Samhälle Krönika
En borgerlig partiledare
Bärkraften i argumenten att Sverigedemokraterna inte skulle vara ett borgerligt parti blir allt svagare. Smedjans chefredaktör Svend Dahl har sett SVT:s debatt mellan Jimmie Åkesson och S-ledaren Magdalena Andersson.
”Men Sverigedemokraterna är ju inte ett borgerligt parti!” Argumentet hörs med jämna mellanrum i diskussionen om hur en regeringsbildning efter nästa val bör se ut, om partierna i Tidösamarbetet får förnyat förtroende.
Liberalernas partiledare Simona Mohamsson lade fram det i en debattartikel tidigare i höstas, där just bristande borgerlighet anfördes som ett argument för varför SD inte borde sitta i regeringen. I artikeln pekade L-ledaren på vad hon såg som svagt engagemang för marknadsekonomi, EU och internationellt samarbete hos SD. Men även från moderat och allmänborgerligt håll hörs ibland argumentet. Ofta handlar det då om att Sverigedemokraterna skulle ha en helt annan syn på den ekonomiska politiken och socialförsäkringssystemen, och ”att SD egentligen är socialdemokrater” på dessa områden.
Tre år av Tidösamarbete har förankrat Sverigedemokraterna i borgerliga perspektiv.
Bärkraften i dessa argument framstår emellertid med tiden som allt svagare. Tre år av Tidösamarbete och dessförinnan en mandatperiod av samarbete i riksdagen har successivt förankrat Sverigedemokraterna i borgerliga perspektiv. Det är en bild som i hög grad bekräftades av onsdagskvällens SVT-debatt mellan Jimmie Åkesson och S-ledaren Magdalena Andersson.
Ett exempel var SD-ledarens kritik av de socialdemokratiska planerna på att slopa karensavdraget i sjukförsäkringen. En sådan förändring skulle kosta företagen stora pengar, och är knappast något som kommer att göra att det anställs fler, konstaterade Åkesson, apropå trovärdigheten i den socialdemokratiska politiken för att minska arbetslösheten.
I den ekonomisk-politiska diskussionen blev det också tydligt hur Sverigedemokraterna är angelägna om att vara en pålitlig del av det borgerliga samarbetet. Partiets populistiska instinkter är numera rejält nedtonade och Åkesson hade i debatten inga problem att försvara regeringens inflationsbekämpningspolitik och samtidigt kritisera socialdemokratiskt bristande ansvar i den ekonomiska politiken.
Naturligtvis kan man på goda grunder konstatera att Sverigedemokraternas ideologiska rötter är helt andra än den traditionella borgerlighetens. Det går emellertid inte att bortse från att många av de punkter som i dag lyfts fram som argument för att Sverigedemokraterna inte är ett borgerligt parti snarare avspeglar klassiska konfliktytor inom borgerligheten.
Innevarande mandatperiod har dessutom bjudit på exempel där SD varit det parti som tydligast försvarat frihetliga ekonomiska värderingar.
En del drar sig säkert till minnes hur just synen på socialförsäkringssystemen under lång tid var en skiljelinje inom borgerligheten, och så sent som i samband med alliansens bildande en källa till konflikter. På motsvarande sätt har det också alltid funnits olika uppfattningar inom borgerligheten om vilka skatter som är mest angelägna att sänka och med hur mycket. Även om prioriteringarna mellan SD och M även framöver kan tänkas se olika ut, exempelvis vad gäller bolagsskatten, lär den oro som tidigare fanns inom M om att det skulle vara svårt att sänka skatter i ett samarbete med Sverigedemokraterna ha försvunnit.
Den innevarande mandatperioden har dessutom bjudit på exempel där SD varit det parti som tydligast försvarat frihetliga ekonomiska värderingar. Det gäller exempelvis SD:s tydliga motstånd mot planerna på ett förmögenhetsregister som skulle underlätta ett återinförande av förmögenhetsskatten. Även debatten mellan Magdalena Andersson och Jimmie Åkesson bjöd på ett sådant exempel när SD-ledaren utbrast ”Det är ju kommunism!” apropå tanken att förbjuda företag att göra vinst. Problemet i friskolesektorn är inte aktiebolag och vinster, utan oseriösa aktörer, konstaterade SD-ledaren. Det är naturligtvis den självklara och rimliga reaktionen hos en borgerlig politiker.
Borgerlig är dock ett begrepp som till stor del handlar om vad man inte är. Man är inte socialdemokrat och man vill inte se en socialdemokratisk statsminister. Och man tvekar inte att gå till angrepp när Magdalena Andersson försöker tona ned betydelsen av TV4:s avslöjande om Socialdemokraternas egen trollfabrik – också känd som Aktuellt i Politiken-redaktionen. Inte heller i denna dimension – som nog ligger nära de flesta väljares spontana uppfattning om vad det innebär att vara borgerlig – råder det några tvivel om Sverigedemokraternas och Jimmie Åkessons hemvist.