariseringen. Men när varken Trump, identitetsvänstern, Putin eller Xi finns med som utmaningar, så är det svårt att se att Sunsteins liberalism är något att hålla i handen när det stormar.On liberalism är ingen dålig bok för den som vill fördjupa sin grundläggande liberala analys med tankar från vänster. Men de liberala svaren på dagens frågor och dagens hot lär inte komma från Cass Sunstein.