Ekonomi Krönika
Inflation är krutdurken som kan spränga samhällen
När inflationen tar fart är det en revolutionär kraft. Iran är det senaste exemplet. Joakim Broman anar ayatollornas fall i texter om Weimarrepubliken, Mugabes Zimbabwe och Javier Mileis Argentina.
”En ask tändstickor kostade i en affär, som hunnit höja priset i rättan tid, tjugo gånger mer än i en annan, där en hedersman i god tro sålde sin vara till gårdagens pris. Som belöning för sin ärlighet fick han sin affär utplundrad inom en timme, för upplysningen spreds från mun till mun och varenda en sprang och köpte vad som gick att sälja, likgiltigt om han behövde det eller inte. Till och med en guldfisk eller en gammal kikare ägde i alla fall ett ‘realvärde’, och alla ville ha realvärden i stället för papper.”
Inflationens skadeverkningar, så som de skildras i den österrikiske författaren Stefan Zweigs självbiografiska Världen av igår (1942), är isande. I journalisten Peter Godwins memoarbok When a Crocodile Eats the Sun (2006), om Zimbabwes ekonomiska och rättsliga kollaps under Robert Mugabe, finns liknande anekdoter. Godwin ska besöka sin mamma på sjukhuset och får ägna halva dagen åt att ta ut pengar och försöka köpa bränsle. 500 dollarsedlarna är slut på banken, i stället får han en portfölj och en plastpåse full med 100-dollarsedlar. Det är förstås inte amerikansk dollar utan zimbabwisk, varje sedel värd ca 5 amerikanska cent eller 50 öre. Även dessa sedlar tar slut på banken och den långa kön tittar snett på honom när han släntrar ut med kassarna fulla. Godwins pappas livförsäkring, som familjen i alla år kämpat med att betala premierna för, är nu värdelös, och advokaten rekommenderar dem att riva den i stället för att försöka få ut pengar. Föräldrarnas pensioner inflationsjusteras inte utan blir mindre värda för varje dag.
I den tyska författaren Hans Falladas klassiska roman Varg bland vargar (1937) försöker den före detta fänriken Wolfgang Pagel fly undan Weimarrepublikens groteska inflation – på bara ett par dagar har växelkursen mot dollarn stigit från 242 000 mark till 73 miljarder – genom att sätta sig vid roulettebordet på en av Berlins rökiga spelklubbar. Han bedyrar för sin flickvän Petra, vars pengar och ägodelar han spelar bort, att han inte alls är någon spelare. Men vad ska han annars göra? Han hade mycket hellre burit tegel, men några sådana jobb finns inte att få. Tre, fyra timmar vid rouletten och vi har pengar för en vecka, en månad framåt, säger han. Det hela fungerar oväntat länge. Han lyckas alltid skrapa ihop pengar för att överleva, innan han en stimmig kväll sätter hela Petras garderob och deras gemensamma vigselpengar på en enda siffra – 0. Grönt, det som betyder döden.
Han bedyrar för sin flickvän Petra, vars pengar och ägodelar han spelar bort, att han inte alls är någon spelare.
Jag kommer att tänka på de berättelserna när jag läser om Iran. Diktaturens politiska förtryck har varit hårt under lång tid, för tre år sedan utbröt kraftiga demonstrationer efter att polisen dödat 22-åriga Mahsa Amini för att hon inte bar hijab. Oppositionella krafter måste dock vänta in rätt tillfälle. Under hösten har bedömare pekat på att regimen försvagats av slagväxlingen mot Israel i somras, och det spelar förstås in.
Men som både de skönlitterära och de historiska exemplen visar är det ekonomisk kris och inflation – i förlängningen hunger, vanmakt, förlorade besparingar och en spilld framtid – som är den stora krutdurken som kan spränga samhällen. Incitament förvrids till sina motsatser, arbete blir olönsamt, handel och förtroendet människor emellan faller samman. Eller som Stefan Zweig gestaltar det i Världen av igår:
Den som hade sparat i fyrtio år och dessutom patriotiskt placerat sina pengar i krigslån, blev tiggare. Den som hade skulder blev dem kvitt. Den som höll sig laglydigt till livsmedelsförordningarna fick svälta. Den som fräckt överskred dem fick äta sig mätt. Den som förstod att muta kom framåt, den som spekulerade gjorde vinster. Den som sålde i relation till inköpspriset blev bestulen, den som gjorde samvetsgranna beräkningar blev lurad. Det fanns intet mått, intet värde som stod fast inför denna situation, då pengarna runno bort och dunstade bort, det fanns ingen dygd annat än denna enda: att vara skicklig, smidig, hänsynslös, att kasta sig upp på den förbijagande hästens rygg i stället för att låta trampade ned sig av honom.
Vanligt folk och redan utsatta blir särskilt hårt drabbade eftersom de saknar fasta tillgångar och medel att skydda sig mot prisökningarna. Desperation flyttar in i varje rum och tvingar ut folk på gatorna. Inflationen är omedelbar och revolutionär till sin natur, den lovar alltid att bli värre. Därtill är den enda medicinen – åtstramningar i socialförsäkringar och välfärdssystem, budgetbalans, dämpad löneutveckling och höga räntor – bitter att svälja, åtminstone till en början. Många svenskar minns vad tioprocentig inflation gjorde med levnadsvillkoren i slutet av 80- och början av 90-talet, och vilka politiska konflikter det förde med sig. Ingvar Carlsson hamnade på kollisionskurs med sin egen rörelse och genomled en regeringskris efter sitt lönestopp och strejkförbud, och ekonomin skakade i grundvalarna under den efterföljande skuld- och valutakrisen. Vi led ett hårt stålbad – tack Anne Wibble, salig i åminnelse – och ändå var vi lyckligt lottade i jämförelse med de extrema inflationsnivåerna i exempelvis Venezuela (682 procent). I Argentina har Javier Milei genomdrivit ännu kraftigare besparingar än Bildtregeringen och vänt utvecklingen. Inflationen är nu 16 procent i årstakt, i jämförelse med ca 220 procent år 2024.
Politiskt förtryck kan vara fruktansvärt att leva under men går samtidigt ofta att fly undan, åtminstone för en stund. Människor lyckas ständigt forma små oaser där de kan leva i frihet och oberoende, även i de mest totalitära stater. Men inflation letar sig in överallt, det kan få folk att förlora allt, och därmed att riskera det som ännu inte är förlorat. Såväl den ryska revolutionen 1917 som den arabiska våren 2011 föregicks av ekonomisk oro och stigande matpriser. I Iran var inflationen på 50 procent i slutet av året och valutan hade halverats mot dollarn. Kanske är det där som ayatollornas fall till slut står att finna.