Samhälle Reportage
På Centerfronten intet nytt
Under fyra år har Centerpartiet kämpat med att nå ut med sin politik, utan att lyckas. Smedjans Henrik Dalgard åker till partiets kommundagar i Västerås och ser ett parti som vill prata om företagande men mest får frågor om Vänsterpartiet.
Något av det mest floskelartade i svensk politik är eftervalsanalyser. Deras budskap kan ofta sammanfattas enligt följande: Vårt parti hade fantastisk politik, vi misslyckades bara med att nå ut – väljarna fick inte möjlighet att ta del av vår storhet. Centerpartiets eftervalsanalys från 2022 är dock annorlunda.
Där konstaterar man att partiet drev en annan valrörelse än den som utspelade sig 2022. Medan de andra partierna talade om energipriser, brottslighet och bränslepriser – adresserade väljarnas problem – talade Centerpartiet om värderingar, hade valaffischer med budskap som ”Medmänsklighet, inte rasism”. När man väl hade sakpolitiska förslag var de ofta för svåra att begripa. Detta formade också varför man röstade på Centerpartiet, det var inte för att partiet hade den bästa politiken utan för värderingstryggheten, för de röda linjerna gentemot SD.
***
En mandatperiod och tre partiledare senare håller Centerpartiet kommundagar i Västerås. Jag åker dit med främst en fråga i huvudet: Har det egentligen hänt så mycket i Centerpartiet under de gångna fyra åren? De problem som eftervalsanalysen satte fingret på – ett lågt sakägarskap, otydlighet i regeringsfrågan, varför man egentligen ska rösta på partiet bortsett från avståndstagandet gentemot SD – skulle lika gärna kunna användas för att beskriva situationen i dag. När Novus exempelvis gjorde sin senaste mätning om vad väljarna anser vara det bästa partiet i olika sakfrågor låg C på samma låga nivåer som 2022.
Inför partiets kommundagar bakgrundspratar jag därför med en rad personer på olika nivåer i partiet, allt ifrån partistyrelseledamöter till gräsrötter och föredettingar, för att försöka ta reda på varför det inte tycks ha skett någon förändring.
Muharrem Demirok försökte göra något åt den saken, dra av plåstret. Då tog det som bekant hus i helvete.
De målar upp en förvånansvärt likartad bild. Man har försökt politikutveckla och tillsatt arbetsgrupper. Men samtidigt når man inte igenom. En förklaring är förstås att Centerpartiet bytt partiledare tre gånger på lika många år. Vid varje tillfälle flyttas fokus från den egna politiken till den nya personen.
Där finns också regeringsfrågan, att partiet med sina röda linjer mot SD och V isolerar sig från politiskt inflytande. Varje gång ett nytt utspel, en ny sakpolitisk reform ska lanseras, är den uppenbara följdfrågan ”Jaha, så med vem eller vilka ska ni få igenom det här?”. Muharrem Demirok försökte göra något åt den saken, dra av plåstret. Då tog det som bekant hus i helvete.
Sedan dess har man skjutit regeringsfrågan, eller vägvalet som det kallas internt, på framtiden. Trampat vatten. Det är i den kontext som Elisabeth Thand Ringqvist håller sitt inledningstal i Västerås. Klädd i jeans, en rutig flanellskjorta och vita sneakers slår hon fast att det var så företagaren Elisabeth brukade gå klädd, och att det nu är företagarfokus i valrörelsen. ”Jobben ska bli fler och utsläppen ska ner”, som den nya talepunkten lyder.
Inget nytt egentligen, traditionell centerpolitik. Det är dock tydligt att den nya centerledaren fortsätter på det mer pragmatiska spår Anna-Karin Hatt påbörjade. Avståndstagandet gentemot SD och motståndet mot V i regering kläs nu allt mer i en sakpolitisk dräkt. Vänsterpartiet ska inte få sitta i regering för att de kommer höja skatterna på jobb och företagande, och SD kan inte få inflytande över svensk politik för att dess effekt på Tidö-avtalet har varit tydlig – jobben har blivit färre, utsläppen stigit och oskyldiga arbetsföra människor utvisats. Röda linjer i form av reformer snarare än värderingar med andra ord. Men motståndet mot SD och V kvarstår.
Här finns också partiets kanske tydligaste strategi inför den kommande valrörelsen – att presentera en reformbaserad kravlista som nästa regering behöver genomföra för att få Centerpartiets stöd. Det första kravet presenterades på fredagen i DN: nästa regering måste sänka skatterna på jobb och företagande.
