Utblick Krönika
S-kollapsen i Kongens by
Det danska kommunalvalet blev ett svidande nederlag för Mette Frederiksens socialdemokrater som förlorade makten i Köpenhamns rådhus till yttervänstern. Smedjans chefredaktör Svend Dahl ser ännu ett kapitel i berättelsen om de stora mittenpartiernas fall utspela sig.
Klockan var 8 på onsdagsmorgonen när Socialdemokratiets kandidat till posten som overborgmester i Köpenhamn, Pernille Rosenkrantz-Theil, erkände sig besegrad.
För ett drygt år sedan hade hon lämnat en ministerpost i Mette Frederiksens regering för att försöka bryta partiets nedåtgående spiral i vad som brukade vara en högborg för Socialdemokratiet – Köpenhamns rådhus. Resultatet blev i stället att Socialdemokratiet tappade ytterligare 4,5 procentenheter och med 12,7 procent av rösterna fick se sig reducerat till en tredjeplats bland partierna i borgerrepresentationen. De två vänsterpartierna Enhedslisten och Socialistisk Folkeparti (SF) blev båda större med 22,1 respektive 17,9 procent av rösterna. När de nattliga förhandlingarna om ett nytt styre – i Danmark konstitueras kommunala styren traditionellt genom ofta hårda förhandlingar på småtimmarna direkt efter att rösterna räknats – gick in i ett avgörande skede var Rosenkrantz-Theil redan uträknad. För första gången på över 100 år skulle Köpenhamn komma att få en överborgmästare från ett annat parti än Socialdemokratiet: SF:s Sisse Marie Welling.
I internationella medier beskrivs Danmarks statsminister Mette Frederiksen allt oftare som en europeisk maktspelare och den kanske enda framgångsrika socialdemokraten i Europa. Men berättelsen om tisdagens kommunalval är till stor del den om socialdemokratins kollaps. För det var inte bara på Köpenhamns rådhus som Socialdemokratiet gick kraftigt tillbaka. Mönstret upprepades i en lång rad historiskt starka från S-fästen – från Köpenhamnsförorten Gladsaxe till den nordjylländska hamnstaden Frederikshavn.
I kommunalval finns det förstås lika många lokala förklaringar till valresultat som det finns kommuner. På några platser har exempelvis populära S-borgmästare inte ställt upp för omval. Men om man ska förstå den övergripande trenden bör man ta fasta på det uttalande som Mette Frederiksen gjorde under valnatten:
Det blir allt svårare att vara det stora, breda folkpartiet som omfamnar både städerna och landsbygden.
Mette Frederiksens nationella framgångsstrategi, och det är viktigt att komma ihåg att Socialdemokratiet fortfarande är Danmarks största parti, har handlat om appellera till väljare som står till vänster i ekonomiska frågor, och exempelvis vill ha bättre pensionsvillkor för de med slitsamma arbetaryrken, men som samtidigt lutar åt höger i kulturella frågor och vill se en stram invandringspolitik.
I Köpenhamn krockar Mette Frederiksens strategi direkt med de demografiska förändringarna.
I Köpenhamn krockar denna strategi direkt med de demografiska förändringarna. I centrala Köpenhamn, men också på Vestegnen (förorterna väster om huvudstaden som historiskt varit starka S-fästen) har de traditionella arbetarklassväljarna i allt större utsträckning kommit att lämna plats för välutbildade väljare med en annan uppsättning värderingar. Dessa väljare utmärks av att de ofta lutar åt vänster såväl ekonomiskt som kulturellt – man vill ha både reglerade bostadspriser och liberal invandringspolitik. I betydande utsträckning är det dessa väljare som i Köpenhamn gått till SF, som enklast kan jämföras med svenska Vänsterpartiet, och till Enhedslisten, som kan ses som en vänsterradikal version av Miljöpartiet. Detta är en utveckling som pågått i ett antal år, och man ska komma ihåg att Enhedslisten redan för fyra år sedan blev större än Socialdemokratiet i Köpenhamn.
Ur ett svenskt perspektiv är det värt att reflektera över att Magdalena Andersson i grunden brottas med samma strukturella problem som de danska socialdemokraterna. Men så länge antipatierna mot Sverigedemokraterna som parti förblir en avgörande faktor för många svenska väljare går det kanske att hålla samman koalitionen av storstadsliberaler som ”vill vara på rätt sida av historien” och fackföreningssossar som vill ha SD:s invandrings- och kriminalpolitik.
***
Den danska valnattsdramatiken var väsentligt mindre på den blå sidan. Venstre, det stora borgerliga partiet, som alltid varit Socialdemokratiets främsta rival i lokalpolitiken, backade något sett till det totala antalet röster, men gick samtidigt om huvudmotståndaren sett till antalet borgmästare. Men i grunden lider även den danska borgerligheten sedan ett decennium tillbaka av det problem som Frederiksen pekade på. De stora breda partierna i den politiska mitten får det allt svårare när politiken inte bara rör sig i en klassisk fördelningspolitisk vänster-högerdimension.
Venstre har sedan partiets storhetstid på 00-talet brutits sönder i ett antal olika nya partibildningar.
Det gäller inte minst Venstre, som sedan partiets storhetstid på 00-talet brutits sönder i ett antal olika nya partibildningar: Det marknadsliberala och ungdomliga Liberal Alliance, i mätningarna det största partiet på den blå sidan, uppstod som en reaktion på Venstres strategiska val att prioritera invandringsfrågan och tona ned konflikten med S i den ekonomiska politiken. Den tidigare statsministern Lars Løkke Rasmussens mittenparti Moderaterne bildades som ett parti för teknokratiska storstadsliberaler som ogillar högerpopulism, medan den tidigare invandringsministern Inger Støjbergs parti Danmarksdemokraterne enklast kan förstås som ett parti för alla dem som tycker att Venstre blivit alldeles för storstadsliberalt och glömt bort landsbygden.
Den danska borgerligheten består i dag av sju partier, varav två, Moderaterne och Venstre, bildar regering med Socialdemokratiet. Denna djupa och bestående borgerliga splittring är också det som sannolikt räddar kvar Mette Frederiksen som statsminister efter nästa folketingsval som ska hållas senast i oktober nästa år. Och det trots att varken väljarna eller de ingående partierna verkar överdrivet förtjusta i den nuvarande regeringen.
I dansk politik kan nästan vad som helst hända. Men jag skulle inte bli förvånad om nästa folketingsval resulterar i ännu en regering över blockgränsen och att ytterligare ett borgerligt parti, mest sannolikt Konservative Folkeparti, tar plats i den. Räkna för övrigt med att en sådan regeringsbildning skulle göra betydande avtryck i den svenska debatten.
Och under tiden lär de gamla, en gång stora, partiernas del av väljarkakan fortsätta att krympa.