Samhälle Essä
Ett framtida regeringsparti kammar sig
Det var inte ett rebelliskt utmanarparti som samlades i Örebro i helgen, utan ett framtida regeringsparti som metodiskt förbereder sig. Det skriver Markus Uvell apropå besluten på Sverigedemokraternas landsdagar.
Den innevarande mandatperioden har varit minst sagt ovanlig, ja nästan unik. Flera partier har tvingats till – eller själva valt – att dramatiskt förändra sitt fokus. Moderaterna har lagt sin frihetliga tradition åt sidan för att driva en mer entydigt repressiv linje. Socialdemokraterna har frontförkortat i så gott som alla frågor för att undvika konflikt på områden där partiet är svagt. Bara för att nämna två exempel.
Det finns dock ett viktigt undantag. Medan andra partier kämpat för att hitta sin roll i ett nytt landskap, har Sverigedemokraterna stått kvar där partiet alltid stått. Visst har även SD förändrats. I SOM-institutets mätningar kan man följa en gradvis rörelse högerut, mot en mer marknadsliberal profil. Men på det hela taget är bristen på förflyttning det bestående intrycket av SD:s politiska utveckling. Den som läser SD:s första partiprogram känner igen sig i det allra mesta, med undantag för en handfull udda frågor.
Konsistens är också det helt dominerande intrycket av SD:s Landsdagar, som gick av stapeln i Örebro den gångna helgen. Det brukar vara påfallande stillsamt när partiets högsta beslutande organ samlas. De politiska konflikterna är få och enighet råder även i de personfrågor som ofta plågar andra partier. Men i år var det ännu lugnare än vanligt.
Det finns skäl till detta. För första gången söker SD-ledningen Landsdagarnas förtroende som framtida regeringsparti. I retoriken har partiet förvisso länge talat om sig självt i dessa termer. Jimmie Åkesson har återkommande presenterats som ”Sveriges nästa statsminister” på partievenemang inför de senaste valen, men det har aldrig varit på riktigt.
Nu är det annorlunda. Ja, inte just på statsministerfronten. Där accepterar partiet Kristerssons roll. Men det som samlades i Örebro var inte ett rebelliskt utmanarparti som kraftsamlade, utan ett framtida regeringsparti som metodiskt förberedde sig.
Partiets välfärdspolitiska prioriteringar tar mer plats än inför tidigare val.
Till våren kommer SD:s valplattform att presenteras och vid Landsdagarna antogs riktlinjer för denna. Innehållet var inga större överraskningar, men två saker är värda att notera.
För det första tar partiets välfärdspolitiska prioriteringar mer plats än inför tidigare val. Av de reformbehov som listas under rubriken ”Trygg i Sverige” består hälften av kriminalpolitik och andra hälften av välfärdspolitik. På det senare området återfinns inte bara partiets reformframgång med billigare tandvård utan bland annat också det för övriga Tidöpartier mer illavarslande ”stärkt skydd vid sjukdom och arbetslöshet”.
Tidöavtalet omfattar ytterst lite av den välfärdspolitiska agenda som skiljer SD från de borgerliga partierna. SD:s tidigare profilfråga sjukförsäkringen lades helt åt sidan under Tidöförhandlingarna. Inför nästa val blir det annorlunda, nu är det dags att leverera på de vallöften SD ställt ut till Sveriges sjukskrivna, en grupp där partiet traditionellt är starkt. Det är dåliga nyheter inte bara för Moderaterna, utan även för näringslivet som i slutänden kommer få betala.
Det är också värt att notera att den enda välfärdspolitiska reformpunkt som antyder att det kan finnas problem med generösa sociala ersättningar – ”Tuffare bidragskrav” – återfinns under rubriken ”Svensk i Sverige”. En invandringsfråga, alltså. Högre sociala ersättningar för svenskar men lägre för invandrare, helt enkelt.
Det andra som är värt att notera i riktlinjerna för valplattformen är att ett stort politikområde helt saknas: klimatomställningen. SD-företrädare på olika nivåer har under mandatperioden profilerat sig hårt som kritiker av flera av klimatomställningens kärnfrågor: vindkraften, solkraften, elektrifieringen och inte minst de olika stödsystem som finns för klimatinvesteringar. Att protestera mot detta är uppenbarligen inte en prioriterad del av SD:s kommande valplattform.
Detta bekräftas även av hur partistyrelsen valt att hantera de motioner som vill se en mer aktivistisk politik mot klimatomställningen: kommunalt veto mot solkraft, moratorium mot ny vindkraft, förbud (!) mot CO2-infångning etc. Här föreslog partistyrelsen på punkt efter punkt avslag, vilket också blev Landsdagarnas beslut.
I retoriken är protester mot klimatomställningen fortsatt viktiga för SD. Många väljare gillar budskapet att ”klimathysterin gått för långt”. Men i praktisk politik vill partiet inte göra några större förändringar. Retorik och politik är olika saker, även för SD.
Ett tecken i tiden. SD är ”vi” med regeringsmakten, inte bara i dag utan också inför framtiden.
Jag tror inte detta nödvändigtvis bygger på en djup kärlek till dagens svenska klimatpolitik. Snarare bör man se försiktigheten som en illustration till att klimatpolitiken är en del av det man behöver acceptera som seriöst regeringsparti.
En motion från Rashid Farivar – riksdagsledamoten som på Facebook poserar på en bild där han kramar Volvos sista dieselmotor – om att riva upp Sveriges klimatpolitiska ramverk avslås. Detta med motiveringen att man inte ska störa Tidöavtalet.
”Vi har genom vår klimatpolitik gjort skillnad – till det bättre för många svenska hushåll och företag” konstaterar partistyrelsen i sitt svar. Ett tecken i tiden. SD är ”vi” med regeringsmakten, inte bara i dag utan också inför framtiden.
Mönstret går igenom på område efter område. Motionerna om nya specifika skattesänkningar avvisas med motiveringen att man inte vill ”binda sig inför kommande budgetförhandlingar”. Ungsvenskarnas motion om Swexit – ungdomsförbundsmässigt döpt till ”Swexit är sexigt” – avslås med den närmast folkpartistiska motiveringen att två av tre svenskar är positiva till medlemskapet och att EU-parlamentets nya sammansättning ”ger hopp om en kursändring”.
Inom SD förs en levande diskussion om hur mycket partiet ska behålla av sin upproriska ”punkighet” och hur mycket man i stället behöver vara ett mer välkammat seriöst parti för att kunna styra Sverige. Landsdagarna i år ger ett tydligt svar på frågan: dags att kamma sig.
Det är ett klokt val. SD har växt på ett historiskt unikt sätt i allt fler grupper och i snabb takt fått allt mer inflytande och ansvar. Det ställer helt nya krav. Ett parti som vill göra verklig skillnad på lång sikt måste visa att man kan regera och genomföra sin politik. Det har SD gjort genom Tidöavtalet, och är berett att göra ännu mer under nästa mandatperiod.
Den enda motion som inte fick det bemötande den välkammade partistyrelsen önskat var så vitt jag kunnat utröna Ungsvenskarnas motion om slopad offentlig finansiering av könskorrigerande kirurgi. Partistyrelsen ville att motionen skulle anses besvarad, med hänvisning till partiets kommittémotion om saken, men Landsdagarna antog den.
En ledande SD-företrädare jag talade med beskrev nederlaget som ”en bris i ett litet snapsglas”. En rätt bra summering av hela helgen i Örebro. Och ett styrkebesked i ett politiskt landskap där allt fler partier kämpar mot kaos.