Martin Ådahl ville prata om den ekonomiska politiken. Men journalisterna ville mest prata om relationen till Vänsterpartiet.
Trots det ökade sakpolitiska fokuset fortsätter regeringsfrågan att skymma sikten. Under den presskonferens som följde på talet, ville Elisabeth Thand Ringqvist och partiets ekonomisk-politiske talesperson Martin Ådahl prata om den ekonomiska politiken, hur man vill permanenta sänkningen av arbetsgivaravgiften för småföretag och personer som står långt ifrån arbetsmarknaden. Men journalisterna ville mest prata om relationen till Vänsterpartiet.
Centerpartiet har som sagt deklarerat att man inte kommer låta V sitta i regering kommande mandatperiod. Men när det kommer till eventuella budgetförhandlingar blir det luddigare. Då får vi återkomma, meddelade centerledaren. Efter upprepade följdfrågor blev det klart att ett budgetsamarbete med Vänsterpartiet inte har diskuterats igenom i partistyrelsen, det finns helt enkelt inget mandat.
Thand Ringqvist var dock tydlig med att utsikterna för ett sådant samarbete med V var låga. “De är ju obefintliga“ , slog hon fast och beskrev de båda partiets olika ideologiska ingångar i den ekonomiska politiken, där ett parti tror att värde skapas på marknader – av jobb och företagande, ett annat av det offentliga.
Det är dock inte bara vänsterut som C målar upp konfliktlinjer i den ekonomiska politiken. När jag frågar Martin Ådahl vilka han ser som det största hotet mot deras krav om skattesänkningar, beklagar han sig över Tidöregeringens bristande ambitioner – att man inte exempelvis permanentat sänkningen av arbetsgivaravgiften:
– Det största hotet, och det behöver man inte vara marknadsliberal för att tycka, är att en regering som säger sig vara borgerlig och liberal har höjt skatten på småföretagare med 10 miljarder kronor, och ökat sjuklöneansvaret.
Efter presskonferensen får jag en kort pratstund med centerledaren innan hon ska skynda vidare till nästa programpunkt. När jag frågar om varför partiet fortfarande tycks ha så svårt att nå ut med sin politik blir Thand Ringqvist självkritisk:
– Därför att vi har varit otydliga med sakpolitiken. Det är därför vi nu pratar så mycket om att jobben ska bli fler.
Hamra in budskapet med andra ord. Men efter ännu en presskonferens med en rad frågor om regeringsfrågan och Vänsterpartiet undrar jag även om hon inte är trött på regeringsfrågan, varför partiet aldrig tycks komma från den:
– Vi lägger pusselbit för pusselbit nu, så det är såklart att vi får svara på frågor om det. Men när vi väl har lagt den grunden är min bedömning att vi kommer få prata mer om sakpolitik.
Frågan är dock hur många fler pusselbitar man kan lägga. Resultatet av ett allt för tydligt öppnande vänsterut går att se i det som blev starten på Muharrem Demiroks slut som partiledare, interna bråk och stridigheter. Det är finns inget utrymme för det under en valrörelse. Om man i stället skulle vända sig högerut riskerar man att erodera en av de stora anledningarna till att väljare röstade på Centerpartiet i förra valet – de röda linjerna mot Sverigedemokraterna. Det är svårt att byta väljarbas ännu en gång.
Det kan nog vara dags för centerledaren och partistyrelsen att börja fundera. Man kan bara trampa vatten så länge innan man sjunker
Kanske är partiet fast i sin nuvarande nisch i svensk politik. Och det behöver inte vara dåligt, i alla fall på kort sikt. Det verkar trots allt finnas en ganska stabil del av den svenska väljarkåren, cirka fyra till sex procent, som vill rösta på C:s värderingsbaserade förhållningssätt till politiken. Siffror som ett visst annat liberalt parti bara kan drömma om för tillfälligt.
Men det är samtidigt en nisch där man stänger ute sig själv från inflytande.
Som centerledaren dock själv konstaterar under vårt samtal är det inte bara C som har problem med regeringsfrågan. Både till höger och vänster har partier målat in sig i positioner som kommer vara omöjliga att hålla efter nästa val. När jag frågar, rent hypotetiskt såklart, vilken fråga det hade varit lättast att komma överens med Vänsterpartiet om, blir svaret:
– Ja du. Jag har inte ens tänkt på det. Det får bli mitt ärliga svar.
Det kan nog vara dags för centerledaren och partistyrelsen att börja fundera. Man kan bara trampa vatten så länge innan man sjunker.